Inför semifinal 5: Skellefteå-AIK
Sällan har ett lag uppträtt så uppgivet som AIK gjorde i fredags. Gnaget såg helt golvat ut och absolut ingenting tydde på att man skulle orka till sig tillbaka igen. Efter söndagens urladdning står den här semifinalen återigen och väger. Hur ska det sluta?
Härföraren Dick Tärnström (AIK är ett lag med, och ett annat, betydligt sämre, utan honom) lämnade över pressen till motståndarna när han intervjuades i Expressen efter segern på Hovet: ”De är nog rädda att förlora en match i Skellefteå”, menade Gnagets lagkapten. På goda grunder skulle jag vilja påstå. Att komma till Stockholm med kniven mot strupen vore betydligt jobbigare för norrlänningarna än för AIK.
Två intressanta sekvenser från söndagens match: Oscar Möllers bentackling på Josh MacNevin och Richard Gynges rapp på Bellemares skadade hand. Hur följs de händelserna upp under kvällens match? Ska den här matchserien äntligen tända till?
”Lappskallar”, ”riktiga AIK” och ”Byske”. Efter att det eviga namnbråket blossade upp inför den första matchen anade man något stort runt hörnet: en klassisk matchserie i vardande. Men hettan och hatet har lyst med sin frånvaro, och det är en nödvändig dimension för att historieböckerna inte bara ska berätta hur det gick, utan även hur det gick till.
Matcherna har varit fartfyllda och publiken har bjudits på tekniska nummer av högsta klass, även om inte antalet målchanser inte varit abnormt många. Men hatar lagen varandra? Det verkar inte så.
Låt oss skylla på att det är seriens coolaste tränare som möts. Gunnar Persson drar sig visserligen inte för att hälla bensin på eld – tvärtom. Men i slutändan är det ändå Roger Melin som kommunicerar utåt, och Roger är Roger. I andra ringhörnan står en annan man som inte heller har mediekrig högst på sin agenda. Anders Forsbergs maniska blick säger en sak. Hans uttalanden någonting annat. Kan kvällens match ändra på stämningen?