Varför välja?
Ibland måste man vara dubbel. Det är en rent schizofrenisk känsla att vara AIKare denna höst och växla mellan Råsunda och Hovet så här på hösten.
Jag tillhör kategorin äldre supportrar. Under mitt liv har det varit en naturlig del att på sommaren är det fotboll som gäller och på vintern ishockey. Jag gillar både fotboll och hockey och tycker att AIK har en tradition på båda sidor. På senare år har avtrappningen från hockeyn blivit så påtaglig att det enbart är en klick av närmare sörjande som fortfarande går på matcher.
Okej Gnaget har haft det svettigt värre, sen de trillade ut från Elitserien med ett publiksnitt på omkring femtusen per match. Debaclet med finnarna och degraderingen till division ett, då hela A-truppen försvann och flera andra tumultartade händelser har satt djupa spår, men nu är laget på G igen.
När jag såg vad verklig supportermakt vid superderbyt på måndagskvällen kan åstadkomma av stämning med tifo och sång och engagemang, infann sig frågan varför får inte hockeyn någonting av detta. Bara en bråkdel skulle göra hockeyn mycket mera rolig och intressant.
Med ett tifo som var bland det mäktigaste jag sett, och ett smockfullt Norra Stå som verkligen höll på att svämma över av ett böljande svartgult hav som hördes och på alla sätt märktes så att man blev fullständigt överväldigad, visade man vilka enorma krafter som finns.
Fotbollen har flera jippoliknande händelser under året som jag med liv och själ älskar att delta i. Jag tänker på träningsmatcherna på Skytteholm med tusentals åskådare och den fantastiska idén med mottagandet av spelarbussen när det är allsvensk premiär. Varför måste skillnaden vara så stor?
Måndag ett totalt utsålt fotbollsstadion med över trettiotusen entusiastiska åskådare och onsdag samma vecka, en inte lika välbesökt hockeyarena i samma stora stad med ett lag som har samma märke och samma namn, skillnaden blir ungefär tjugoniotusen personer, det är så man baxnar. Hovet av idag klarar av runt åtta tusen personer, skulle hälften av det antalet hitta dit låt oss säga tio gånger detta år skulle det vara en veritabel sensation. Varför har alla Gnagare som tidigare gillat hockey för evigt som det verkar valt att stanna hemma. Vill man inte se AIK i Eliten igen? Jag har inga svar men är väldigt undrande. Jag undrar vad alla Gnagare gör på vintern? Är det så att alla sitter och trycker hemma på sin kammare med kabel TV-utbud från internationella fotbollsligor, samt Champions league, och alla upptänkliga varianter av dataspel och poker, och andra spel på Internet, och längtar till våren med allsvensk fotboll, eller är det något annat?
När jag tillsammans med hundratals andra trängdes på en av pubarna utanför Råsunda inför derbyt, som skrivits upp till århundradets händelse på den allsvenska fotbollsfronten så snackades faktiskt inte bara fotboll. Hockeyns situation kom upp. Det var mer än en person som undrade över faktumet att för omkring tio år sen var AIK-hockeyn nästan lika stor som fotbollen. Jovisst, fotbollen har vuxit lavinartat, men varför har det blivit som det är?
Jag har försökt få svar på den frågan. Men då jag hitintills enbart har frågat folk på hockeysidor inom AIK där de flesta som kollar redan är frälsta och tillhör kategorin närmare sörjande, måste frågan ut i ett bredare perspektiv. Jag vill på detta sätt få igång en debatt bland vanliga Gnagarsupportrar runt om, varför fotboll i storstan är så mycket roligare än hockey, och varför man inte kan satsa på båda lika mycket.
AIK supporter både när det gäller fotboll och hockey
