Nästa säsong, då...
En supporterträff på Ritorp, AIK Hockeys högborg i Solna, som upptakt till säsongen 2007/2008, alla supportrar önskas välkomna och isen är nyspolad. Styrelsen med Mats Hedenström och Anders Gozzi tog emot, beredda att visa och berätta allt hockeyn har att visa inför årets säsongen med förväntningen att vi ska ta klivet upp före år 2010 samt att vi måste bli fler på läktaren.
Jag kom alldeles nyss hem. Jag har varit på hockeyns supporterträff på Ritorp. Och det är nästan högsommar. Det är väl att ta i, men det är ett bra tag, innan det smäller på Hovet.
Det är med blandade känslor jag smälter intrycken jag fick denna eftermiddag. Jag gillar hockey och jag vill se AIK i eliten så snart det bara går.
Min första tanke när jag träder in på hockeyns högborg, är hur många som egentligen har hörsammat det lågmälda ”rop” på uppmärksamhet denna dag, från hockeyfolket.
På hitvägen spekulerade jag för mig själv, möjligen kan det komma hundra personer. Det kom ett femtiotal, kanske till och med lite drygt. När jag tittade mig omkring såg jag mest folk som jag vet att jag sett tidigare. Årskortsinnehavarna, de som alltid kommer på matcher. Hovets kärna var de som var där, inga vanliga supportrar, bara riktiga stammisar, större än så, är inte familjen ishockey idag. Vad fick vi då vara med om? Vi fick till att börja med se hockeylagets stomme, träna på is i en halvtimme.
Laget börjar ta form, men det finns fortfarande plats för ett par backar och en forward. Jag saknade Mats Christéens namn på laguppställningen, och fick reda på att han är i USA och jobbar som modell.
Det kändes riktigt konstigt att se på ishockey i sommarkläder. Vi stod utspridda på en läktare som också fungerar som korridor till hockeyns kansli, lite ovanför isen på AIKs träningsarena. Mellan dörrar till rum med namn på, som ligger i rad, är det fullt med foton på isgnagare och lag från förr, det är så mycket AIK det någonsin kan bli. Hela placet andas hockeyhistoria.
Blandat med ekot och det vanliga hockeyljudet vid rinkside, kunde det urskiljas sorlande röster från den måttfulla publiken om vad man trodde var på gång inom hockeyn. ”Det blir väl som förra året”, ”Några juniorer, det är allt”, ”undrar om vi får veta något om Dicken ikväll?” ” Han från Bajen vem är det?” Det är ju hoppet som är det sista som slocknar och självklart hoppas alla, att i år ska det bli bra. Det är satsning som gäller, även om den går lite långsammare än vad de flesta skulle vilja. Det är på lång sikt, juniorer, ungdomar, kompetens på den sidan, som ska förstärkas, sedan Ritorp anläggningen, med nya hallar. Mats, hövdingen, vill både äta kakan och ha en bit kvar, sa han när vi samlats för snack.
Det bjöds på supporterkorv. Sa man så, fick man en kokt korv med bröd i cafeterian gratis. Mellan tuggorna kunde man höra att det mumlades namn, Tärna hördes från många, men också Hävan, och Notan. Det snackades också om att Liwing kanske åker ut från Gården. Det mumlades om Fredrik Ericsson. Sedan, in i en lektionssal för att höra Mats Hedenström och Anders Gozzi prata. En annan Anders, mer känd som Ankan, var också där, utan att höras så mycket. Salen vi satt i, hade en tavla, en whiteboard, med en sliten hockeyplan på ena sidan, där har många taktikgenomgångar hållits, kan man tro. Det var nästan bara suddat på försvarsdelen, ofta och tydligt mycket, anfallsdelen på planen såg fräsch nästan oanvänd ut. Mats pratade precis som han brukar, mycket och länge!
Anders Gozzi tittade på sin klocka flera gånger, innan han fick ordet. Han berättade att han längtar tillbaka till båset och att han tänker ta steget dit och vara assistent till Daniel som fortsätter vara tränare.
Efter snacket, gick vi ut till en annan del av Ritorp, en camp eller ett gym, där vi fick se hur grabbarna bygger upp sin fysik. Det var många tyngder, hantlar, bollar och plattor som man på ett raffinerat och varierat sätt kan använda sig av för att få styrka smidighet och spänst på ett svettigt sätt. Det såg riktigt jobbigt ut. Hela truppen var där och man kunde snacka med grabbarna när de pustade ut eller tog sats för nästa moment i den tortyrliknande träningen. Man måste nog gilla läget för att orka med.
Som avslutning denna afton fick vi också se omklädningsrummet där Roger, materialaren, har sin vrå med slip och andra prylar. Man kom laget riktigt nära, fick känna lukten och se slitet av det som är den riktiga vardagen, för våra hockeykämpar. Man har ju bara sett dem utan hjälm när nationalsången sjungs på Hovet, tidigare. De var svårt att känna igen dem när man saknade numret på tröjorna.
Men jag trivdes, och passade på att införskaffa årskort till säsongen som kommer, år 2007/2008 då jäklar anamma!!
