AIK - Almtuna
Dags att förbereda för kvalspel
Hade den här texten skrivits förra säsongen, förrförra säsongen eller ytterligare säsongen innan hade det varit en självsäker artikel. Almtuna har de senaste åren setts som ett lag som mer eller mindre ska städas av – i alla fall bland AIK-supportrar. Småklubben från Uppsala, staden utan hockeykultur mot stora starka AIK. Vad skulle kunna gå snett.
Nu är det dock säsongen 2019-20 och ingen frågar ”Vad kan gå snett?” . Frågan nu är istället ”Kan något gå rätt?” Den här säsongen har minst sagt spelats i motvind, uppförsbacke och you name it. Almtuna är förvisso ungefär lika dåliga som ifjol och betydligt sämre än de två säsongerna innan dess. Det är bara det AIK är ännu sämre. Sämst i serien faktiskt – på typ allting.
Att ägna sig åt att kartlägga motståndare och värdera segerchanser som brukligt är för inför-match-artiklar känns i nuläget relativt meningslöst. Vi kan kort konstatera att morgondagens motståndare hittills lyckats skrapa ihop 17 poäng mer än AIK, att förre AIK-spelaren Calle Åsell spelar i laget samt att gamle Elitseriestjärnan Tony Mårtensson är lagets mest tongivande spelare.
Varje gång jag läser Mårtenssons namn undrar jag varför han inte spelar i AIK. Killen är såvitt jag vet AIK:are. Vill minnas att han vid senaste avancemanget till högsta serien i avgörandet mot Växjö stod i AIK-klacken. Honom borde AIK ha knutit till sig för länge sedan. Nu har vi stället det tveksamma nöjet att möta honom.
Nå, ifall det nu inte är att svära i kyrkan så är resultatet i matchen imorgon av helt underordnad betydelse. Visst, man ska gå för det så länge en teoretisk chans finns men just nu är chansen att klättra över kvalstrecket inget annat än just teoretisk. Ingen människa vid sunda vätskor kan längre på allvar tro att AIK i praktiken ska lyckas avancera två placeringar i tabellen.
Målet med matchen i morgonkväll – och med de övriga elva fighter som återstår måste vara att hitta ett spel som gör att det går att tro på ett lyckat kvalspel. Ett spel som man tror ska hålla mot lag som Halmstad, Huddinge, Kallinge-Ronneby, Borlänge, Hudiksvall, Väsby eller vilka det nu kan bli. Inget av lagen känns särskilt hotfullt men det är bara att erkänna. Inget av de nämnda lagen lär när de scoutat AIK – vilket de givetvis gjort – gått därifrån på darrande ben.
Vi ska vara på det klara med att klubbar som kommer till kvalspel underifrån har lyckats förr. De kommer dessutom dit med en hel del segrar i ryggen vilket bör ha gett en god dos självförtroende. Ska vi klara av dessa lag i ett kval måste vi vässa flera detaljer. Först och främst behöver vi hitta en leading line som kan producera i alla fall hyggligt mot stabila allsvenska lag.
Vidare behöver vi ett powerplay som gör mål i mer än 9.49 % av tillfällena. Vår PP-statistik är skrämmande usel. Många hockeymatcher avgörs i special teams – klyschigt jag vet men sant – och ska man vinna en serie – som typ en kvalserie – bör man ligga på en bit över 20%. AIK:s boxplay är om inte bra så i alla fall hyggligt, det är power-play-spelet som är den stora katastrofen.
Även spelet fem mot fem lämnar mycket i övrigt att önska. Vi är alldeles för dåliga på att ställa om och skapa spelvändningar – ofta p g a av att passningarna är slarviga och inte sitter på bladet. Det slarviga passningsspelet gör att vi kommer till bra avslut alltför sällan. I spelet framför kassarna – både motståndarnas och vår egen måste vi bli betydligt resolutare. Vi har både släppt in mål och gått miste om fina målchanser för att vi varit för tafatta framför målburarna.
Som alla vet finns det alltså väldigt mycket att förbättra. Det är bara att se sanningen i vitögat och betrakta de sista tolv matcherna som förberedelser för ett stundande negativt kval. Skulle sedan det omöjliga inträffa att poängen börjat trilla in i en sådan takt att vi närmar oss fast mark är det inte bara att betrakta som bonus utan som ett rent mirakel. Låt förberedelserna börja mot Almtuna.
