Krönika: Allt är som vanligt igen.
Laget har kommit ner på jorden med dunder och brak, efter en trevlig rivstart. Ordningen är återställd skulle man kunna påstå. AIK är inget topplag detta år heller.
Att Gnaget saknar resurser till de riktiga stjärnspelarna, de som sticker ut och kan avgöra matcher på egen hand är ingen nyhet. Hela försäsongen har man snackat om hela laget, alla för en, en för alla, att satsa framåt, spela snabbt och offensivt. Med en bestämd spelidé och ett riktigt jävlar anamma, är det säkert möjligt. Det märktes tendenser mot Björklöven, och det såg bra ut.
Men detta spel tär på vilja och krafter, och jag är rädd att det är där det brister. Jag tror inte att spelarna är dålig tränade. Jag tror att AIK saknar resurser att vara riktigt heta varje match och att föra spelet. Att själva hela tiden ta tag i liret och dra upp tempot och hålla det. Det krävs vilja och beslutsamhet av alla i varje match, för att klara detta. Det funkar mot lag som inte är sämre, som också försöker styra och ställa, men mot lag som saknar eget spel och bara försvarar sig och kontrar, räcker det inte.
Backarna måste vara oerhört flexibla för att hinna med och ställa om från anfall till försvar och då det är det som inte räcker, blir det ofta öppet som en tom E-4 bakåt. Det är på backsidan AIK har sina svaga punkter och laget har faktiskt varit en back kort under hela inledningen av säsongen. Det har spelats sex eller sju matcher utan att backbeståndet varit fullständigt.
Det har nu kommit en kille från Kanada med meriter från collegesspel däröver, det pratas t.o.m. om spel i Australien, om det nu finns någon ishockey att lira där. Jag tycker att vi ska ge #3 Mike McKenna en riktig chans att spela in sig i laget, han kan bli tungan på vågen som gör att AIK får balans i liret och kan fortsätta sin snabbhet framåt. Den nya backen är stor och tuff med ett bra skott, det kan vara honom vi väntat på.
För övrigt så verkar det vara så, att dom matcher som man bara ska vinna, där motståndarna är lag som parkerar i botten på tabellen, och av alla betraktas som sämst, det är lag AIK på något konstigt sätt alltid spelar svagast emot.
Jag undrar på inställningen, om det är hundra procent som gäller där. Jag undrar om inte spelarna litar för mycket på varandra i de matcherna, och att det inte är någon som har lust att göra skitgörat, köra på och gå in i hårt i närkamperna och stångas. Det måste vara något för coachen att ta tag i.
Det ska i sanning sägas att laget har gjort sina bästa matcher mot Bofors, Björklöven och Västerås, och det är lag som absolut inte anses vara sämre än AIK. Upp på tå och jobba hela tiden grabbar, så kan det här faktiskt ordna sig till slut.
Kämpa - kämpa AIK.