AIK Hockey i konkurs?
Aldrig i livet säger jag. Det finns inte på min världskarta och får bara inte ske.
Som trogen AIK-supporter följer jag alla sektioner, om än på avstånd. Vissa sektioner följer man lite mer än andra men man vet åtminstone vad som sker och hur det går för AIK:s representationslag. Vad gäller AIK-hockey så är det den sektion som mitt hjärta klappar mest för idag. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara. Visst ser jag omkring 30 fotbollsmatcher varje år (inklusive träningsmatcher och cupmatcher) men det är endast för hockeylaget som jag kan tänka mig att åka till England för ett par träningsmatcher eller flyga upp till Kiruna för en seriematch mot tabelljumbon.
Som uppväxt på Hovet, morfar tog med mig redan 1981 när jag var 5 år gammal, kan jag inte tänka mig ett liv utan de svartgula hockeyhjältarna. Visst går allt i vågor och visst har det funnits säsonger då man kanske inte har sett fler än bara ett par tre matcher men att inte ens ha möjligheten att se AIK-hockey gör mig illamående.
De flesta AIK-supportrar har under de senaste åren vänt AIK-hockey ryggen. Jag kan till viss del förstå dem. Många har haft bra skäl att tröttna helt.
Det började redan på 80-talet när AIK tappade gentemot andra klubbar och degraderades till dåvarande division 1. Man gjorde om seriesystemet och lät 8 lag gå till slutspel. Dessutom flyttade man in i en ny arena som tilltalade sponsorer och barnfamiljer mer än den lockade klacken. Klacken blev mindre och mindre för varje säsong som gick innan den i mitten på 90-talet i stort sett jagades bort av den dåvarande styrelsen. Därefter utökades antalet omgångar i Elitserien genom att så kallade derbygrupper skapades för att få plats med fler penningstinna derbyn. AIK var en av de drivande klubbarna och sköt sig återigen i foten. Derbygrupperna fick motsatt effekt och allt fler fans stannade hemma. Det var inte ens utsålt när AIK mötte DIF i kvartsfinalen 1997. När lagen möttes i slutspelet några år senare kom det inte ens 10000 på ett par av matcherna. Den säsongen hade AIK slumpats bort till en idag ökänd finsk miljonär. Det var droppen som fick bägaren att rinna över då flera tongivande trotjänare på ett eller annat sätt lämnade klubben för att ersättas med något billigare finska spelare. Följden blev att än färre åskådare tog sig till hemmamatcherna för att slutligen se AIK åka ur. Det året skrevs det spaltmeter efter spaltmeter om att AIK hade så lite publik. Snittet låg visserligen på ynka 4000 åskådare men det räckte ändå till en plats på övre halvan av publikligan. Kvällspressen har således också hjälpt till att stjälpa AIK-hockey genom mycket negativ publicitet. Dessutom svärtades AIK:s namn ner ytterligare varje gång en journalist tog tillfället i akt att skriva om att AIK sålt sin själ.
Efter degraderingen dröjde det flera månader innan nästa säsongs trupp var klar. AIK flyttade upp mängder av egna produkter och plockade även hem ett par gamla trotjänare med svartgula hjärtan. Om jag inte missminner mig hade 17 spelare i truppen representerat AIK tidigare under karriären och många av dessa hade alltså tagit sina första skär i den svartgula tröjan.
Hjärtat var tillbaka i klubben och spelarna stred till slut till sig en hedrande 4:e plats i Kvalserien i våras. Men skadan var redan skedd. AIK-Hockey har de senaste åren inte lyckats locka tillbaka de supportrar som av olika skäl vänt klubben ryggen. På grund av de usla publiksiffrorna i samband med den osäkra framtid vi idag lever i har även sponsorerna tröttnat och vänt AIK-hockey ryggen. Det så kallade Konsortiet lyckades visserligen tömma den sjunkande skutan på lite vatten men man har inte haft resurserna att täppa till hålen. AIK-Hockey har bantat sin organisation något enormt men utan sponsorer och publik har det tyvärr inte räckt. Skutan läcker fortfarande som ett såll och nu är läget alltså akut.
6 Miljoner måste in, senast den 30:e april då samtliga hockeyklubbar måste visa upp ett positivt kapital för att få fortsätta i någon av de högsta divisionerna. Att vädja till sponsorer är inte lätt då de alltid vill ha valuta för sina pengar. En klubb som inte syns i media lockar inte många företag att öppna plånböckerna. Därför vädjar man nu till supportrarna att återigen vallfärda till Hovet/Globen. Det är helt rätt metod anser jag. Kommer supportrarna tillbaka så ökar AIK-hockeys marknadsvärde och man är åter intressant för de stora företagen. Den onda spiralen måste få ett slut och den goda måste sätta fart. Om bara vi supportrar dra vårt strå till stacken så är mycket vunnet. Mycket mer än vad de flesta verkar tro.
AIK-hockey har vädjat, supporterföreningarna Smokinglirarna och Blackarmy kommer att vädja och det gör även jag.
· Jag vädjar till alla som kallar sig för gnagare att rannsaka sig själva och känna efter längst in i hjärtat om man verkligen vill att AIK-Hockey ska försvinna helt och hållet.
· Jag vill att alla, gamla som unga, funderar över om de vill låta sina barn och barnbarn växa upp utan möjligheten att få se AIK-hockey krossa DIF i en SM-final om 10, 20 eller 50 år.
· Jag vill att alla tittar i plånböcker och almanackor om man inte har tid och råd att offra åtminstone några kvällar och hundralappar den här vintern.
· Jag vill att alla som de senaste åren har valt att sluta intressera sig för hockeyn tänker på oss som inte har gjort det och känner efter hur ni känt det om ni varit i våra kläder just nu.
· Jag vill kort och gott att alla, ALLA!, drar sitt strå till stacken genom att om möjligt skänka pengar till hockeysektionen men framför allt genom att köpa biljetter till kommande hockeymatcher och stödja Gnaget på plats.
Så snälla, låt inte AIK:s anrika hockeysektion dö. Låt oss i stället hjälpas åt att resa den ur stoftet och tillsammans gör den framgångsrik igen. Låt oss stärka vår identitet som AIK-supportrar ytterligare genom att svetsa oss samman och skapa en enorm vi mot dem-känsla.
