Krönika: Vi spelar puck och motståndarna får inte vara med
Fart, mål, vilja och självförtroende. Du som är AIKare, läs de orden högt för dig själv. Visst letar det sig fram ett leende? Tänk tillbaka på förra säsongen utan att försöka tappa humöret, omöjligt jag vet. Läs orden igen och le ännu mer när du inser att det är fyra ord som beskriver årets upplaga av AIK Ishockey.
Det här är inte det nya AIK, det här är Roger Melins AIK. Spelare omsorgsfullt utvalda för att spela den hockeyn han vill att AIK ska spela. Den hockeyn som är så mycket AIK. Spelare som på pappret inte var eller är bra, men som på isen och i tabellen har kunnat titulera sig som serieledare den största delen av säsongen. Spelare som drar åt samma håll, som vill samma sak. Förra säsongen krigade AIK inte med varandra, utan mot varandra. Tränarbyten, klyftor i laget och för att inte tala om ekonomin.
Jag är en pessimist, frågar man mig inför varje match så säger jag; vi förlorar. Jag tippar aldrig till AIKs fördel, tänker alltid det värsta och på min himmel hopar det sig alltid gråa moln trots att alla andra ser allt det ljusblå. Men den här säsongsstarten, inte ens jag kan klaga på den.
Skillnaden i år är att vi faktiskt spelar hockey. Hela laget drar åt samma håll och lever och andas samma spelfilosofi. Det syns på isen, passningar faller naturligt, alla är synkade, alla vill åt samma håll. Fokuset ligger inte längre på att få fast pucken i sarghörnen, passa pucken till burväktaren som blockerar. Inte heller ligger fokuset på stenhårda tacklingar eller andra moment som blir ett avbräck på isen. Här spelar vi puck, och det lönar sig, för motståndarna får inte vara med.
Även om Malte Strömwall just nu är det stora namnet i laget så är det inte honom allting kretsar kring. Han har gjort många mål, men så har även andra. Christian Sandberg som jag var skeptisk till inför säsongen har lyft med kaptensbindeln, det har gett honom självförtroende och lycka, för det strålar om honom. Han är bara ett av alla namn. AIK är inte en enskild spelare att se upp för, vi är ett helt lag att se upp för. Otroligt många olika spelare har skrivit in sig i målprotokollet den här inledningen, och mål, mål har vi gjort! Och målen och samarbetet på isen, det beror självklart på matchningarna, på femmorna. Och återigen; spelsättet, tankesättet, alla tänker lika.
Förra säsongen var man så djupt nedgångna psykiskt att en ledning med fyra mål kunde bli förlust när sista periodens signal ljöd. Den här säsongen är det tvärtom. Vi har inte spelat klockrent alla matcher, stundtals har vi faktiskt varit dåliga på riktigt, men med psyket på rätt sida, stöd från läktarna och med en vilja att aldrig ge upp har man vunnit även de matcherna. Det spelar ingen roll att 2-0 har blivit 2-2 och 2-3, vi har kvitterat, vänt och tagit tre poäng. Det om något är ett styrkebesked av råge.
Men nederlagen har också kommit, självklart har dem det. De kommer för alla lag, annat vore konstigt. De två senaste matcherna har varit förluster och direkt letar sig de negativa tongångarna fram på sociala medier. ”Nu kommer raset” skrev någon, ”fyfan, det här är så jävla dåligt” skrev en annan. Och ja, förlora mot Pantern som då placerade sig tolva i tabellen är väl kanske inte en superhit, men vi kommer inte vinna alla matcher, och man lär sig av det. Nu handlar allting bara om att få psyket med sig, inte gräva ner sig och låta en förlust ringa i bakhuvudet när du ställer upp på blå matchen efter. Och det tror jag inte kommer hända i årets trupp, för årets trupp består av unga hungriga spelare som inte ger sig i första taget. Den består av trotjänare som varit med om värre. Och visst är det väl så, när laget spelar bättre, då förväntar man sig mer. För vem hade ens orkat klaga på två raka förluster förra säsongen? Ingen. Hur många trodde att vi skulle vara med och slåss i toppen av tabellen just nu? Ingen eller iallafall väldigt få.
Jag skulle kunna sitta här och predika om att mer folk ska ta sig till Hovet, men det går aldrig hem. Däremot tänker jag uppmärksamma er på en sak. Huvudtränaren Roger Melin är utöver sin hockeykunskap känd speciellt för en sak, herrn drar aldrig på smilbanden. MEN! Den här säsongen gör han det. Flera gånger har man skymtat ett leende nere i båset, under intervjuer och på träningar. Kan människan som aldrig annars ler, le. Kan folk som aldrig annars går, gå.
