Krönika: Superallsvenskan - Sveriges bästa ishockeyserie!
Superallsvenskan har allt som elitserien saknar samtidigt som den saknar allt det som elitserien har för mycket av. Men var är belöningen?
AIK har kvalificerat sig till Superallsvenskan och snart är det dags för första hemmamatchen. För första gången på flera år ser jag verkligen fram emot en seriestart. Ishockeyn har tappat mark här i Stockholm och även mitt intresse har gått ner rejält. Jag har många gånger försökt att fundera ut vad det beror på men aldrig riktigt listat ut vad. Lite närmare svaret tror jag dock att jag kommer när jag analyserar vad det är som gör att just Superallsvenskan känns intressantare än någon annan hockeyserie på länge.
För mig har Superallsvenskan nämligen allt det som elitserien saknar samtidigt som den saknar allt det som elitserien har för mycket av. Superallsvenskan har strecken på rätt ställen, varje omgång betyder något och serien är sportsligt rättvis då alla lag möter alla hemma och borta. Serien består inte av femtio omgångar (utan 14 st ), saknar urvattnade derbygrupper och verkar inte uttänkt för att suga åskådaren på pengar. Det sportsliga står i centrum helt enkelt. Precis som jag vill ha det.
Dessutom stiger temperaturen ännu mer för AIK:s del när jag känner att vi har ett ungt lag med spelare från de egna leden och en lagkapten och sportchef i Anders Gozzi som är en genuin AIK-are. Att Myran är på ingång gör dessutom inte saken sämre. Myran är populär bland många AIK-are och kan förhoppningsvis göra det unga laget starkare. Det känns som ett lagbygge som verkligen förtjänar mitt stöd.
Samtidigt som jag som AIK-are vill att mitt lag skall vinna varenda match är jag kluven till om jag verkligen vill att AIK skall gå upp i elitserien. Realistiskt sett tror jag visserligen inte att laget har kapacitet till det redan denna säsong. Ändå känns det konstigt - att jag egentligen inte vill att AIK skall spela i elitserien. Var är då belöningen för engagemanget?
För mig är Elitserien en riktig skitserie med femtioelva omgångar, derbygrupper och osportsliga förutsättningar som gjord för att mjölka det mesta möjliga ur besökaren. Går AIK upp tror jag automatiskt att mitt eget intresse kommer att gå ner. Jag kommer inte att orka gå på alla matcher och lyssna på allt snack om publikkris m.m.. Mitt engagemang kommer antagligen inte att räcka för det. Spelarna i elitserien förväntas dessutom ställa upp i pajasturneringar med Tre Kronor och fiaskoevenemang som All Star-matcher som gör att det känns ännu mer urvattnat. Hur många positiva rubriker har t.ex. Djurgården fått i elitserien denna vinter? Det skulle heller inte förvåna om den idiotiska debatten om man kan vara en s.k. ”äkta AIK-are” om man inte går på hockeylagets matcher tar ny fart.
Oavsett allt negativt tänker jag se så många matcher jag kan i Superallsvenskan. Där har jag ett AIK-lag jag vill stödja och en serie som är sportsligt rättvis och intressant. Förhoppningsvis går jag från Hovet med ett segerleende på läpparna och har sången från den tappra AIK-klacken ringande i öronen.
