Krönika: Stoppa ishockeyns dödgrävare!
Att arrangera en ishockeymatch är som bekant inte helt lätt. För ett par veckor sedan slutade en slutspelsmatch i kalabalik då arrangören, Frölunda, inte klarade av att hålla ordning på tidtagningen. Frölundas skamkänslor över fiaskot höll i sig ett par dagar, men nu verkar ödmjukheten ha försvunnit all världens väg och ordförande Örtendahl måste ha känt ett desperat behov av att få rubriker nu när hans lag spelat färdigt för säsongen. Utspelet att minska Elitserien till tio lag är så urbota korkat så att det är svårt att ens ta på allvar och glädjande nog verkar inte entusiasmen över denna dödgrävartaktik vara alltför stor förutom möjligen i Karlstad – är det någon som är förvånad?!?
Läs Mats Hedenströms krönika som berör hela hockeysverige.
Frågan om antalet lag i högsta serien och hur upp- och nedflyttning skall gå till engagerar och det med rätta. Sverige är en av få europeiska ishockeynationer som till varje pris försöker hindra konsekvensen av sportsliga misslyckanden. Att ett lag som är sist i en serie skall flyttas ned är lika självklart som att den som vinner en serie skall flyttas upp en division. Denna fråga är faktiskt ännu viktigare än hur många lag vi har i högsta serien.
För närvarande pågår kvalserien till Elitserien för fullt och det är i skrivande stund omöjligt att sia om ett eller flera elitserielag får ta konsekvensen av sina sportsliga misslyckanden och bli nedflyttat till HockeyAllsvenskan. Jag hoppas att så blir fallet och det skall bli oerhört intressant att höra hur dessa klubbars ledningar i så fall resonerar i frågor om upp- och nedflyttning när den egna klubben inte längre kan dra nytta av dagens överbeskyddande system. Det har onekligen varit väldigt tyst från Mora och Skellefteå om vikten av ett öppet seriesystem sedan dessa två klubbar tog steget upp i högsta serien för några år sedan. Alla vi klubbledare är naturligtvis i första hand lojala med de klubbar vi brinner och verkar för. Någon måste dock ta ansvar för vad som är bäst för svensk ishockey och att påstå att ledarskap i detta avseende är en bristvara är knappast någon överdrift.
Jag hade själv förmånen att få medverka i det reportage om landets två högsta serier som Sportspegeln visade för en tid sedan. Själva reportaget tycker jag nog var förhållandevis bra men diskussionen i studion bar en Kalle Anka-stämpel av sällan skådat slag. Hockeyligan hade genom sin VD uppenbarligen bestämt sig för att undvika all diskussion och skylla alla problem på de höga lönerna i HockeyAllsvenskan.
Självklart vet Peter Gudmundsson att merparten av alla allsvenska ishockeyspelare har arbeten vid sidan om ishockeyn. Visst finns det ett fåtal spelare som har höga löner även i vår serie, men att lönenivåerna skulle vara det som orsakar obalansen mellan klubbarna i de två högsta serierna är rent nonsens. Det förekommer utan tvekan spelarlöner som är orimligt höga i förhållande till vad spelarna presterar på isen och vad de genererar för intäkter till klubbarna de representerar. Så gott som samtliga dessa spelare spelar i Elitserien som på senare år försökt leka något slags mini NHL både vad gäller löneutveckling och önskemål om stängd liga.
När elitserieklubbarna fick drygt fem miljoner vardera extra att sätta sprätt på för några år sedan så investerades dessa inte i juniorsatsningar för att lyfta svensk ishockey. Merparten av dessa miljoner har spenderats på så kallade utländska stjärnor och på att med löften om höga löner dammsuga de allsvenska klubbarna på spelare som i många fall har en speltid i Elitserien som reser frågan om dessa unga killar verkligen spelar ishockey längre. Detta gynnar inte svensk ishockey. Tvärtom riskerar svensk ishockey att hamna på efterkälken på såväl junior- som seniornivå.
När Sverige i vintras tog VM-silver i juniorishockey var det inte elitserieklubbarna som levererade spelare till den svenska truppen. En stor majoritet av spelarna kom från de allsvenska lag som enligt Peter Gudmundsson betalar så höga löner. Inslaget i Sportspegeln måste trots sina brister ha gjort det klart för alla och en var att svensk ishockey inte mår bra. Svensk ishockey lider av en skrämmande brist på demokrati där stora delar av ishockeyfamiljen har ringa eller ingen möjlighet att påverka utvecklingen.
Om ett par månader är det åter dags för Svenska Ishockeyförbundet att hålla årsmöte. På pappret är detta svensk hockeys högsta beslutande organ men hur står det egentligen till med maktbalansen? Av de 239 ombuden på årsmötet är inte mindre än 48 utsedda av de tolv elitserieklubbarna. De sexton allsvenska klubbarna är överhuvudtaget inte representerade och så ej heller klubbarna längre ned i seriesystemet. Majoriteten av ombuden kommer från de olika distrikten runt om i Sverige och självklart tillkommer här ett antal röster för de utvalda tolv då det exempelvis inte direkt hör till vanligheterna att Värmlands Ishockeyförbund går emot viljan i mäktiga Färjestads BK. Skulle årsmötet mot förmodan fatta ett beslut som går emot Hockeyligan så kan vi lika säkert som amen i kyrkan vänta nya hot om bojkott mot Tre Kronor och att släppa spelare till landslagslägren. Detta vet naturligtvis förbundsledningen och det är mot den bakgrunden vi skall se de ofta minst sagt tama uttalandena i frågor som kan uppröra landets tolv elitserieklubbar. Jag vill till exempel påstå att det finns en massiv majoritet i Hockeysverige för att utöka Elitserien till fjorton lag och samma sak gäller det självklara i direkt upp- och nedflyttning.
När förbundsordförande Christer Englund under en intervju i samband med LG Games i Globen stod upp för svensk ishockey och efterlyste en begränsning av antalet utländska spelare i Elitserien var reaktionen omedelbar. Det öppna brevet från Hockeyligan kan inte tolkas på något annat sätt än ett direkt hot om ordförandebyte om han inte rättade in sig i ledet och avstod från synpunkter på det som elitserieklubbarna anser är deras egen ankdamm.
Så här ser det tyvärr ut och listan över exempel på hur bisarrt svensk ishockey styrs kan göras lång, väldigt lång. Lösningen på problemet är inte att de allsvenska klubbarna får mer att säga till om genom platser i förbundsstyrelse och ombud på årsmötet utan att Svenska Ishockeyförbundet återtar makten över svensk ishockey.
Svensk ishockey skall inte styras av lobbyorganisationer som Hockeyligan och HockeyAllsvenskan vars syfte är att bevaka sina respektive ligors intressen. Det är mycket hög tid att vi både får en debatt om svensk ishockeys framtid och att makten och
inflytandet flyttas från introverta dödgrävare till dem som verkligen ser till svensk ishockeys bästa och då menar jag all ishockey inte bara den som då och då utspelar sig i hallar där man inte ens kan klara av att sköta tidtagningen.
Mats Hedenström
Ordförande AIK
