Räddade från nedflyttning
Igår den 12 april skulle sista omgången av kvalserien till HockeyAllsvenskan ha spelats, om det hade varit en normal säsong. Hur det skulle gått för AIK där får vi aldrig veta, men antagligen så blev AIK räddade från nedflyttning på grund av Coronaviruset.
Den gångna säsongen är nog den sämsta som AIK Hockey gjort, som jag har varit med om, och då har jag följt laget på allvar sedan sent 80-tal. Sämre än när AIK åkte ur Elitserien 1993, sämre än nedflyttningen från SHL 2014, och sämre än säsongen 2014-2015 som även den slutade med att AIK fick kvala för att hålla sig kvar i HockeyAllsvenskan.
AIK var sämst på i stort sett alla delar som går. Laget kom inte upp i 100 gjorda mål, laget fick endast ihop 41 poäng, och laget var sämst i PowerPlay med pinsamma 10 procents utdelning. Det enda som var hyfsat i statistiken är BoxPlay där AIK slutade åtta.
Det är väldigt lätt att säga att allt var sportchefen Anders Gozzis fel, och det är klart att på det stora hela så är det han som får bära ansvaret för fiaskot.
Men om vi börjar med spelartruppen så tror jag att många av oss tyckare och funderare också hade värvat de spelare som Gozzi gjorde. In kom ju ändå AIK:are som Henrik Rommel och Ricard Blidstrand. Kim Tallberg kom från en 30-poängssäsong med Tingsryd och Robin Jacobsson värvades in för att stärka backsidan.
Johan Porsberger fick inte nytt kontrakt med Leksand och valde efter en tids betänkande AIK. Som sista spelare in i truppen före säsongsstart värvades John Henrion in. Både Porsberger och Henrion ska egentligen vara pålitliga målskyttar.
De spelare som ovan nämnts borde inte så många haft invändningar mot från början. Det var ändå väl etablerade spelare på Allsvensk nivå.
Men halva truppen bestod sent in augusti av try-outspelare vilket antagligen försvårade att bygga ett lag och hitta kemi. Det var med facit i hand ett STORT misstag att köra på den linjen.
Men de två största misstagen som jag ser det var att dels inte anställa en "ordentlig" tränare. Nu fick Jussi Salo chansen att ta steget efter att ha gjort det bra med J20. Salo är säkert en duktig tränare med yngre spelare, men steget upp till att träna AIK:s A-lag visade sig vara för stort.
Det andra stora misstaget var att inte rekrytera en stabil förstemålvakt. Johannes Jönsson hade ett år kvar på sitt kontrakt, och August Hedlund lyftes upp från J20. Sett till omständigheterna så var även det ett rätt beslut, men det borde ringt en varningens klocka om Jönsson redan första säsongen.
Dessutom var det även ett misstag att Gozzi själv ställde sig i båset som assisterande tränare. En lösning som varade ända fram till november.
Man FÅR INTE KOMPROMISSA med tränaren och målvakten. När ett lag dessutom har blivit så åderlåtet (AIK tappade 19 spelare) så är det viktigast att börja bygga bakifrån.
När säsongen sedan började så fattade man nästan direkt att det här skulle bli jobbigt. Laget hade svårt att göra fler än två mål, i de flesta matcherna blev det bara ett mål. Även om matcherna var jämna så blev det ofta torsk med 1 eller 2 mål, och det var främst på Hovet som AIK spelade väldigt uselt. Trots detta så vann AIK överraskande hemma mot topplaget Timrå med 4-3.
Till detta kom ett antal långtidsskador på spelare som skulle varit ledande. Kim Tallberg gick sönder redan i andra matchen och missade ett femtontal matcher. Sam Marklund gick också sönder tidigt och gjorde bara 17 matcher. När sedan även Jacob Svensson som varit lagets bäste spelare gick sönder, så blev problemen ännu större.
Samtidigt var övriga spelare som skulle varit ledare på isen de som vek ner sig mest. Jacob Dahlström blev vald till kapten innan säsongen men ersattes av Oscar Nord när Bobo Simensen tog över.
Johan Larsson som var truppens äldsta spelare och som även hade mest erfarenhet var sämste spelaren i laget, och hamnade på minus 25 i plus/minus.
Johan Porsberger åkte mest omkring och gled och visade dålig attityd. John Henrion försökte, men sköt typ mest av alla spelare i serien och missade de allra flesta försöken.
Jussi Salo fick sparken i november och ersattes av Bobo Simensen. Bobo är passionerad och har ett stort AIK-hjärta, men hans tid som tränare är kanske passerad.
Det började bra med Bobo Simensen som tränare, AIK vann bottenmötet mot Mora med 3-1, och rapporter talade om nu var det en helt annan energi i laget. Även i efterföljande match borta mot Modo gjorde AIK en bra match trots förlust.
Men i stället för att som bottenkonkurrenterna Södertälje och Mora, ta steg uppåt i tabellen efter tränarbyte, så kom AIK in i den förlusttrend som funnits hela säsongen. Ett tag hade Bobo Simensen till och med sämre vinstprocent än Jussi Salo.
Spelare byttes ut, Johannes Jönsson blev sjukskriven på grund av personliga problem, och AIK stod då med August Hedlund och juniormålvakten Jesper Vikman som målvakter. Men ingen av de spelare som kom in gjorde just någon skillnad. Bland annat så kom helt oväntat bröderna Ahlström tillbaks efter att inte spelat hockey på flera månader. Varför undrar man??
Då kom plötsligt en värvning som verkligen gjorde skillnad. Mika Järvinen lånades in säsongen ut från finska Sport. Han blev en målvakt som i alla fall gav AIK chansen att vinna matcher. Järvinen hamnade till slut på en räddningsprocent på 91,50 och tre hållna nollor på 21 matcher.
Inför slutomgångarna så kom nyheten att Roger Melin kliver in i båset. Är det någon tränare som passar för att leda ett lag i kris så är det Roger.
Det kändes ju bra inför kvalserien att Melin skulle coacha. Chanserna att klara kontraktet ökade markant. Men nu blev det ju inte riktigt som det var tänkt.
Ett virus vid namn Corona orsakar en pandemi och all idrott ställs in. Den 15 mars beslutade Svenska Ishockeyförbundet att säsongen 2019/2020 skulle ställas in. Samtliga lag blir kvar i sina serier och nästa års serier kommer därmed ha samma lag. Om det kan man tycka vad man vill.
Jag tycker det var ett fegt beslut av förbundet att inte tillfälligt utöka både SHL och HockeyAllsvenskan till 16 lag. Men mer än så tänker jag inte skriva om detta i denna krönika.
Detta blev antagligen AIK:s räddning. Det kändes som att sannolikheten att bli nedflyttade var 70-30 trots Roger Melin i båset. Därför tycker jag personligen att det känns konstigt när både spelare och ledare öppet säger att "vi hade velat spela kvalet och visat att vi kunde spela oss kvar".
Det uttalandet känns mycket tveksamt. Det känns istället som att de ska vara glada och lättade att det blev som det blev. Inte för Corona i sig, som ju är ett vidrigt virus som lär orsaka mer än en miljon människors död innan det avtar, men det räddade helt sannolikt AIK från en nedflyttning till Division 1.