AIK - Oskarshamn
Inför finalmatch 3 AIK-Oskarshamn
Så var de två första finalerna spelade. Inte helt oväntat är ställningen 1-1. Att hemmaplan skulle bli viktigt visste vi redan innan. AIK är ruskigt hemmastarka men har samtidigt sju raka matcher i Oskarshamn utan seger. För ett dygn sedan kändes det som om AIK satt i förarsätet, nu vetefan. Känslan är att det här mycket väl kan komma att gå till fem matcher.
Imorgon är det dags för tredje ronden och det är självklart att Mitell och grabbarna kan ladda om efter gårdagens match även om den tunga känslan förstärks av att domarna närmast rånade AIK på segern. Jag menar INGEN utom domarparet Magnusson-Bergman såg den 5+gameutvisning som drabbade Fredric Weigel igår kväll. Gudarna ska veta att Harald Lückner brukar tänka sig för både en och två gånger innan han uttalar något som kan likna stöd för AIK. När t o m han menar att domslutet var horribelt är det lätt att förstå Tomas Mitells återhållna raseri i intervjun efter matchen. Fram till Weigels utvisning hade AIK tämligen bra kontroll på matchen.
Nu gäller att att glömma och gå vidare. Fick ett positivt besked via telefon från Cattis Zethelius som sitter i ishockeyförbundets disciplinnämnd. Någon anmälan mot Fredric Weigel har inte inkommit till nämnden, det tolkar jag som att han slipper avstängning. Vi behöver starkast möjliga lag i varje match nu. Skadeläget ser ok ut. Anton Holm saknas fortfarande och det är förmodligen oklart ifall Brian Cooper kommer till start i finalmatch tre.
Annars är väl målvaktsfrågan den springande punkten. Efter den första matchen valde både Håkan Åhlund och Tomas Mitell att byta målvakter. Att Åhlund gjorde rätt står väl bortom allt rimligt tvivel. Christoffer Rifalk gjorde en fantastisk match igår kväll. Gjorde Mitell rätt då? Mitt svar är nej. Visst, in the long run är Johannes Jönsson sannolikt en bättre målvakt än Erik Källgren. Sannolikt men inte säkert. Källgren är inne i det just nu, han har haft ansvar för spaden sedan i november och gjort det mycket bra. Jönsson är matchotränad och det gick att se ibland i går. Han har inte alltid full koll på sin egen placering och ser ibland aningen förvirrad ut.
Det är å andra sidan inte svårt att förstå att Mitell vill ha två målvakter igång under playoffspelet men jag förordar ändå Erik Källgren som målvakt i den tredje finalen. Det brukar påstås att den här typen av matchserier vinns av det lag som har bäst man mellan stolparna. Låt oss hoppas att så inte blir fallet. Min upplevelse är nämligen att målvaktssidan är den enda lagdelen där IOK står starkare än AIK.
Det betyder på inget sätt att Oskarshamns backar och forwards är dåliga – tvärtom. Det vimlar av ishockeykompetens i det småländska laget. Innan finalserien satte igång var vi nog många som mest fruktade firma Piispanen – Hutchings. När inte de riktigt fått till det klev istället enheten med Heinerö och Hilding fram och visade vägen. Vidare imponeras jag av backen Oskar Nilsson varje gång jag ser honom. En modern och faktiskt ganska komplett hockeyback.
Kort sagt – AIK måste ha koll på samtliga motståndarnas enheter imorgon. Vi måste spela uppoffrande, med hög press utan att bli dumdristiga. Pucken måste vårdas och för att det ska bli möjligt måste den först vinnas. Det håller inte att att vinna endas 36% av tekningarna – vilket var fallet senast. Det är att bjuda motståndarna på fördelen av att få börja med pucken efter 64% av alla spelavbrott. Förr sa man att det lag som vinner flest tekningar i regel vinner matchen. Har ingen statistik som visar ifall det stämmer men att det laget bjuds på ett redigt försprång går inte att förneka.
Imorgon vill jag se det där blixtrande, skridskoglada, pressande och ettrigt backcheckande AIK vi har fått se mycket av sedan i julas. Kombineras det med den noggrannhet och de kloka beslut vi såg i måndags är chanserna goda att vi tar tillbaka förarstolen. Slarvar vi däremot med detaljerna blir det betydligt tyngre framöver. Från ledar- och spelarhåll talas det ofta i slutspelssammanhang om att gå ut och njuta. Det får stå för dem. För oss supportrar handlar det – som det oftast gör – om att gå ut och våndas.
