Krönika: Kämpa AIK!
Förutom hög stämning på läktarplats är segrar den bästa reklamen, eller åtminstone den så omtalade kampviljan hos Briténs manskap.
Hemkommen från den andra förlusten inom loppet av två dygn på Hovet och besvikelsen är givetvis stor. Några befogade burop kunde höras såväl i andra periodpausen som efter slutsignalen. Som supporter kan man aldrig kräva enbart vinster och felfria insatser att lagbyggets prestationer på isen, men man ska kunna kräva att spelarna verkligen ger allt under matchernas gång. Vår tränare Britén har understrukit detta många gånger i matchprogrammet men sett på helgens två matcher känns det bara som tomma ord och inget som uttrycker AIK:s insatser med rättvisa till publiken.
Ibland får man acceptera att spelet inte fungerar över huvud taget, att passningarna levereras till felaktiga adresser, att klubban ser ut som en magnetisk motpol till pucken och att marginalerna inte är på vår sida en kväll. Ett tydligt exempel var fredagens publikfest mot Skellefteå som sportsligt sett inte blev någon lyckad tillställning.
Mot Piteå hade laget en ledning med 3-1 och det såg relativt bra ut. Därefter kan man sammanfatta resterande delen av matchen som ett strömavbrott. Ljusare än så var det knappast på Hovet både vad det gäller spel- och resultatmässigt. Här gav AIK bort tre oerhört viktiga poäng till gästerna från norr.
Målvaktsspelet var under all kritik och nästintill var tredje puck hamnade i nätet när Piteå kom till avslut. Det är en gåta varför inte Gustaf Wesslau fick tillfället att stå efter sin debut i fredags då Jocke Persson fick bäras ut på bår.
Tyvärr är det inte så lätt att man bara kan lägga hela vikten på en misslyckad insats av målvakten för kvällen, Daniel Sperrle. Uppbackningen av försvaret höll rent sagt usel klass och markeringsmissarna var ibland chockerande tydliga.
Det som dock retar mig mest är spelarnas brist på motivation samt några nonchalanta spelares inställning på isen. Briténs ord var som sagt bortblåsta och istället såg man på hockey av väldigt bristfällig status som till och med skulle få tv-pucken att framstå som världsklassig underhållning.
Det talas om champagne eller gravöl i AIK:s reklamkampanj som målar upp den dystra bilden av en eventuell konkurs. Sätter man ett mål på Elitserien krävs det tydliga resultat av laget och att falla mot sina konkurrenter på hemmais redan i Allsvenskan är långt ifrån ett gott tecken. Det är svårt att ta sig upp till svensk hockeys finrum och de flesta lagen som lyckas kör över sina sämre motståndare med handlingskraft.
Möjligen är det bara jag som fått den känslan, men det ser onekligen i många fall ut som om AIK bara går ut och presterar tillräckligt för en seger och inte mycket mer än så. Kvällens fall var inte det första, den 23:e september i bortamötet med Huddinge föll AIK ihop som ett korthus vid ledning med 4-1. Blott ett möte har slutat med seger där en marginal med fler än fyra mål är ett faktum. Det är högst tvivelaktigt om nuvarande spel kan leda oss till Kvalserien. Laget måste prestera sitt yttersta även mot de sämre lagen som Vallentuna, Huddinge och Teg med fler.
Det känns även ikväll som vägen till SuperAllsvenskan kan bli problematisk. Det är nästan otänkbart att föreställa sig AIK i fortsättningsserien och om så mot förmodan skulle bli fallet får AIK:s ledning istället drömma om helt andra publiksiffror än det önskade snittet på 3.000. Det visade sig att Hammarbys framgångar i de två första serieuppläggen förra säsongen hade ringa betydelse i Kvalserien, men laget fortsätter trumma på även i år och skapar på det sättet åtminstone klara marginaler mot ett misslyckande tidigt under säsongens gång.
För att AIK ska vinna tillbaka publiken krävs segrar. Det krävs uppoffringar, kampvilja och en tydlig struktur på sin egen spelidé. Detta var svårt att finna i fredagens möte med Skellefteå och mot Piteå gick det inte att urskilja några nya tendenser, snarare en tydligare bild av hur en match inte bör genomföras!
