Varför går inte stockholmare på hockey?
AIK har de senaste åren haft en negativ utveckling vad gäller antalet åskådare. Det är dock inte bara Gnagets supportrar som sviker. Djurgården och framförallt Hammarby har samma problem. Men varför är det så och har supportrarna belägg för sina skäl att stanna hemma?
Enligt de AIK-supportrar som jag har talat med finns det flera orsaker till att de inte längre går på hockeyn. Jag tänkte här sammanställa deras skäl till att stanna hemma från hockeyn. Jag passar även på att bemöta deras argument då jag personligen anser att de till viss del är hycklare som inte behandlar alla sektioner enligt samma principer. Det är väldigt lätt att hitta paralleller i dagens så populära fotboll med den allt impopulärare ishockeyn.
Många gnagare anser att ishockeyn är tråkig. Jag kan hålla med om att det skett väldigt stora förändringar de senaste 10 åren och väldigt många har varit till det sämre. Dagens hockey innehåller allt färre tacklingar och mål och allt fler fasthållningar och hakningar. Dessutom saknas det idag riktiga trotjänare och levande legender inom ishockeyklubbarna. Det var till viss del bättre förr.
Fotbollens utveckling följer dock samma mönster. Hur många nya spelare värvas inte varje år? Hur många riktiga trotjänare finns det i dagens allsvenska lag? Dessutom filmas det allt mer i dagens allsvenska. Det filmas av de som får en lätt knuff och det filmas av de som begår grova förseelser. Det är inte lätt att hinna se allt som domare i ishockey men det är nog snäppet värre att var domare i dagens fotboll. Hur många allsvenska matcher har inte följts av vilda diskussioner om domaren dömt rätt eller fel?
AIK-hockey har fått mycket kritik för att man spelar musik i varje avblåsning. Man har ett, i mitt tycke, larvigt intro med borg och rök. Dessutom har man ett gäng småflickor som hoppar, dansar och ler för att tillfredställa publiken i de allt kortare spelavbrotten. Det finns något som kallas för "Lineup" och det spelas nationalsång.
Fotbollen är dock inte långt efter. På Råsunda har vi "AIK-trumpetaren" som ingen lyssnar på. Dessutom har vi en maskot som irrar omkring längs med långsidorna när hans/hennes verkliga målgrupp sitter på Södra övre. Förutom det har vi även i fotbollen en sorts "Lineup" och vid de större matcherna spelas nationalsången även i Allsvenskan. Glöm inte heller att vi de senaste åren har haft en riktigt usel måljingel. Djurgården är dock snäppet värre då man på Stadion kommer in genom samma soptunna som man gör i Globen. Följer den med till Råsunda?
Antalet matcher i hockeyn är på tok för många. Det är en stor skandal att man år efter år utökar antalet matcher och förlänger säsongen. Att det dessutom existerar något så osportsligt som derbygrupper kan få den mest inbitne supportern att välja att stanna hemma. Det är för många ointressanta matcher och i värsta fall absolut noll matcher som gäller något.
Fotbollen har en rak serie på 26 omgångar. Ett kanonupplägg som endast blir tråkigt om man inte är med från start. Antalet matcher utökas dock om ens lag är riktigt bra. Vill man se alla träningsmatcher, inhemska och europeiska cupmatcher så är man ganska snappt uppe 20 hemmamatcher. Om man dessutom anser sig vara en riktigt trogen supporter och åker på bortamatcherna kan man komma upp i 40 matcher på en säsong. Ingen större skillnad alltså men ett klart bättre seriesystem i fotbollen.
Det är dyrt att gå på hockey, i alla fall om man vill se många matcher och köper lösbiljett till varje match. Runt hundralappen per person blir ett par tusen spänn om man vill se 20 hemmamatcher. Köper man ett säsongskort blir det mycket billigare. Endast 1200 kronor för en familj på 4 personer är otroligt billigt. Då ingår 23 hemmamatcher, samma pris gäller för klackkort. Kanske bör AIK-hockey fundera på att sälja säsongskort för en lite mindre slant nu när säsongen nästan är halvvägs.
Fotbollens säsongskort kostar från 500 kronor och uppåt. Då ingår 12-14 matcher beroende på vilket kort man köper. Lösbiljetterna kostar ungefär som ishockeyns om man bortser från de hutlösa priserna på långsidorna. Nöjer man sig med att bara se de allsvenska matcherna blir det dock inte så dyrt eftersom det endast handlar om 13 matcher på hemmaplan.
Det lustiga är att så många köper säsongskort i fotbollen där man inte sparar så mycket medan väldigt få gör det i hockeyn där man kan verkligen tjänar på att köpa ett säsongskort.
En del människor är så fåniga att de anser att stämningen är avgörande för om man går på hockey eller inte. När Hovet är väldigt glest besatt uteblir självklart stämningen. Den elektriska känsla folk fick i samband med matchen mot Skellefteå knäcker dock ett utsålt Råsunda 7 dagar i veckan. Hovet och hockey är en riktigt bra kombination om det kommer mer än 5000 åskådare.
På Råsunda finns det alltid en stor klack på den norra läktaren. I övrigt har det varit mycket tyst i år. I fjol sjöngs det en hel del på samtliga läktare men i år har folk suttit tysta. Undantagen är derbymatcherna och matchen mot Valencia då alla var på tå.
Stämningen blir vad man gör den till. Om folk bara tar ett personligt ansvar och kommer till matcherna för att sjunga fram Gnaget så blir det riktigt bra. Svårare än så är det faktiskt inte.
Vissa människor är till och med så knäppa att de går på idrott för att få se tifon. På Hovet existerar de knappt men vid en bra publiksiffra kan flagghavet bli riktigt magnifikt. Det bästa tifo jag skådat var i Globen för ett par år sedan då ett par tusen medlemmar i Gnagisklubben bjöd övriga åskådare på en underbar show i 60 effektiva minuter.
På Råsunda huserar en riktigt duktig tifogrupp. Där finns megasizeflaggor, konfetti, läktarflaggor och bengaler. Ibland är det riktigt vackert att skåda och den som såg fjolårets höstderby mot Djurgården glömmer aldrig stjärnan som bildades av flera tusen flaggor. Det enda negativa är att det känns så tillgjort, som ett påklistrat leende ungefär.
Till sist har vi den historiska aspekten. Många supportrar är än idag förbannade för att man behandlades som skit av hockeysektionens styrelse i början på 90-talet. Jag förstår att de som var med då inte gillar det som skedde men att hysa agg mot en hel sektion för något som hände för nästan 10 år sedan och dessutom fortsätta att bojkotta sektionen trots att ett stort antal styrelser har kommit och gått sedan dess är nästan skrattretande. Snacka om långsinta.
En hel del tröttnade dock lite senare än så och framför allt när en viss Hjallis köpte och tog över AIK. Det var verkligen inte roligt att se så många utlänningar i Gnaget och så få riktiga AIK:are som det faktiskt var under ett par säsonger. Det känns inte heller särskilt roligt att ens klubb är ägd av en person som egentligen inte bryr sig ett dugg om klubben.
Fotbollen är dock inte mycket bättre. Idag ägs Gnaget till stor del av vinstdrivande företag och i laget spelar allt fler utlänningar utan några som helst kunskaper om vad AIK står för.
På det stora hela är det alltså inte så stora skillnader mellan dagens fotboll och dagens ishockey. AIK-fotboll har ett riktigt bra publiksnitt och jag tror att det kommer att öka lite till nästa år. Men att fotbollen är så mycket roligare än hockeyn att 16000 fler åskådare, I SNITT!, drar till Råsunda men inte till Hovet köper jag bara inte.
Det handlar bara om lathet istället för kärlek.
