Lojt, tveksam coachning och onödigt spännande
Så kan man sammanfatta AIKs 2-1-seger mot Boden som förutom de sista minuterna var ett riktigt sömnpiller. Inför matchen så var det stora frågetecknet (i alla fall för mig) om David Engblom kunde spela efter den skada han ådrog sig i fredags och om inte hur Brithén skulle lösa de problem som hans bortavaro skapar.
Nu kunde inte David spela idag vilket enligt mitt sätt att se det fick onödigt stor betydelse. Brithén hade nämligen valt den i och för sig mest uppenbara lösningen med att låta Naumov gå in på Forsanders plats i förstafemman och låta Forsander ta över Engbloms centerroll. Inget fel i det kan tyckas? Nja, problemet är väl att formationen Jönsson-Wallenberg-Naumov har man ju redan provat ett par gånger utan direkt framgång. Vår förstakedja kan liknas vid en Porsche där Forsander är motorn. Byter man ut Forsander mot Naumov så får man på sin höjd en sån där fake-Porsche med folkamotor, det ser fortfarande snyggt ut på parkeringen men när man väl skall köra så händer inte så mycket.
Men inte nog med att förstafemman inte var sitt rätta jag, vår tredjeformation med för dagen Forsander som center mellan Blomdahl och Pålsson var också en besvikelse. Under stor del av matchen hade vi alltså bara en femma som fungerade ordentligt nämligen Roséns femma. Det var också dessa som var på isen då Mattias Beck stötte in 1-0 i power play på en delikat genomskärar från Fredrik Hynning. AIK har så här långt också dominerat matchen men utan att få den där riktiga kvalitén på avsluten vilket i kombination med en bra insats av en hårt kämpande Markus Ottosson i gästernas mål förhindrat AIK från att ta ledningen.
Tyvärr släpper AIK till en ganska onödig kontring ett par minuter senare där Dennis Ejdeholm lyckas kvittera bakom en tämligen chanslös Ola Nilsson. När den andra perioden sålunda slutade med ställningen 1-1 så började det sprida sig en viss oro både i laget och på läktarna. Givet tabelläget och speciellt då resultatskylten visade på Piteåledning mot våra grönvita grannar så var tre poäng helt enkelt ett måste i denna match.
Laget gjorde dock rejäla försök till en forcering och man ändrade också om i formationerna. Naumov bänkades (som vanligt skulle man kunna säga) och Forsander återfördes till sin vanliga plats i förstafemman. Slutligen fick Fredric Ericsson ta en mycket ovan plats som center mellan Pålsson och Blomdahl vilket han gjorde förvånansvärt bra. På det stora hela så tycker jag det här sättet att formera laget fungerade mycket bättre.
Efter att ha parkerat i Bodens försvarszon mer eller mindre hela tredje perioden utan att det resulterat så får då till slut Roger Jönsson forcera in det så viktiga 2-1-målet med mindre än två minuter kvar. Boden försöker givetvis sedan pressa på med sex utespelare men för en gångs skull känns det inte allt för farligt. Men å andra sidan så är det ju inte så lätt att helt plötsligt försöka trycka på när man bara backat hem och spelat defensivt i 58 minuter.
