AIK - Djurgården3 - 0
Stockholms derbykungar
Den 27 december i fjol, 24 minuter i i matchen gjorde Olle Liss mål och kvitterade AIK's ledning till 1-1. Det var senast Djurgården gjorde mål på AIK. Sedan dess har det gått 51 dagar, spelats 156 minuter ishockey. Under samma tid har AIK gjort åtta mål på Djurgården. Något snack om vilka som är Stockholms derbykungar råder det inte. DIF är inte ens i närheten av AIK.
AIK satte tonen tidigt
Fredagskvällens match – som slutade 3-0 till AIK – var långt ifrån den mest välspelade hockeymatch man har sett. Det bästa sättet att beskriva den är genom att säga att AIK manövrerade ut Djurgården – och det ganska enkelt. Visst, DIF hade spelövertaget inledningsvis i en match som började intensivt men särskilt nära att göra mål var de inte.
Känslan är faktiskt att AIK satte tonen mitt i Djurgårdens offensiva första period genom att två gånger städa av två utvisningar. AIK's PK var helt utan anmärkning och redan här såg Djurgården frustrerat och ja, till och med lite uppgivet ut. Att AIK sedan visade upp det motståndarna saknade mest – effektivitet – skulle komma att punktera tillställningen redan innan halva matchen var spelad.
Nu ska vi absolut inte ta ut något extra i förskott men det går inte att förneka att AIK skaffat sig ett tydligt psykologiskt övertag i händelse av att lagen skulle stöta på varandra i ett slutspel. AIK visade framför allt upp en stor bekvämlighet i spelet utan puck. Det kändes lite som ”låt dem ha pucken, de kommer inte att vara i närheten av att hänga någon balja ändå”. AIK's defensiv var felfri igår. Man satte press i rätt läge, höll ihop laget på ett kompakt sätt så att Djurgårdarna ständigt befann sig på utsidan av AIK's försvarande kvintett.
Därför är det rimligt att säga att skottstatistiken – som visserligen jämnades ut en hel del efter första perioden – inte talar sanning. Djurgården hade inte det övertaget, inte ens i första perioden, eftersom det nästan uteslutande handlade om att AIK tvingade Djurgårdsspelarna att ta skott ur hopplösa lägen.
Det finns fortfarande förbättringsområden
Fredagens seger innebar att AIK behöll andraplatsen i tabellen med avståndet till Södertälje på två poäng intakt. I förhållande till Djurgården har Gnaget nu tre poäng till godo – i praktiken fyra då AIK har sexton måls bättre målskillnad. Nu gäller det att hålla i det goda, framför allt försvarsspelet, samtidigt som man inte får sluta utveckla det som inte är helt hundra.
Det handlar om spelet med puck. AIK fortsätter att vara lite för kladdiga och slarviga i passningsspelet och det måste jobbas bort inför slutspelet. Låt vara att Djurgården var ännu sämre i puckspelet igår men AIK kan inte förlita sig på att motståndarna ska vara slarviga framöver. Håll kvar defensiven och vässa offensiven är således det som bör vara fokus nu.
En annan viktig aspekt inför resten av säsongen är målvaktsspelet. Antalet lag som lyckats bra i hockeyslutspel tack vara bra målvaktsspel går inte ens att räkna. Jag vill till och med drista mig till att påstå att i en matchserie om bäst av sju vinner nästan alltid det lag som har den bäste mannen mellan stolparna. AIK säsongen 2023-24 är begåvade med seriens två bästa målvakter. Det kommer att krävas mycket för att slå ut AIK i Play-off. Det är absolut inte omöjligt såklart men det kommer inte att bli lätt.
När det gäller Djurgården är det förvånande att återigen se vad som händer med laget när Marcus Krüger tvingas kliva av. Utan sin kapten – som jag håller som seriens bäste hockeyspelare – förvandlas DIF från ett topplag till ett lag som är i paritet med Tingsryd och Almtuna. Så mycket får inte en enskild spelare betyda.
Djurgården utan Krüger är inte ett särskilt bra lag
Att Krüger skadades igår får man vara stor nog att beklaga. Det är – trots klubbtillhörighet – sådana spelare man vill se. Spelare som gör det där lilla extra, som visar smartness och samtidigt har förmågan att leda sitt lag. Närmast i AIK är i det fallet Richard Gynge. Hans passning till Nybecks mål i numerärt underläge igår var ren poesi.
Beträffande Krügers skada var det upprört i Djurgården igår då man ansåg att Hampus Falks tackling på honom borde ha renderat i fem minuter plus match. Här håller jag inte med. Visst, en utvisning ska det vara på Falk men inte mer än två minuter. Nu blev det ingen utvisning alls men känslan är att det inte spelade så stor roll med tanke på hur det såg ut de tillfällen då Djurgården var en man mer på isen.
Skadeläget
Skador drabbar inte bara Djurgården utan AIK är fortfarande skadedrabbat. Nu är Bibeau, Fitzgerald, Bagenda och McGrew tillbaka men fortfarande saknas de två backar som spelar mest per match i hela Hockeyallsvenskan: Eric Norin och Mathew Maione. Lägg sedan till att nyvärvade Nick Hutchison är skadad så gör det inte AIK's spel de senaste veckorna mindre imponerande. AIK har trots stor skadefrånvaro vunnit åtta av de nio senaste matcherna. Ett facit som någonstans visar både att AIK är bättre än Djurgården när det gäller bredden i truppen och att det stundar ljusare tider då både Maione och Norin inte lär vara alltför långt ifrån spel.
Med det sagt. AIK vann fredagens derby rättvist. Hur man kommer att resonera i supportrar-på-plats-frågan vet inte jag i nuläget men det känns fint att AIK visat att man spöar Djurgården när båda lagens fans är på plats, när bara Djurgårdare närvarar och även inför endast de egna supportrarna. Tack AIK från alla oss som kan gå till jobbet på måndag och kalla oss derbykungar.
