Är årsskiftet någon typ av vägskäl?
Visst, i alla möjliga sammanhang överskattas nyårshelgen som en tid för förändring och nya tag. Alla vet ändå att nyårsnatten egentligen är som vilken natt mellan två dagar som helst. Ändå känns frågan befogad – inte minst med tanke på kollega Karlsson Nordströms utmärkta krönika dagen efter nyårsdagen.
En månad innan dess försökte jag själv sätta fingret på problemen i AIK – lyfte även det som var positivt – och det känns ändå som jag inför 2022 blev delvis bönhörd. Fyra raka segrar avslutade 2021 – dock mot lag i bottenregionen som Karlsson Nordström mycket riktigt påpekade. Nå, elva poäng av tolv möjliga inkasserades de facto i årets elfte timme och det går inte att ta ifrån AIK.
Tittar vi vidare på punkter som oroade mig i min decemberkrönika går det att se en viss ljusning.
Målskyttet
När jag i december oroades över effektiviteten i anfallszon hade AIK ett målsnitt på dryga 2.5 mål per match vilket givetvis är på tok för lågt för ett lag som vill vara ett topplag. De fyra sista matcherna visar på snittet 3.75 vilket är högre än både HV och MoDo – deras siffror dock över hela säsongen. Det ger en fingervisning om vart man måste sträva. Fyra mål per match bör fabriceras – det låter i ärlighetens namn inte direkt omöjligt.
Vidare har Lindholm plockat fram poängklubban igen vilket lett till sex assists på fyra matcher. Det har trillat in ett par kassar från Heinerös klubba vilket är positivt. Nå, det räcker givetvis inte. Det krävs fortfarande mer av herrar Weigel och (framför allt) Holm. Målskyttet ser således bättre ut i ett kort perspektiv och det måste bibehållas i ett längre framtidsperspektiv.
Spelet i egen zon…
…ser även det lite bättre ut. De ständiga indianarna är mer sällsynta och vi går inte bort oss bakom egen kasse lika frekvent som innan. Det här måste fortsätta och byggas vidare på. Det håller absolut inte att bjuda på gratischanser i tid och otid. Ingen spelare ska skämmas över att spela safe och lägga sarg ut ifall passningsalternativen är tveksamma. ”Better safe than sorry” eller ”Ändamålet helgar medlen” är bra deviser att leva efter i vissa situationer.
Trycket i anfallszon
Här finns fortfarande en del att jobba på även om det kanske ser aningen bättre ut. AIK har märkbart svårt att skapa långa anfall och låsa fast pucken i offensiv zon. Inte minst i mittperioderna då vägen till båset är långt kan man vinna mycket på att köra motståndarna trötta med långa intensiva anfall. Inte minst då det öppnar för icingpuckar vilket gör att friska AIK-spelare kan komma in och suga orken ut motståndarspelare som inte får byta.
Siffror
Sifferstatistiken ser fortsatt rätt bedrövlig ut sånär som på special teams. AIK är fortsatt seriebäst i PP och bra i numerärt underläge. I övrigt tekar vi näst sämst i ligan, har en spelare på topp 50 i +/- -statistiken och är alldeles för uddlösa i spel fem mot fem.
Olika motståndare
Kollega Karlsson Nordström noterade som nämnts att de inspelade poängen i sena december kom mot lag i nedre delen av tabellen. Innan torskade AIK mot Tingsryd och Almtuna som också är lag ”där nere”. Kanske visar slutspurten i december bara att AIK är tillbaka i vanan att vinna mot sämre placerade lag och inget att dra några växlar på när topplag står på andra sidan rödlinjen. Ifall det är så så är det ett litet steg åt rätt håll som långt ifrån räcker. Vi måste upp till bevis mot lag som t ex MoDo och Björklöven.
Det här med äldre hemvändare då?
Här är min åsikt oförändrad. Det är alltför många med rutin i laget som man kan förvänta sig mycket mer av. Heinerö har hittat in med ett par kassar men det är inget mer än en start. Weigel måste upp i klass och Holm ska vi inte tala om. Var är vår tilltänkte skytteligavinnare?
Jag vet att Christian Sandberg är en AIK-ikon och i stort sett untouchable. Vidare begriper jag att han säkert är oerhört betydelsefull att ha i ett omklädningsrum och på träning. Ändå är det så att det är under match ute på isen matcher vinns och här har Sampa en hel del att bevisa.
Sist önskade jag en tydligare satsning på unga hungriga spelare och delvis har det blivit så (även om skälen kanske inte är andra än skador och JVM). Lånet av Maxims Semjonovs var exakt den typ av injektion AIK behövde. Se för fan till att låna honom säsongen ut Malm! Gillade även det jag såg av Joshua Karlsson som även han lånades in och gärna får stanna.
Unge Valdemar Johansson ser spännande ut. När vi nu får hem Dvorsky och Magnusson och dessutom har Bratt och Falk kan vi – ifall nu Semjonovslånet förlängs – ha ett lag som känns lite hungrigare resten av säsongen. Det kanske dessutom för med sig att våra äldre spelare känner flåset i nacken och steppar upp en aning. Då kan januari, februari och mars bli ganska trevliga månader.
Det som var positivt redan i december då?
Jo de positiva faktorerna finns kvar. Special teams har jag nämnt. Insatserna från våra grovjobbare går aldrig att klaga på och målvaktsspelet (läs Khomchenko) är av yttersta allsvenska toppklass. Dessutom tycker jag att Malte Setkov är på väg mot fjolårsformen. Nu motiverar han sin istid (spelar mest i AIK) och att tokpassningarna i egen zon är betydligt färre beror mycket på att Setkov skärpt till sina uppspel.
Nu går vi in i 2022 och tittar vi framåt är det bara att inse att även ifall bitarna faller på plats så är avancemang till elitserien känns väldigt avlägset så tycker jag det går att kräva att ambitionen att kriga om topp sex och gå långt i ett slutspel måste finnas. Den inledande frågan om vägskäl är rimlig. Ska AIK rida vidare på det självförtroende som slutet av december måste ha gett? I så fall kan det innebära en framgångsrik jakt på lagen ovanför. Om inte – ja då blir vårsäsongen en kamp om det mer vanskliga platserna sju till tio. Låt oss hoppas på det förstnämnda.
