Krönika: Inför säsongen
Det är bara ett par dagar innan en ny hockeysäsong drar igång. För AIK väntar som bekant åter ett liv i allsvenskan och det känns på förhand som att det kommer bli en stor utmaning.
Kommande säsong sägs vara den hetaste någonsin. Inte mindre än fyra lag har chansen på SHL-platser när den ligan ska utökas. Två lag kommer definitivt att ta klivet upp, men ytterligare två har chansen. Serievinnaren och serietvåan möts i en final i bäst av fem matcher där. Vinnaren går till SHL och förlorande lag får en ny chans senare. lag 3-8 spelar en playoff-serie, alla möter alla, där de tre första lagen går vidare till SHL-Playoff. Det gäller att vinna Play-off-serien för att slippa möta ett av SHL-lagen i det Playoffet. Där har ni förutsättningarna men dessa känner ni till.
Denna nyordning har gjort att flera lag hårdsatsar. Hårdast satsar Malmö och Södertälje och dessa två lag blir mina och många andras favoriter till att ta de två topplaceringarna. AIK:s spelare och ledare säger att målet är att ta sig direkt tillbaks till SHL. Jag antar att de måste säga detta för att få någon slags förtroende från supportrarna, men tittar man på truppen så ser det rätt omöjligt ut i dagsläget.
Det är helt naturligt att AIK väljer att satsa på unga, hungriga spelare. Vidare har sportchef Rudslätt valt att bygga laget på starka karaktärer och AIK-hjärtan. Så långt känns det helt rätt. Men någonstans känns det som att det saknas flera spetsspelare. Rudslätt sa i juni innan semestern att "nu ska vi vända blickarna och få in mer etablerade spelare och mer produktion i laget". Men de tre-fyra spelarna som kommit in efter detta har visserligen rutin men ingen kan kallas produktiv spelare. Det vill till att AIK-andan och entusiasmen räcker för annars får tränarteamet och Rudslätt mycket att jobba med under säsongen, om truppen ska kunna ta en Play-Off plats till våren.
För truppen känns som bäst som ett mittenlag för allsvenskan, inte mer. Jag är alltid orolig (det vet ni som läser), men jag har stor oro för att AIK kommer hålla till i de nedre regionerna av tabellen. Truppen känns Division 1-mässig på flera håll. De spelare som ska räknas som spets är alldeles för anonyma enligt mig. Det är märkligt att Rudslätt inte lagt pengar på att förstärka de viktigaste delarna av truppen: målvaktssidan och forwardssidan. Något som Rudslätt dock har lyckats rätt bra med är backsidan. Den ser oerhört spännande ut, åtminstone de fyra-fem första backarna. Det är helt otroligt att Jordan Hendry valde att stanna i AIK. En spelare som är för bra för hockeyallsvenskan och absolut en av seriens tre bästa backar. Han kommer få dra ett tungt lass och logga massor av istid. Albin Lorentzon och Robin Olsson har båda rutin från flera år i SHL och allsvenskan. Sen är det hög utvecklingspotential på Lennström och Spångberg. Värvningarna av Eric Norin och Ryan McKiernan känns dock som frågetecken i nuläget.
Problemen finns som jag ser det på målvakts och forwardssidan. Istället för att lägga pengarna på en riktigt bra målvakt så valde AIK att ta in Robin Rahm. Denne var målvaktstränaren Stefan Perssons förstaval och då får man lita på honom. AIK tror mycket på Alexander Hamberg men han har mycket att bevisa för mig. Men han får direkt chansen att visa vad han går för då Rahm är borta i fyra veckor på grund av skada. Många säger att detta är ett av seriens bästa målvaktspar, men jag har svårt att se någon av dem vinna matcher åt AIK.
Forwardssidan känns rätt anonym. AIK fick sent in Fredrik Hynning, Christian Sandberg och Michael Nylander. Tillsammans med Patric Blomdahl utgör de kärnan av AIK:are. Personligen anser jag att det var superviktigt att Sandberg skrev på då det fortfarande finns en hel del outrättat från honom. Men ingen av de fyra är poängproducerande spelare längre och frågan kvarstår: VEM SKA GÖRA MÅLEN? Det känns inte rätt att lägga den bördan på en 20-åring (Michael Lindqvist) eller en spelare som öst in poäng i Division 1 (Olsson-Trkulja). Men jag tror att AIK hoppas mycket på just de två. Slutkänslan är att det är för många "hårt jobbande" forwards i laget och för få målskyttar. Här hade i alla fall jag velat se en transatlantisk sniper som går rakt på mål.
Hur som helst. Serien är mycket bättre nu än när AIK var i allsvenskan senast och det kommer att krävas hårt jobb i alla 52 matcherna för att nå målet. Vi får ge laget 10-12 matcher och se innan vi drar några slutsatser men jag är orolig för att laget redan då tappat för mycket mark. Förutom tippade topp-trion Malmö,SSK och Västerås så kan jag se fyra-fem lag till som är lika bra eller bättre än AIK på pappret så det kommer inte att bli någon lätt uppgift.