Krönika: En bragdsäsong
Om ett klubblag kan få bragdguldet så borde AIK vara en stark kandidat. För som laget genomförde säsongen så är det ingenting annat än en stor bragd. Egentligen var det tre bragder som klarades av på samma gång: Att undvika kvalserien, att gå till slutspel och att slå ut HV.
Låt oss blicka tillbaks ett år, till söndagen den 11 april 2010. AIK besegrar Växjö med 2-0 och är tillbaks i elitserien. Där började det stora jobbet med att få en slagkraftig trupp inför comebacksäsongen. Från Växjö hämtades målvakten Viktor Fasth och backen Josh MacNevin. Patric Blomdahl vände hem efter flera år i Linköping och Frölunda. Rutinerade forwarden Daniel Rudslätt värvades från Köln. Vidare anslöt backen Peter Nolander samt forwardsen Oscar Steen, Johan Andersson och Johannes Salmonsson.
Sammantaget bestod truppen av unga hungriga spelare kryddat med spelare som tidigare spelat i elitserien men varit rätt anonyma. I stort sett alla förståsigpåare och experter tippade laget sist. Så gjorde också undertecknad när svenskafans redaktioner ombeddes tippa elitserien inför säsongsstarten. I stort sett alla var överens om att det inte skulle gå att undvika kvalserien.
AIK började väl också som förväntat. På de fyra första matcherna samlades endast ihop tre poäng. Sen var det dags för det första derbyt mot Djurgården. Inför ett fullsatt Globen körde AIK över rivalerna med 5-2 och gav hockeysverige en varning. Men sedan lät trepoängarna vänta på sig igen. AIK värvade då in Kent McDonell och Rastislav Pavlikovsky. Dessa båda kom i högsta grad att bidra till uppryckningen. AIK förlorade inte på en dryg månad. Från mitten av oktober till landskampsuppehållet i början av november blev det fem raka segrar vilket blev sex i första matchen efter uppehållet. Detta inkluderar ännu en 5-2-viktoria mot Djurgården.
I sista matchen före uppehållet blev Josh MacNevin fult tacklad av Timrås Ilkka Pikkarainen och blev borta i cirka fyra månader. I samband med detta började skadorna avlösa varandra och AIK hade ett tag hela nio spelare borta. Björn Bjurling och Vesa Toskala lånades in som backupmålisar då Viktor Fasth blev borta för en hjärnskakning. Utan MacNevin och Fasth raserades AIK:s försvarsspel och förlusterna radades på hög. AIK var nu på den sista plats där alla förväntade sig att laget skulle hamna. Dessutom så började avståndet bli för långt till lagen ovanför strecket.
Men i takt med att spelare började komma tillbaks så blev AIK återigen ett vinnande lag. Inför den sista omgången hemma mot Modo låg laget på den sista slutspelsplatsen och var tvunget att ta en poäng för att fixa den. Det kunde också bli kvalserien vid förlust. Vid ställningen 2-2 i sista perioden var AIK bara två mål ifrån att hamna i kvalserien men Richard Gynge avgjorde med sitt 3-2-mål och förpassade därmed Modo till kvalserien. För AIK väntade sensationellt nog kvartsfinalspel mot HV71 som vann serien tack vare ett mål i öppen kasse.
Återigen slog experterna ner AIK i botten av skridskorna. ”HV vinner med 4-0 eller 4-1”. Det kändes svårt att säga emot dem. Hur det gick sen vet vi. Ett hungrigt AIK gick på knock i de två första matcherna och tog en sensationell 2-0-ledning. Den starten blev för mycket för HV och det blev fyra raka segrar för AIK. Regerande mästarna var utslagna och detta med buller och bång. Att det sen tog slut i semi mot Färjestad var både logiskt och väntat. Färjestad har varit allt för starka för gnaget hela säsongen. Men det man kan tycka i efterhand är att det inte borde gå att få stryk nio raka matcher mot samma lag.
Den hyllning laget fick efter sista matchen i Globen var så välförtjänt…
Om inte AIK haft Viktor Fasth hade detta aldrig varit möjligt. Målvakten har gång på gång burit laget på sina axlar och räddat AIK till vinst i matcher som sett ut att vara förlorade. Detta kan man också se i statistiken. När Fasth var borta cirka en och en halv månad för sin hjärnskakning så vann inte AIK många matcher. Försvaret verkade inte kunna lita på Björn Bjurling. På backsidan blev Josh MacNevins skada ett större avbräck än man hade trott. Det blev bättre när Anders Gozzi värvade in defensive backen Fredrik Svensson. Årets stora överraskningar är dock backparet Stefan Johansson och Fredrik Carlsson. Någonting hände med båda spelarna efter jul och de har sedan varit ett av seriens absolut bästa backpar.
På forwardssidan måste jag särskilt nämna Oscar Steen och Kent McDonell. Steen visade många gånger att han är en otroligt skicklig center. Till kommande säsong blir det Gozzis uppgift att hitta en ”sniper” som gör mål på passningarna som kommer. Kent McDonells ankomst i oktober höjde lagets offensiva kvaliteter men kanadensaren visade även att han är den spelare som har absolut högst arbetskapacitet. Oftast var han först hem för att sedan i anfall vara den som avslutade. Näst bästa poängplockare blev han trots att han kom in först efter ett tjugotal spelade omgångar.
AIK:s första elitseriesäsong slutade i succé. Nu väntar det svåra andra året. Övriga lag vet hur bra AIK är och laget kommer inte få något gratis. Det gäller för Anders Gozzi att hitta spelare som spetsar till laget. En stark back och en riktig målskytt skulle inte vara helt fel. Man väntar med spänning vad som ska hända, men som vanligt är det locket på. Vilken trupp som ställs på isen i september får vi se, men det blir en tuff uppgift att upprepa årets succé.
