Gonatt
Måndagskvällens match mot Karlskoga blev säsongens sista. Det sanslösa AIK-flowet fick ett brutalt slut. Men ingen kan komma och påstå att laget föll platt. Snarare var det ett fall med flaggan i topp. AIK bjöd upp till kamp och visade än en gång att det är ett lag som aldrig ger sig. Tyvärr räckte det inte hela vägen.
De tre perioderna under ordinarie matchtid tedde sig ganska lika. AIK tog kommandot i inledningen av såväl första som andra och tredje men puckuslingen ville inte in. Emil Kruse i BIK-målet storspelade ännu en gång men man kan inte låta bli att undra om inte AIK ibland gjorde honom ännu bättre genom att ibland ta avslut ifrån omöjliga lägen och ibland välja att inte ta avslut förrän det var för sent.
I sådana här situationer kan det te sig tjurigt att komma med bortförklaringar men vissa faktorer är ändå svåra att bortse ifrån. Att komma till start utan Micke Lindqvist i säsongens viktigaste match måste ses som ett mycket stort avbräck. När sedan både Bratt och Frödén tvingades avbryta matchen på grund av skador blev det lite för många avbräck för att det skulle bära hela vägen. AIK fick gå med kort manskap, backar tvingades agera forwards och Melin hade inget annat val än att gång på gång vaska om i sina formationer.
Trots detta gjorde AIK på ett osannolikt sätt match av det hela. Med fyrtio sekunder kvar såg det minst sagt kört ut. Underläge med 2-0 och ingenting, absolut ingenting tydde på att AIK skulle resa sig. Två sena mål under de sista sekunderna – båda instyrda i eget mål av BIK-spelare tog matchen till en högst oväntad förlängning.
Även i period fyra var det AIK som inledde bäst. Chanser radades upp men precis som i tidigare perioder tog orken ut sin rätt. AIK har matchat oerhört hårt de sista veckorna, därtill har laget drabbats av sjukdomar och skador och ju längre perioderna gick desto mer fick laget koncentrera sig på att freda sig från Karlskogas anfall.
Jag tycker ändå att årets AIK förtjänar att hyllas. Efter en ganska bedrövlig höst och en tveksam januari reste sig laget i takt med att skadelistan blev kortare. De sista sex veckorna har varir en smått euforisk framgångsperiod som jag inte kan påminna mig om att jag sett förut. Från att ha varit uträknade blev det slustpelsserie och play-offmatcher och AIK har – med undantag av matchen i Karlskoga i torsdags vägrat förlora på ordinarie tid.
Den femte – och sista perioden – förstördes av utvisningar. AIK fick aldrig chansen att ta kommandot utan tvingades lägga krutet på att försvara sig i spel fyra mot fem. När två box-play klarats av fanns inte orken att mobilisera ett rejält anfallsspel med djupa puckar ner i motståndarzonen. När puckarna ändå ibland hamnade där fanns inte kraften att checka kvar pucken och förlänga anfallen.
Surast av allt: När BIK avgör matchen har de sex spelare på isen. I en match där utvisningarna var få borde domarteamet ha uppmärksammat det. Högst märkligt att ingen i AIK reagerade på det tycker jag.
Kvällens bäste AIK-spelare: Gasper Kroselj.
