En bedrövlig domarinsats styrde seriefinalen
?Ettan mot tvåan i seriefinal. Lagen som också förväntas stå mot varandra i den Hockeyallsvenska finalen om någon månad. 7472 personer på Hovet, 26 utvisningsminuter och en bedrövlig domarinsats. En fly förbannad Roger Melin. Straffavgörande och extrapoängen till Stockholm.
Det blev en sen match på Hovet igår kväll och när jag landade hemma timmen innan midnatt ställde jag mig frågan ”Hur ska jag kunna skriva en vanlig matchrapport om det som hände ikväll?”. Svaret var och är ganska klart att det kunde och kan man inte, inte jag iallafall. För det som skedde på isen var till min ilska och förvåning mer än bara ishockey och det krävs även djupare inblick i spelet för att förstå varför Tingsryd överhuvudtaget är med i toppen av tabellen.
”Spela hockey bonnjävlar” prydde en budis på bortastå där de tillresta fansen uppmanade sitt pinfärska lag att ja, spela hockey. Och med handen på hjärtat tror jag inte att någon krönikör, supporter eller kommentator i det här landet på rak arm kan säga ens en enda match där Tingsryd har spelat hockey i 60 minuter. Det är inte för intet som man inför gårdagens match bara hade släppt in 83 mål på 40 matcher, man har satsat allt på försvaret. Missförstå mig rätt, det har ju fungerat.
Det var AIK som inledde matchen i ett rasande tempo medan Tingsryd började slå pucken från egen planhalva och blåstes av två gånger för icing innan matchen ens hade spelats i två minuter. En bortvinkad icingpuck var också det som ledde AIK fram till matchens första mål. När bortalagets två backar stod med blicken fästa på pucken kunde Marcus Messy Jonsson onoterad åka in och sprätta upp pucken i mål. Hemmafansen fick jubla tidigt men det blev dessvärre ingen långvarig lycka. Två byten efter var det kvitterat på Hovet efter att Denny Kearny serverat pucken bakom AIKs mål fram till Hannes Johansson som medan AIKs backar åkte runt i sarghörnet kunde sätta pucken bakom en chanslös och utlämnad Gustaf Lindvall. Det var en het match på alla sätt och vis och allra hetast var känslorna. Efterslängar, ordvitsar och kastade klubbor, allt trappades upp ju längre matchen pågick. Det var så pass hett att AIK efter 16:26 tilldelades ett straffslag. Robin Kovacs vars styrka den här säsongen har varit just straffläggningar var en given straffskytt och som han gjorde det. Det är som att killens varianter aldrig tar slut. Som att han sitter och tittar på youtubeklipp om kvällarna och tänker att ”Ja fan, det där ska vi prova nästa gång”. 2-1 till AIK efter matchens första period.
Man brukar när man skriver matchrapporter bli erbjuden en plats på pressläktaren eller kanske iallafall välja sittplats. Jag däremot, jag vägrar att kompromissa och står mitt i hetluften på Golden Hill. Min medfödda och otroligt utvecklade splitvision är det dyrbaraste jag har i livet, iallafall när det kommer till att kunna vara både skribent och supporter samtidigt. Under matcherna plitar jag ner stödord i telefonen och människorna som står med mig i klacken och som gjort det i åtta års tid kommer alltid med någon kommentar. ”Moa, det här måste du ha med i matchrapporten” till exempel. Igår fick jag frågan om det överhuvudtaget fanns någonting vettigt att skriva om i den andra perioden. Jag tycker inte det. Återigen kommer vi tillbaka till att Tingsryd är ett bedrövligt tråkigt lag att möta. Försvarsspel och kontringar har gjort att dem toppat tabellen i större delen av serien. Det har fungerat så varför ändra spelsättet? Men att stå som deras motståndare är otroligt provocerande. Det är svårt att ens själv spela puck mot ett sådant lag och det är kanske det hela deras framgångssaga handlar om. Laget låg inför matchen igår etta i serien men TOLVA i powerplaystatistiken. Det ska inte ens vara möjligt.
Läser man under fliken ”Händelser” I Swehockeys app för den tredje perioden kan man läsa följande; Slashing, Tripping, Tripping, Mål. Hooking, Mål. Spelavbrott. Tripping, Mål. Timeout. I den sista ordinarie matchperioden haglade utvisningarna och Roger Melin som tillsynes aldrig drar på varken smilbanden eller blir upprörd var fly förbannad. Till Cmore sa han ”Det blev för många utvisningar. Det har blivit töntigt och jag skiter i vilket håll det är åt.” Och det var allra mest under den sista perioden som jag kände att nej, det här kan inte bli en vanlig matchrapport. Det här måste höjas någon nivå, jag måste få slå bakut och undra när fan någon ska rannsaka domarnivån i främst Hockeyallsvenskan men också i SHL. Samtliga tre mål i slutakten kom i numerärt överläge under utvisningar som inte borde varit utvisningar. 2-2 signerat Drew Paris i spel tre mot fem. 3-2 signerat Robin Kovacs i spel fem mot fyra. 3-3 återigen signerat Drew Paris i spel fyra mot fem. Och sen kom förlängningen där Oscar Steen åkte ut för en tripping när han lät klubban vila mot isen och en Tingsrydsspelare inte hade förmågan att lyfta på skridskorna. Där föll dock inget mål.
Hade domarinsatsen från huvuddomaren Patric Bjälkander och hans mannar varit på en bättre nivå är jag säker på att matchen inte hade tagits till straffar. Och OM den hade gjort det hade det iallafall varit på ett värdigt sätt. Nu åkte spelarna mest runt och skrattade åt domaren och slöt upp bredvid varandra i en gemensam ilska. Men straffavgörande fick det bli och där satte AIK samtliga tre straffar. Gustaf Lindvall räddade två av tre straffar medan Michael Lindqvist och Robin Kovacs x2 satte full pott och såg till att extrapoängen stannade på Hovet.
En olustig match. Mot ett svårt lag vars spelsätt är provocerande, en domare som borde gå om sin utbildning men ändock seger och serieledning på målskillnad. AIK har allting i egna händer och krönikörerna skriver inte längre ”Den eventuella finalserien” utan DEN FINALSERIEN. Jag tänker inte ropa hej förrän det är klart. Jag hatar att ha hybris och är livrädd för att vi ska tappa det här. Men, om vi står i en finalserie mot Tingsryd har jag bara en sak att säga såhär inför; Vi slår dem i tre raka matcher.
