Ibland så kan det blåsa kalla stormar, ibland kan himlen vara ganska grå.....
1 poäng av 15 möjliga, AIKs inledning i Hockeyallsvenskan har varit nattsvart. Vem är det som bär det yttersta ansvaret? Vem ska man lägga skuld på och vad gör man när supportrarna sviker?
Efter gårdagens match mellan AIK och Timrå på Hovet var min uppgift att skriva en matchrapport. Som vanligt när jag ska skriva en match antecknade jag spelets gång i telefonen, sparade statistik och var mer uppmärksam än vanligt. Jag hade kunnat skriva en välutformad och informationsrik text utan problem, men efter gårdagens förlust tog supporterhjärtat över. Skribenten i mig ville inte skriva en till förlustmatch, jag ville inte plita ner likadana ord som matcherna innan. Jag ville inte skriva om att spelet stundtals var bra men att det inte räckte till. Jag ville inte skriva om att spelarna lämnade isen utan att kunna se supportrarna i ögonen och att jag i frustration fällde tårar.
Jag insåg också att oavsett om jag ansträngde mig för att skriva ihop en bra matchrapport så var det ingen som skulle vilja läsa. Jag insåg att texten skulle ligga där, som beviset på att jag hade gjort ett bra jobb, men inte mer än så. Den hade inte fyllt någon funktion. AIKare hade fortsatt scrolla och andra hockeyintresserade hade bara skakat på huvudet åt vårt fiasko. Det tar emot att kalla den här inledningen för fiasko, men hur jag än vrider och vänder på det så går det inte att komma ifrån det.
Är det laget? Tränarna? Sportchefen? Supportrarna? Ofta i en sådan här situation så vill man ha någon att skylla på. Man vill hitta någon som ska avgå, någon som ska vara det ensamma svaret på varför AIK har stått för ett sådant fiasko i inledningen av Hockeyallsvenskan. Jag skulle vilja påstå att det inte fungerar så. Det vore naivt att tro att årets AIK kommer börja glänsa om bara en av de ovanstående sakerna klaffar. AIK Ishockey har hamnat i en depression, annat vore konstigt med tanke på att de spelar i en storklubb. Med AIK-märket på bröstet blir de kritiska ögonen från media alltid mer kritiska, stormar blir alltid större och fiaskon mer omskrivna. Självklart bär grabbarna en tyngd på sina axlar, en tyngd som har lagt krokben och fått ner spelarna på knäna. Någonting som Daniel Rudslätt och tränarteamet försökte undvika inför säsongen när de plockade in spelare med hjärta för klubben. Spelare som hade förståelse för hur det var att spela i AIK, som var beredda att slita sig blodiga för laget. Frågan man då kan ställa sig är, spelare med hjärta för klubben blir väl mer deprimerade än professionella hockeyspelare som gör sitt jobb oavsett klubbmärke på bröstet? Spelare som brinner för en enskild klubb tar med sig jobbet hem, och får aldrig en stund att slå av. Det är ett utav grundproblemen i laget. Det mentala. När Christian Sandberg blev tvåmålskytt mot Timrå igår såg man leendet på läpparna men inte glöden i ögonen. Det var som att han gick runt och väntade på att nederlaget skulle komma.
Spelmässigt är årets lag inte mycket sämre än motstånden vi har mött. Vi har stunder där vi fullständigt dominerar matcherna. Där AIK är laget som för spelet och som är farligast framför mål. Igår mot Timrå lyckades Sandberg trycka in två puckar i mål det i samband med att AIK spelade enkel hockey. Jag tror att nyckeln finns i att backa några steg och gå back to basic. Man är inget SHL-lag som kommer ner till Hockeyallsvenskan för att visa hur man spelar topphockey, den spetsen finns inte i laget. Inför säsongen gick vi ut med att vi skulle vara det intensiva laget med bra skridskoåkning som var jobbiga att möta, vi skulle inte dribbla runt med pucken på blå och stå för fantastiskt klapp-klapp spel. AIK har aldrig varit det laget, och kommer aldrig att bli det laget. Vi ska dumpa puckar framför mål och vara framme på returerna, det är så vi vinner matcherna. Att Thomas Fröberg i båset då matchar spelarna med byten på dryga minuten är horribelt. Istället för att byta efter knappa halvminuten när AIK vänder hem för att hämta puck bakom eget mål så vänder samma spelare upp igen, då på trötta ben. Man vinner inga matcher på trötta spelare och alldeles för hård matchning. Att matcha spelare med rutin hårt är en sak men att tro att nyligen upplockade juniorer ska ha den kraften i benen förstår jag inte.
Vad gäller tränarteamat så bildar Thomas Fröberg och David Engblom ett provisoriskt team medan Peter Gradin är sjukskriven. Många söker svaret på fiaskot i tränarkonstellationen. Peter Gradin förväntas vara tillbaka i båset inom två veckor och förhoppningsvis är det också en byggsten i ett säkrare AIK. Även om Fröberg och Gradin i grund och botten delar uppfattning om hur AIK ska spela sin hockey så kanske Gradin kan få laget att tända till på ett annat sätt. Jag vet inte hur Thomas Fröberg är som tränare i omklädningsrummet men är säker på att det finns mer respekt i en trotjänare som Peter Gradin. Kan han gå in och slå näven i bordet och få spelarna att inse att man inte kan vika ner sig innan slutsignalen har gått så hoppas jag att det kan bli en ny injektion i laget.
Och så kommer vi till supportrarna. Supportrarna som försvinner mer och mer i takt med att spelet rasar. Som skriver på sociala medier att det vore bättre om laget gick i konkurs, att hockeyn inte är värdig att få spela under samma klubbmärke som fotbollen. Att Division ett vore någonting för Gnaget och att Rudslätt ska avgå. Det är någonting som tyvärr alltid kommer att bestå, oavsett vad jag skriver i den här texten eller inte. Samtidigt tänker jag att jag kanske kan få en enda supporter att tänka om efter det här stycket, och att det i så fall skulle vara värt det. Det är många fans där ute som inte ser skillnaden på att kasta skit och analysera. Som är snabba på att hata, men som aldrig dyker upp på Hovet. Antagligen kommer min mejlkorg att fyllas av arga ord efter den här texten. Det kommer finnas fans som frågar mig hur jag kan förvänta mig att det ska dyka upp folk när laget spelar som de gör. Allra minst när spelaren David Lilleström Karlsson går ut i media och säger att han förstår varför det är folktomt på Hovet. Jag förstår också att det är folktomt på Hovet, jag håller med DLK när han säger att det är spelarnas ansvar att få fansen till matcherna, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är såhär det ska vara.
Jag förstår att tomma löften utan framgångar börjar bli tröttsamt, att det smärtar i hjärtat vid förluster och att det är lätt att hamna framför TVn när det går dåligt. Samtidigt så vet jag vilken skillnad vi fans gör. Jag vet att vi blir den där extra spelaren och jag vet att vi kan lyfta laget när det går tungt. Om vi förväntar oss att laget inte ska vika ner sig, vad ger oss rätten att stanna hemma? I protest mot att laget spelar dåligt? Jag köper det, fast ändå inte. Stå då hellre på Hovet och mana på laget när de stundtals spelar bra, och bua när det går dåligt. Sätt press på AIK, visa att det inte är okej. För visst kan man visa att det inte är okej genom att stanna hemma, men det hjälper inte laget under de två och en halv timme när det är match. Med folk på läktaren kommer Gradin och Fröberg kunna säga ”Gå ut och spela för våra fans”. Någonting som borde och som kommer väcka kämparglöden i hjärtat på våra spelare. Det kostar pengar? Ja, det gör det. Du som enskild supporter får mindre pengar i plånboken – men du ger pengarna till AIK, som behöver det ännu mer. Du ger klubben i ditt hjärta förutsättningarna för en bättre ekonomi. Laget som behöver bättre ekonomi för att kunna plocka in spetskompetens. För med 2200 på Hovet varje match kommer ekonomin att gå bakåt ännu mer, och då kan vi sluta hoppas på nya spelare.
Antingen så kan vi gräva ner oss, rikta fokus mot att vi har tagit en poäng av femton möjliga. Eller så kan vi inse att det är 47 omgångar kvar och med det också 141 poäng kvar att spela om. Att rikta fokus på det som har varit kommer inte hjälpa laget framåt, snarare tvärtom. Jag säger inte att vi ska förvänta oss storverk från och med nu men en sak är säker; vi ligger tvärsist i tabellen och det kan bara gå uppåt.