Krönika: Att drömma och minnas.
Verkligheten kan kännas overklig ibland och då kan man helt enkelt luta sig tillbaka och drömma om framtiden eller om fornstora dagar.
Drömmar kan vara gränslösa och allt är möjligt. Ibland vill man bli kung eller världsmästare. Ibland handlar drömmarna om AIK. Eftersom det är laget i mitt hjärta så tänker jag ofta.
Tänk om… den gångna säsongen blivit som det var tänkt och gnaget hade gått till kvalserien och lyckats bra där, och gått upp.
Tänk om… AIK var det topplag man alltid velat att det skulle vara.
Tänk om… spelartruppen skulle förstärkas med namnkunniga hemvändare från NHL eller andra proffsäventyr som Dick Tärnström, Mattias Norström, Nicklas Hävelid, Mickael Nylander, Yared Hagos. Allihop är väl att ta i, men om det skulle dyka upp någon frälsare av det namnkunnigare slaget som kunde sätta fart på laget. Eller någon dalande stjärna i elitserien som med ålderns rätt börjar få svårt att hänga med där, men vill fortsätta ett tag till och kontaktar Anders Gozzi om intresse för spel i allsvenskan.
Man kan lätt drömma sig vidare. Hur skulle AIK av idag klara sig i eliten? Inte så bra med den trupp man har just nu. Det finns förstås mycket att önska, när man är i drömmarnas värld. Det går ju också att vinna storkovan.
Tänk om.. lagets ledning vann en riktig storvinst, så att de kunde göra precis det de verkligen vill. Då kan man verkligen undra vad som skulle hända. Det skulle förmodligen bli riktigt hårresande, så jag fortsätter mina drömmar sådär lagom. Men, en dröm som aldrig slocknar är den att AIK hör till eliten och därför borde vara där.
När det inte hjälper ens med drömmar så kan man minnas, tider om fornstora dagar. Jag kan tänka på spelare för länge sedan, som den riktiga legenden, målvakten Honken Holmqvist, som hade sina bästa vänner i målets stolpar, och en annan stor spelare då, Bert-Ola Nordlander, det var när matcherna spelades utomhus. Deras tröjor hänger symboliskt i taket på Hovet.
Det finns flera spelare som varit hjältar i gnaget. En annan målvakt på denna tid, när speakern på Johanneshov skulle presentera honom sa, ”och AIK har som vanligt högtalaren påknäppt, alltså Kjell Svensson i mål” syftande på Kjells hesa skrikande röst så fort det hettade till i matchen när backarna borde täcka bättre.
Pelle Lindbergh och Kenta Nilsson, Rolf Råttan Edberg, Lill-Pröjsarn Nilsson, var stora profiler på 70-talet. För att inte tala om laget som blev SM mästare två gånger på åttiotalet. Ett lag som innehöll spelare som Gunnar Leijdborg, Per-Erik Eklund och Leif Holmgren, Peter Gradin, Ulf Isacsson, Mats Ulander. Ulf Rådbjer som numera är en respekterad domare var också han duktig lirare i detta lag.
Det fanns en tid före Elitserien, med spelare som Tumba och Lasse Björn och Roland Stoltz i Djurgården, Ulf Sterner och Nisse Nilsson från Forshaga, Håkan Wickbeg, Tord Lundström och Lars-Göran Nilsson från Brynäs, Sura-Pelle Pettersson och Lars-Erik Lundvall, Södertälje. Men det var ett tag sen nu, dessa spelare var med och förutom landslaget gjorde seriespelandet i div.1 som det hette på den tiden, till riktiga höjdpunkter.
TV-kommentatorn Anders (Ankan) Parmström spelade på sextiotalet lite av en nyckelroll i en forwardsformation som kom att kallas kycklingkedjan i ett uppåtgående AIK som flera år varit lite down, där ungdomlig entusiasm och framåtanda ofta gav mål, Lennart (Sillen) Sellinder och Göran (Svirre) Svensson hette kompisarna där.
Man kan väl inte påstå att allt var bättre förr, men dessa hjältar som mer eller mindre är glömda idag, är för oss lite äldre supportrar, osänkbara ikoner, och det man allra längst inne drömmer om och längtar efter, är att det är spelare av den kalibern som ska komma fram och frälsa oss och AIK.
Kjell Jonsson
