Krönika: Denna gång var det skönt med "ingenmansland"
AIK:s säsong tog slut efter grundseriens sista match. För första gången på fem år så blir det inget spel i vare sig slutspel eller kval. Det känns faktiskt skönt, för denna säsong hade kunnat sluta riktigt illa.
”Vi ska ta nästa steg”, och ”den starkaste truppen någonsin” var det mantra sportchef Gozzi envisades med att köra in i supportrarnas huvud. Vad han menade med det vet nog bara han själv, för det blev istället en av AIK Hockeys svagaste säsonger på länge.
Nionde plats och ingenmansland i tabellen känns tråkigt och grått. Men den här säsongen känns det efter omständigheterna skönt och en stor lättnad att det blev så, för det kunde blivit mycket värre. Allting talade länge för spel i kvalserien. Oavsett vad andra tycker så vidhåller jag att jag tror att en kvalserie hade inneburit nedflyttning. Det var först efter matchen mot Timrå den 28 december som det började kännas lite lättare. AIK-vinst med 1-0 gjorde att AIK ryckte ifrån kvalstrecket och fick en marginal ned på sju poäng. Ett avstånd som sedan aldrig minskade.
Från ledar och spelarhåll var målsättningen hela tiden att gå till slutspel. Jag förstår varför det var så men det kändes orealistiskt att inte ändra på den när det var 13-14 poäng upp till närmaste lag och kvalseriestrecket ett tag flåsade AIK i nacken. Förmodligen var det ändå den målsättningen som räddade AIK från spel i kvalserien, viljan att ändå sikta uppåt. Visst var det kul att slutspelschansen fanns kvar ända fram till näst sista omgången. Men vi ska komma ihåg att det till nittio procent berodde på Brynäs osannolika formsvacka mer än något annat.
Det kanske är ett starkt ord att beskriva säsongen som ett kaos, men turbulent är i alla fall ett passande ord. AIK kom snett in i allt. Det började redan under silly-season när fyra tongivande spelare lämnade laget utan att bli ersatta fullt ut. Samtidigt lämnade tränaren Roger Melin AIK och in kom Per-Erik Johnsson som inte var rätt man att leda AIK. Det fortsatte på försäsongen med enorma skadeproblem. Detta plus en redan tunn trupp gjorde att AIK konstant hade 8-10 spelare borta i flera månader. Bland annat tvingades AIK klara sig utan sin store ledare Dick Tärnström som bara kunde spela åtta matcher och tvingades sluta med hockeyn på grund av skador.
Alla såg att AIK behövde få in nya spelare i truppen, vilket dock inte skedde. Vad detta berodde kan man bara spekulera fritt om. Men det var oförståeligt varför sportchefen inte värvade in en ersättare för Tärnström samt ytterligare en ersättare för Huselius när även han tvingades lägga av efter bara fem matcher i AIK-tröjan. Är det pengar som är problemet? Be i så fall om hjälp, alla fans runt om i landet skulle säkert ställa upp på en insamling. Men det värsta är att ingen säger något om detta, eller förklarar hur det kan vara så efter tre år i elitserien med pengar från hockeyligan, två försäljningar som borde gett mellan 8-10 miljoner samt ersättning för spelare som gått till NHL.
AIK gick kräftgång och precis när man tyckte att Per-Erik Johnsson hade hittat ett sätt att få AIK på vinnande vägar fick han sparken efter bortasegern i Skellefteå den 1 december. In kom Anders Eldebrink som i början inte gjorde någon skillnad resultatmässigt. Men i takt med att spelare började komma tillbaks så blev AIK ett poängtagande lag, flera matcher vanns efter förlängning eller straffar.
AIK gjorde det riktigt bra under januari och februari. Detta gav till slut laget en avgörande match om slutspel mot Brynäs. Det var starkt av laget att komma tillbaks på detta sätt. Man vände ett hotande tabelläge med stor risk till kvalseriespel till slutspelschans. Dock ska det återigen påpekas att om Brynäs hade gått normalt så hade deras slutspelsplats varit klar för länge sedan.
Till slut känns det ändå skönt att det slutade med en plats i ingenmansland. För en nervkittlande kvalserie med denna trupp tror jag inte någon AIK:are hade velat uppleva. Det hade varit stor risk för nedflyttning. Till nästa säsong kan man bara hoppas att AIK har lärt sig något av denna säsong. Det gäller kanske att vara mer ödmjuk med vad man säger om målsättningar och sånt och faktiskt inse truppens begränsningar också. Men det absolut viktigaste arbetet för AIK:s styrelse är att snabbt få klart med både en sportchef och tränare och sedan sätta en ny sportslig organisation. För utan en bra tränare blir det nämligen svårt att både behålla spelare och värva in nya.
Säsongens:
Back: Jonas Liwing, som spelade upp sig rejält och visade nu stort ledarskap och hjärta på isen. Kanske växte han med rollen som assisterande kapten?
Forward: Broc Little. Motsvarade alla högt ställda förväntningar. Gjorde faktiskt två poäng fler än vad Gynge gjorde förra säsongen. Men kanske var det lite för få mål.
Genombrott: Finns ju bara ett. Mattias Janmark-Nylén
Match: Få glädjeämnen under säsongen, men 7-1 hemma mot Rögle var roligt för hemmapubliken att få se. När Rögle skulle ta sista chansen så gick AIK ut och körde över dem. (Det blev inte mindre kul av att kontraktet i stort sett säkrades där).
Flopp: Hela denna säsongen. Silly-season med märkliga (och uteblivna) värvningar, tränarcirkusen, alla skador. Framförallt all tystnad från ledarhåll när det började blåsa snålt.
Frågetecken: Tvillingarna Ahlström. Detta var året då de skulle ta nästa kliv och leda AIK:s offensiv. Men det blev en tillbakagång både i poängskörd och spelmässigt. De hade en svag säsong, men att säga att de floppade känns lite starkt, därför blir det endast ett frågetecken denna gång.
