Krönika: Dags för ett löfte, AIK
Stockholmshockeyn hade aldrig varit hetare, med känsloladdade derbyn som spelades i ett fullsatt Globen. Men när sångerna från klackläktarna tystnat så hittar vi en klubb som undvikit ett konkurshot med blotta förskräckelsen, i en stad där blickarna inte längre lyser som de borde.
Jag minns det som igår. Stämningen i Globen var magisk den där kvällen. För första gången på 8 år så spelades ett hockeyderby mellan de två storstadsrivalerna AIK och Djurgården. På varsin sida om ishockeyrinken så piskades stämningen upp av de stora klackarna, som tävlade i vilka vars sånger kunde eka högst genom ett avlångt land, ett land vars blickar denna kväll var riktade mot huvudstaden. Biljetterna var såklart slutsålda, och på läktarna skrek folk ut sin glädje och sorg efter varje nytt mål. Och jag… var lycklig.
För att förstå varför måste man backa bandet. Några månader tidigare så hade hela klubben, AIK Ishockey, stått inför ett verkligt, olycksbådande konkurshot. Efter flera år i ishockeyns andradivision så hade publiken börjat svika, och därmed hade också intäkterna minskat. Man satt dessutom på dyra avtal från en tid då ekonomin mådde bättre. Ett sådant avtal gällde rätten till Ritorps ishall, som ungdoms- och juniorverksamheten använder sig av, och där AIK har sitt kansli. Man hade inte betalat hyran sedan sommaren 2007, och nu ville kommunen slänga ut dem. Med hjälp av Solna tingsrätt.
Det ryska guldet
Det var en kall vinterkväll i januari 2010 som dåvarande ordförande Peter Mellqvist samlade till ett medlemsmöte för att diskutera det kritiska läget. Klubben hade för avsikt att lämna det svenska seriesystemet och istället gå med i den ryska ligan KHL. Där fanns pengarna, och man förklarade att ekonomin inte tillät fortsatt spel i Sverige. Rädda det som räddas kan.
Bland medlemmarna var splittringen stor, och efter stundtals hätska diskussioner bestämdes att en omröstning skulle få avgöra frågan. En del deltagare ville "hoppa på tåget medan det fortfarande står kvar vid stationen" som det hette, andra ville avvakta vidare utredning. På bänken bredvid mig hördes en djup suck.
- Vad ska vi iväg till Ryssland och göra? Det är väl ingen som kommer vilja se oss möta lag som ingen människa kan uttala?
Det fanns givetvis ett tredje alternativ, att ta sig upp till Elitserien igen, men det kändes avlägset. Alla supportrar som upplevt en Kvalserie förstår nog varför. När de gula röstlapparna en efter en höjdes, i takt med att de två alternativen ropades upp, så lade sig en spänd stämning i lokalen. Det gick inte att med blotta ögat avgöra vilken sida som hade vunnit. Efter att de båda kontrollanterna räknat rösterna så tillkännagavs det smått osannolika resultatet 73-73. Mötets ordförande, med sin utslagsröst, tvingades till ett beslut, och ville att klubben avvaktade. Frågan som alla ställde sig var om AIK hade missat sin sista chans nu, var det såhär det skulle sluta?
Det var då det tredje alternativet kom in i bilden. I en dramatisk, direkt avgörande match inför ett fullsatt Hovet, så besegrade AIK slutligen Växjö Lakers med 2-0 och tog det osannolika klivet upp till Elitserien igen, med tv-pengar och ökade sponsorintäkter som en direkt följd. Över en natt så hade klubbens fortsatta existens tryggats.
Såhär i efterhand låter det som en solskenshistoria, men det skulle visa sig att verkligheten till slut kom i kapp drömmen.
Efter två succéartade år, där ett uträknat och hånat lag slagit ut tunga pjäser som HV71 och Luleå ur slutspelet, så började den där olustkänslan sakta krypa tillbaka igen. Varje värvning klubben gjorde speglade en ekonomisk situation som inte alls stod att jämföra med konkurrenternas. Plötsligt var det tal om polisnotor, med en oförstående justitieminister som skakade på huvudet och tillsatte ännu en utredning. Och våra antagonister åkte till och med ur serien. Såklart kände jag skadeglädje den kvällen, konstigt vore väl annars, men det var också ett tecken. Ringar på vattenytan. Något var inte som det borde vara. Det här var ingen solskenshistoria. Stockholmshockeyn mådde inte bra.
Det känns uppgivet
Jag måste erkänna att jag inte längre besöker Hovet så ofta som jag brukade göra. Det skäms jag för. När jag ändå tar mig dit så känns allt annorlunda. Från rinken hörs fortfarande det karaktäristiska ljudet av klapprande klubbor som slår mot isen, skridskor som stannar upp och sätter fart igen, och då och då en hög smäll från en puck som träffar sargen bakom en sliten målbur. Allt är sig likt, men ändå inte.
Jag sitter ofta och tänker att det redan är försent, att det jag tycker och tänker inte spelar någon större roll. Att det är oansvariga kommuner och politiker som sakta men säkert dödar klubben som jag älskar. Och visst finns det ett mått av sanning i det. Ishockeyn är långt ifrån en sport där alla klubbar tävlar på lika villkor.
Men sedan tänker jag på mig själv. Och undrar hur många andra som känner likadant. Som inte heller går lika ofta som de brukade. Jag tänker på den där kalla vinterkvällen i januari när de små gula lapparna skulle avgöra vår framtid.
Men framför allt tänker jag på den där kvällen i Globen. Hur lycklig jag var.
Dags för ett löfte
Klubben har gjort en fantastisk resa de senaste åren . Det har funnits plats för mycket sorg, men ännu mera glädje. Och oavsett hur resan fortsätter så vill jag inte känna att jag släppte taget om den klubb som jag älskar. Den långa resan vi gjort tillsammans får inte ha varit förgäves.
Jag har lovat mig själv. Jag ska börja gå på matcherna igen. Jag ska stå upp och sjunga för AIK, lika högt som jag gjorde förr. För det är det värt. Och finns det minsta lilla chans att spelarna hör mig, tar ett extra skär för att jag och många med mig är där och sjunger för AIK, så är det värt det.
För det finns bara en sak som kan rädda AIK, på längre sikt. Och det är inte KHL, oförstående politiker, slitna trottoarkanter eller små gula papperslappar.
Det är du och jag.