Krönika: Vi lever på hoppet
Det börjar bli sommar och koskit i hagen, sol, grönbete och värme. Längtansfulla tankar på hockeyallsvenskan börjar komma redan nu. Det är absistens som smygande sätter in, hockeynerven som börjar göra sig påmind.
Jag har sett isen på Ritorp. Jag har varit där. Jag har hört puckarna smälla mot sargen, hur det ekar så att luften dallrar. Jag har känt atmosfären. Hoppet har kommit igång. Med ett nytt år, ett nytt lag och en helt ny inställning så börjar jag hoppas igen. Jag längtar till Hovet.
Förra säsongen kom av sig, innan den kommit igång. Det var så det kändes, hit men inte längre. Det verkade som man gled omkring på framgångsvågen som varit året tidigare och trodde att bara det skulle räcka. Det gjorde det inte. Okay, nu har teamet landat med skridskorna på isen, laget börjar ta form, några få platser finns fortfarande, klubborna är tejpade, och puckarna i sina hinkar. De berörda känner villkoren. AIK är beredda. Satsning framåt är utlovad och laget känner sina motståndare.
Jag är med på allt som skrivs när det gäller silly season, för att få reda på om det händer något. När gratisblaskorna skriver något om AIK brukar de lägga in ett gnagetmärke i färg på sidan. När jag ser ett sånt då jag bläddrar i tidningen, så slänger jag mig över artikeln och hoppas. Nu är det Tärna, Notan, Nyllet eller någon annan förlösande back eller målgörare som har kritat på. Tänk att man har ett sånt sug. Det är långa månader, en hel efterlängtad sommar kvar. Både damer och herrar är i full gång på gröna frodiga fotbollsplaner, så går man och längtar efter ishockey. Det är sensationen jag längtar efter. Att det kommer att lossna ordentligt. Hoppet om kval och att ta steget upp. Pulsen ökar så fort jag tänker tanken.
Jag kommer ihåg hur det var för ett par år sen i gärdsgårdsserien när vi blivit nedflyttade. En käftsmäll som kändes i månader. Seriestarten en förlustmatch mot M/B Hockey som jag sent kommer att glömma. Hur trög serien var första halvan. Jag hade inga förhoppningar just då. Och sen hur det vände och hoppet började spira. Jag kommer ihåg hur jag kände mig efter en match mot Arlanda i februari, när vi i praktiken säkrade seriesegern med en övertygande 5-2 vinst mot ett lag som jag var orolig att gnaget skulle klara. De hade dykt upp som gubben ur lådan på nyåret, och hade passerat Väsby som hela tiden varit i serieledning.
När jag satt på spårvagnen på väg hem från Hovet och räknade poäng som var klara, mot matchprogrammet som var kvar, och kom fram till att saken i princip var klar, vi skulle vinna serien. Den känslan längtar jag till. Jag ville ta hela världen i famn. Det var ett tillfälle till, när vi säkrade segern i kvalserien och krossade Borås med 8-2, hemma på Hovet. Det kunde blåsa småjävlar, eller vara snöstorm, eller vara hur jäkligt som helst. Ingenting kunde ändra på faktumet att vi var tillbaka i hockeyallsvenskan.
Så vill jag att det ska kännas efter varje match, att man lyfts och svävar fram. Segerns sötma, den är god. Man njuter. Man sitter på T-banan och ler. Det blir otroligt viktigt att lyssna på sportradion och se sportnyheter i alla TV kanaler man kan zappa in för att inte missa någonting positivt om AIK. När DN kommer på morgonen dagen efter, är det en speciell känsla när jag läser sporten och frossar i vad som skrivits. När man flyter runt på stan och ser löpsedlarna med AIK i stor fet stil. Det är då det är som allra godast att vara gnagare. Jag vet inte om vi är klara att göra hela den resan redan kommande säsongen, men det är det som är grejen, det är omöjligt att sluta hoppas.
