Krönika: Undvik supportersplittring
"Det sista AIK-ishockey behöver i den situation som den nu befinner sig i är ytterligare splittring och uppdelning mellan fotbolls- och ishockeysupportrar."
Att publiksiffrorna inom ishockeyn inte är som fotbollens är ett välkänt faktum. Åsikterna kring rättvisan i det är något som kommer på tal allt som oftast. Senast här på Golden Hill där min redaktionskollega Martin Malmberg i en krönika den 8 november 2003 gjorde jämförelser mellan AIK-fotboll och AIK-ishockey. Jag skall med en gång skriva att jag inte delar många av de åsikter som Martin förde fram i sin krönika. Det tråkigaste med krönikan är att jag menar att den typen av jämförelser som Martin gör mer bidrar till att skapa splittring mellan AIK-supportrar än gör nytta.
När AIK under hösten gått ut med att konkursspöket lurar runt hörnet har det varit med lika delar vädjan och förebråelser riktade till oss gnagare. Vädjan om att vi skall komma och stötta laget ekonomiskt genom att gå på matcherna, men också med en ton av förebråelse om att det är varje enskild AIK:are som har ställt till det för ishockeyn genom att svika och inte gå på matcherna.
Jag känner igen mig i de ursäkter för att inte gå på ishockeyn som Martin tar upp - guldvippor, för många matcher, hög musik m.m. Jag har själv använt mig av dem. Samtidigt anser jag att ishockeyn får den publik den förtjänar. Om AIK lyckas knipa den sista platsen till superallsvenskan innebär det att AIK är landets kanske 16 - 20:e bästa ishockeylag. Ishockeyn som spelas är helt enkelt inte av bästa kvalitet. Dessutom misshandlar ishockeyförbundet på ett välkänt sätt sin egen sport genom det idiotiska serieupplägget. Något som på ett drastiskt sätt har minskat mitt eget intresse för AIK:s ishockey oberoende av om laget spelar i elitserien eller inte.
Oavsett orsakerna till att jag inte tycker att ishockey är lika roligt längre, och därför inte går på samma antal matcher som förr om åren, anser jag dock att mina skäl till att inte gå är just mina skäl och ingen annans. Jag vill inte ha förebråelser från AIK-ishockey eller andra AIK-supportar om att det är mitt fel att ishockeyns ekonomi är dålig eller att orsaken till att jag inte går "bara handlar om lathet istället för kärlek" som Martin skrev i sin krönika. Det är i supportersammanhang en rätt allvarlig anklagelse att säga till andra supportrar att de inte älskar sin klubb. Det är absolut inte bristande kärlek till AIK som får mig att gå på färre matcher idag. Samma sak tror jag gäller för den absoluta majoriteten AIK:are.
Det finns en devis som heter att det tar lång tid att bygga upp ett förtroende men kort tid att rasera det. AIK-ishockey har under lång tid tärt på supportrarnas förtroende. År efter år är ekonomin är krisartad och de sportsliga resultaten har uteblivit. Så även denna säsong. Att sedan delvis lägga skulden på de supportrar man skrämt bort är inte särskilt snyggt. Det är inget som i mina ögon hjälper till att bygga upp ett förtroende för AIK-ishockey.
Det sista AIK-ishockey behöver i den situation som den nu befinner sig i är ytterligare splittring och uppdelning mellan fotbolls- och ishockeysupportrar. Det vore bra om vi supportar som faktiskt inte har gett upp ishockeyn visade på det positiva som faktiskt har hänt inom AIK i skuggan av den ekominska kräftgången. Martin gör det i sin krönika när han t.ex. pekar på antalet personer med AIK-anknytning inom ishockeyn. Det kan vara början till att AIK-ishockey av egen kraft bygger något som är så bra att andra som var med förr återigen vill hoppa på ishockeytåget. Martin borde dock ha stannat vid det, bitterheten som jag anar mot fotbollssupportrarna är inte särskilt klädsam och gynnar inte AIK.
