"Halvtid" i elitserien
Elitserien tar ett litet uppehåll för landskamper. Till turneringen i Moskva har AIK fått med tre spelare. Spelartruppen får nu knappt två veckors vila från matcher innan säsongens tredje derby väntar den 22 december. Vi kan också säga att serien hunnit halvvägs och AIK har gått ungefär som förväntat hittills. Här nedan följer lite reflektioner av säsongen så här långt.
Jag tänkte börja med landslagsuttagningen. AIK har fått tre spelare med i truppen till turneringen i Ryssland, Viktor Fasth, Tobias Viklund och Robert Rosén. Välförtjänt debut för den sistnämnde, men tråkigt att det ska krävas en massa återbud för att det ska bli verklighet. Rosén hade förtjänat en plats från början. Jag kan faktiskt sakna Richard Gynges namn där. Naturliga målskyttar finns inte så många och han har ju varit grym denna säsong.I övrigt känns dessa turneringar tämligen meningslösa. För Sveriges del handlar det ju bara om en massa avhopp hela tiden. Det borde inte finnas något bättre för än svensk hockeyspelare än att spela i landslaget.
I elitserien har alla lag spelat 29-31 omgångar. Vi kan kalla detta för att serien hunnit halvvägs. AIK ligger åtta med 41 poäng, vilket är ungefär samma som förra säsongen, vid samma tid. Detta är också vad man kan förvänta sig av laget tycker jag. Tar AIK en slutspelsplats i vår så är det en oerhört bra bedrift igen. Bara för att laget gjorde det förra säsongen så kommer det per automatik inte att hända igen. Vi ska inte glömma bort att slutspelsplatsen togs i sista omgången och med minsta möjliga marginal.
Bottenstriden är ett getingbo även denna säsong. Mellan lag sju och elva skiljer det endast en poäng. Modo, AIK, Djurgården och Växjö har alla 41 poäng. Linköping som är näst sist har 40. Timrå är i dagsläget lite avhängda med 33 poäng. Detta har gjort att tabellen delats upp i två halvor, för upp till sjätteplacerade Färjestad skiljer det sju poäng. Det är inte svårt att förstå att även denna säsong kommer att handla om att undvika KS. Den som inte fattar det lever inte i verkligheten.
Det har varit upp och ner för AIK denna säsong. En del resultat har varit positiva överraskningar samtidigt som en del har varit rena bottennappen. Laget började bra och hade bara en förlust under ordinarie tid på de fem första omgångarna. Men sen blev det tuffare och på 30 matcher har AIK raden 10-7-13 och målskillnaden 79-81. AIK gör många mål, men släpper också in många. Det är bara tre lag som släppt in fler. Problemet har varit att laget inte fått anfallsspel och försvarsspel att fungera samtidigt. När AIK gjort många mål har man också släppt in många, och tvärtom när laget hållit tätt har det istället oftast blivit max två mål framåt. Men de flesta matcherna har varit jämna resultatmässigt och slutat antingen med seger eller förlust med uddamålet. Ett annat problem är lagets oförmåga att spela bra i en hel match, framförallt har en del andraperioder varit rent bedrövliga. Dessutom har det blivit oförklarliga ras mot HV (7-2 till 7-7), Skellefteå (3-1 till 3-4) och Timrå (5-1 till 5-4).
Dessvärre verkar det också som att tränarduon har svårt att hitta rätt i femmorna. Ideliga omflyttningar mellan spelarna tror jag inte är bra i längden. Framförallt verkar det svårt att hitta en förstakedja. En del spelare måste också höja sin nivå. Jag tänker inte hänga ut de spelarna här utan de vet förhoppningsvis med sig vilka de är.
En sak som är väldigt positivt är att PowerPlay-spelet blivit så mycket bättre. Nu är AIK att räkna med i den spelformen. Däremot tycker jag att försvarsspelet hittills varit sämre vilket ju kan bero på många saker. Detta överlåter jag dock till tränarduon att analysera.
På spelarsidan vill jag främst nämna tre spelare som jag tycker burit upp laget. Först och främst Viktor Fasth som gjort en sämre säsong än fjolårets, men ändå har en grym räddningsprocent. När Markus Svensson har gjort den säsong han gjort så fattar man hur mycket Viktor saknas när han inte står.
Spelare nummer två är Robert Rosén. AIK presenterade honom som en stjärnvärvning. Men jag var tveksam i början. Det är ju skillnad på att vara poängkung i allsvenskan och sedan vara detsamma i elitserien. Men Rosén har verkligen överträffat alla förväntningar så här långt. Tvåa i seriens totala poängliga med 26 poäng. Dessutom har han lyft AIK:s powerplay och vem han än spelar med så gör han den spelaren bra.
Sedan måste jag också nämna Richard Gynge. Han hade mer att bevisa efter förra säsongen och det har han verkligen gjort. Ligger delad etta i seriens skytteliga. Förutom att han fortsätter göra mål så jobbar han nu hårdare och syns mer i spelet. Vore kul om han kunde komma upp i 20 mål innan grundserien är slut.
Hur som helst så börjar räddningsplankorna försvinna i kampen om att undvika KS (ja, jag ser det som det största målet. Allt annat är en bonus). De sex första lagen har ett för stort försprång för att bli indragna i den striden. Både Djurgården och Linköping har för bra lag och bör ta de två återstående slutspelsplatserna. Modo bör rimligen också vara för bra för att vara med i striden. Kvarstår då Växjö, nykomlingen som började bra men sakta har börjat tappa. Men det är något med Växjös spel som känns stabilare än AIK:s. Timrå har den sämsta truppen på pappret men värvar och jagar fortfarande spelare. Min förhoppning är att de blir avhängda rätt snart för då är det bara en plats att undvika.
25 omgångar och 75 poäng återstår att spela om och mycket kan fortfarande hända men situationen är allvarlig. Dessutom verkar ju Anders Gozzi inte värva något nytt , vilket andra konkurrenters sportchefer inser att det behövs. Det känns tveksamt om nuvarande trupp klarar sig undan KS.
Säsongens höjdare: 5-0-vinsten mot Djurgården
Säsongens bottennapp: 2-4 hemma mot Modo och 3-4 hemma mot Växjö
Säsongens spelare så här långt: Robert Rosén
Seriens överraskning: Brynäs
Seriens negativa överraskning: Linköping
