Intervju: Viktor Fasth
På säsongens allra sista match, var allt uppbäddat för ett fantastiskt slut för den döende underhunden AIK. Respiratorn var sedan länge påslagen och en Elitserieplats var det enda som kunde stoppa den livsuppehållande vården från att upphöra helt. Golden Hill har träffat spelaren som så när drog ur sladden för den klassiska föreningen.
’Viktor Fasth har aldrig varit de stora rubrikernas man, men detta skulle snart ändras för det värre. Efter att ha varit AIK:s änglar, tog nu Växjö form av ilskna demoner i den sista avgörande matchen i Stockholm. Och värst av alla var bortalagets målvakt.’
Redan under uppväxten var Viktor en målvakt av hög potential. En hockeyuppfostran hemma i Kalix förde honom vidare till närliggande Luleå, där han spenderade tre år på stadens hockeygymnasium. Väl hos Luleå fick han inga större chanser, utan spelade istället merparten av matcherna hos det lokala division-2 laget Brooklyn Tigers.
Viktor Fasth valde efter denna tid att flytta till varmare breddgrader – hem till faderns ursprung i Vänersborg. I den nya hemtrakten pendlade Viktor mellan division ett och två, efter spel i de lokala klubbarna Vänersborg HC och Tvåstad Cobras.
Viktor fortsatte streta på i de lägre serierna, innan tre säsonger i div-1 laget Tingsryd förde honom vidare upp i den småländska ishockeyhierarkin till Allsvenskan och de värsta rivalerna Växjö Lakers inför säsongen 2007-2008.
I jämförelsen mellan det nyligen upplevda Stockholmsderbyt och Östra Smålands dito säger han att:
”Det är ganska hätsk stämning mellan Växjö och Tingsryd supportrarna, det är det ju helt klart. Men jag får nog hålla det här (AIK-Djurgården) som snäppet större”
Det var i Växjö hockeykarriären satte fart ordentligt och även där han fick Elitseriescouternas uppmärksamhet.
”Visst fanns det intresse, men man vet av erfarenhet att det är ganska långt mellan ett intresse och att det ska bli något konkret. Det är mycket som ska klaffa”.
Att han fick upp scouternas ögon var föga märkvärdigt; en fantastisk första säsong förde honom till toppen av den Allsvenska målvaktsligan, när han avslutade med en räddningsprocent på 92,6 samt minimala 2,25 insläppta mål/match.
Allt var dock inte väl för Norrlänningen. Knäproblem, i form av ett avslitet korsband, satte stopp för den andra säsongen i Växjö, när han enbart mäktade med nio matcher. Med den moderna spelstil Viktor besitter, fortsatte knäna belastas hårt och ännu ett ingrepp på det berörda området var oundkomligt.
”Jag kom ju tillbaks till isen till förra säsongen och sen så fick jag gå in i knäet vid jul och rätta till en grej som hade blivit fel.”
Och trots det faktum att Viktor i år matchats hårt i Elitserien, vill han betona att han ”inte längre störs av problemet och att knäna känns bra”.
Med knäproblemet undanröjt kunde Viktor fokusera helt på slutet av säsongen. Hans Växjö hade tagit sig till Kvalserien, där en topp-två-placering skulle uppfylla Elitseriedrömmen.
För andra året i rad gick dock drömmen i kras för Smålänningarna, denna gång tidigare än senast. Men även om Växjö hastigt tog på sig rollen som jumbo, vägrade de sätta på sig kostymen som slagpåse.
Istället blev det avsågade laget ett spöke för de Elitjagande klubbarna i kvalets sista omgångar. Först på tur stod Leksand, som hade den åh så efterlängtade Elitserieplatsen i egna händer. Dalmasarna, som tycks ha ett psyke värdig en hundvalp, krossades i första perioden och hämtade sig aldrig från inledningen. 5-2 vinsten försatte AIK i en guldsits, då de samtidigt övertidsvunnit mot ett Elitserieklart Södertälje.
Om Viktor Fasth tidigare inte varit de stora rubrikernas man, skulle detta snart ändras för det värre. Efter att ha varit AIK:s änglar, tog nu Växjö form av ilskna demoner i den sista avgörande matchen i Stockholm. Och värst av alla var bortalagets målvakt.
32 skott efter två perioder hade inte räckt för att få hål på Viktor Fasth och 8079 nagelbitande Gnagare kunde inte tro sina ögon. För Viktor var upplevelsen desto trevligare:
”Det var riktigt coolt faktiskt, det var en magisk stämning här i Hovet – grymt bra tryck på läktaren”
Resten är historia och att det var sin framtida arbetsgivare Viktor Fasth ironiskt nog hade spelat tillbaka till finrummet var han knappast medveten om vid tillfället.
”Nej, jag visste ingenting, utan jag hade sagt till min agent att jag inte ville höra nånting förens efter säsongen var över. Jag ville fokusera på Växjö, så det kom (AIK:s anbud) sen några veckor efter kvalserien”.
Han hymlar inte heller om att det fanns intresse från flera Elitserieklubbar, men avslöjar inte vilka det rör sig om.
Istället blev det alltså nykomlingen AIK, där han hyllats av både experter så som supportrar.
Viktor fattar sig kort när även jag hyllar hans start i klubben:
”Det är kul att höra, men ja – jag tycker det har gått bra”.
Illa kvickt betonar han att:
”Vi har spelat ett bra försvarsspel – det har blivit bättre och bättre för varje match som gått. Och det var som vi sa i början, att det tar några matcher för oss att komma in i det. Vi har klarat det bra, men har givetvis fortfarande ganska många saker att lära, men jag tror starkt på detta”.
Inte heller låter han sig störas av tankar kring eventuellt landslagsspel, när han professionellt säger att ”fokus ligger på AIK och AIK endast”.
Annars har säsongens höjdpunkt varit derbyt, även om Viktor aldrig var märkbart berörd innan matchen.
”Det var ju mycket folk redan på uppvärmningen, så man förstod att det skulle bli något utöver det vanliga. Men, man kan ju inte göra så mycket mer än att fokusera på sitt jobb och förbereda sig för matchen på bästa sätt”
Medan vi talar vidare om derbyt och jag tackar honom så hjärtligt för den efterlängtade vinsten, kommer spåret ännu en gång in på Växjö-Tingsryd. När jag nämner för Viktor om den eminenta tidningsskriften Sportbladet och dess omnämning av derbyt mellan Stockholms hockeyantagonister att ’se ut som en träningsmatch i jämförelse’, följs ett skatt av det diplomatiska svaret:
”…i och med att Djurgården och AIK spelar i samma serie nu och jag inte har varit med när Växjö och Tingsryd spelat i samma serie, så blir det svårare att jämföra”.
Viktor växer ytterligare i mina ögon när han berättar hur han såg den spektakulära målvakten Jarmo Myllys som en stor idol och att han önskar sig inget mindre än ”en lösning på världssvälten” i julklapp.
Kanske är det sistnämnda lite på skämt, men det är sådan som person Viktor är. Öppenhjärtlig, om än något blyg, fortsätter han jobba på i det tysta. Även om han nu är de stora rubrikernas man.
