Krönika: Första stegen med AIK-hockey
Hallen utsöndrade en annorlunda doft. En blandning av fuktig betong, tobaksrök, varm korv, is, kalla ytterkläder, svett och senap. Den lille pojken hade aldrig känt doften tidigare. När han för första gången lämnade de kulvertlika vestibulregionerna och tog sig ut i en av utgångarna till läktaren tyckte han att arenan såg gigantisk ut. Hans far - som han höll krampaktigt i handen hade förmodligen ingen aning om vilken väg han just lett in sin lille son på. Pojken föll nämligen pladask.
Vilka som spelade är idag oklart. Resultatet i matchen än oklarare. Det som däremot är glasklart är att den lille pojken den här dagen tog de första stegen som skulle komma att göra honom till ett med AIK-hockey. Inte bara med AIK-hockey om vi ska vara ärliga utan med AIK som idrottsklubb. Sedan den här dagen, då pojken var sex-sju år gammal, har det varit AIK för hela slanten. Ishockey som fotboll.
Åren gick och pojken blev äldre. Allt eftersom tiden gick blev han bekant med namn på spelare, kvaliteten på motståndet och givetvis spelets – för den oinvigde – komplexa regler. Det dök också upp andra företeelser som fascinerade. Det som kändes mest spännande när pojken kommit upp i elva-tolvårsåldern var det lilla gäng äldre grabbar som höll till på ståplatsläktaren. De förde oväsen, hejade och skrek och till och med sjöng.
När pojken blev tonåring vågade han sig själv, i sällskap med några andra jämnåriga pojkar, på att åka in till Hovet själv och ta plats på ståplatsläktaren. Till en början i utkanten av läktaren men med tiden sökte han sig in mot centrum. På så vis fick han vara med när Black Army bildades. Först som en mer eller mindre medial företeelse även om namnet kom från klackmedlemmarna själva – det lär ännu vara oklart exakt när och av vem som namnet Black Army instiftades – och sedan som en riktig förening med stadgar, styrelse och medlemsregister. Den numera inte så lille pojken fick medlemsnummer 65.
Det blev en hel del år av resande med AIK runt i landet för pojken. Ishallar i bl a Karlstad, Leksand, Gävle och Göteborg besöktes med jämna mellanrum. Av dessa resor var det en som etsade sig fast tydligare i minnet än de övriga. Nämnda resa gick av stapeln i slutet av mars 1982 och destinationen var Göteborg. I en annan ishall men med samma annorlunda dofter fick han se sitt lag bli svenska mästare efter en finalseger över IF Björklöven.
Vid det här laget hade ståplatserna ersatts av sittplatser på Hovet i ett försök att stävja de oroligheter som uppstod i och kring AIK-klacken. Ståplatserna återinfördes ganska snart under en period och när de sedan togs bort igen hade pojken blivit mer eller mindre vuxen och sågs alltsom oftast sittande på långsidan när AIK spelade.
I vuxen ålder fick han se Globen byggas och invigas och han upplevde precis som många andra att den nya flotta arenan kändes själlös. Därför gladdes han när klubben flyttade tillbaka in på Hovet. Det var lite som att komma hem, kände han.
Vår pojke som blev man blev så småningom far och tog med glädje med sig två egna små pojkar till isladan som han själv förälskat sig i vid sju års ålder. Idag tar de sig dit på egen hand och stafettpinnen har på något sätt förts vidare.
Pojken i berättelsen är jag. Jag är ny krönikör här på sajten och det här är mitt sätt att presentera mig. Det är med glädje och tillförsikt jag ser fram emot kommande säsong. Det var ju så nära i våras. Kan vi höja oss ett snäpp i år så kan det mycket väl bli SHL (ogillar att säga SHL faktiskt, jag gillade Elitserien) säsongen 2017-18. Jag är väl medveten om att det vi kan göra från läktarplats är relativt marginellt.
En sak kan vi faktiskt göra. Vi kan se till att få ändan ur vagnen och ta oss till Hovet. Alla kan inte se alla matcher men ifall vi år efter år kan snitta mellan 15 och 20 000 på fotbollsmatcherna vore det väl bedrövligt ifall vi inte skulle kunna ligga mellan 6 och 7 000 på ishockeyn. Det räcker ju faktiskt att var tredje fotbollsåskådare går på hockey.
Dessutom kände i alla fall jag förra vintern att AIK's hockeylag av idag är lätt att tycka om. De bjuder på en fartfylld och frejdig hockey samtidigt som de gör skäl för epitetet hockeykrigare. Vi ses på Hovet i höst, vi ska tillbaka!
