Brynäsbloggen: Andreas Dackell
Andreas Dackell hyllades idag. Dackells tårar grep tag i mitt hjärta när hans vepa lyftes. Kommer ihåg säsongen 95-96 då jag fick prata med honom inför mötet mot Luleå. Jag har förmodligen redan berättat det här men det känns på något sätt… passande att åter berätta denna historia.
Det var en kall, kall vinterdag. Herregud så kallt det kunde bli där i Luleå och vid Delfinen (Numera Coop Norrbotten Arena). Det var den 4.e december och jag hade laddat under hela dagen på skolan. Brynäs gick kräftgång men jag ville se idolerna spela. I huvudet rullade scenariot att de skulle få ketchupeffekt och fullständigt mangla Luleå. Jonas Johnson skulle ensam rulla upp Jarmo Myllis i Luleåmålet så rejält att han skulle käka varmkorv vid korvgubben. Tommy Melkersson skulle tackla Luleås bad boy ”Bulan” Berglund så han inte skulle våga sig ut på isen igen.
Och Andreas Dackell skulle sätta det vinnande målet likt han gjorde i finalen 1993.
Inget av det hände tyvärr den kvällen. Brynäs självförtroende var så brutalt söndertrasat att Luleå åkte baklänges snabbare än mina ångestfyllda hjältar försökte åka framåt.
Men det var innan matchen som jag fick träffa dem. Jag stod där länge innan matchen skulle börja. Jag såg när de kom med bussen och jag ville så gärna bara glida med när de klev av och gick in på arenan.
Tänk att få ha varit med där och hört Tommy Sandlins taktiksnack med killarna.
Men jag stod kvar där ute vid uterinken som fanns bredvid ishallen (undrar om den står kvar än?) och väntade. För jag visste att motståndarna alltid kom ut där och körde lite bollträning innan match.
Efter en stund så kom så killarna ut. Jag vill minnas att Greg Parks var ut först. Han stannade till lite som om han tittade på den rök hans utandning gav och joggade sedan en bit. De andra i laget kom strax efter och verkade reagera likadant på kylan. När hela laget stod där så överväldigades jag plötsligt av mod. Mitt brynäshjärta slog hårdare och hårdare och jag frös inte längre. Jag tog av mig mössan och ur jackfickan plockade jag fram min Brynäskeps. Jag tog av den tjocka gröna dunjackan för att visa upp min Brynäsjacka jag hade under. Ryggsäcken blev så full av mina vinterkläder att den kunde spricka. Tilläggas ska ju att Brynäsjackan var av sommarmodell.
Där stod jag då som en reklampelare för Brynäs prylshop fast i galet fel årstid. Det gick några människor förbi och stirrade konstigt på mig. Jag stirrade tillbaka med en blick som förmodligen var allt för genomfrusen för att kunna visa vad den skulle betyda. Det var så kallt att det gjorde ont. Men jag brydde mig inte då jag tydligt visade vad jag tillhörde.
Efter en stund så såg killarna i laget det också. Daniel Casselstål klev fram, om än något försiktigt då han såg att jag hade en Brynäskeps. Han sneglade lite, då han förmodligen funderade på om reklampelaren för Brynäs levde eller hade frusit ihjäl, och frågade stilla ”är du brynäsare?”. Jag sken av glädje och svarade, förmodligen högre än vad man borde med ett tydligt JA. Daniel replikerade med ett ”fränt”. Sedan vände han sig till de andra i laget och ropade ”Hörni, killen här är brynäsare”. Killarna i laget vände på sig och tittade på mig och sade ”ok”. Jag lovar och svär att i det ögonblicket hade jag kunnat bli påkörd utan att det hade gett en skråma.
För, sekunden senare klev Fredrik Modin fram med Daniel. Fredrik tornade upp sig bredvid mig med sina 193 centimeter. Jag är inte en kort individ med mina 183 centimeter men jag kände mig verkligen liten bredvid Fredrik. Daniel frågade mig vad det finns att göra i Luleå och varför jag bodde där. Jag kunde just i det ögonblicket inte ge något svar. Allt annat än Gävle kändes just då som väldigt galet.
Men när Andreas Dackell kom fram så blev det plötsligt overkligt. Min stora idol stod på en halv arms avstånd. Jag minns ärligt talat inte vad vi pratade om men vi pratade ett tag med varandra och det enda jag ångrar… och med ordet ångra så menar jag att jag sörjer. Jag bad aldrig om någon autograf. Inte från någon av dem…
Så, om du läser det här Andreas… kan jag få en klubba med din autograf på?
Alla generationer av brynäsare har en speciell spelare i sitt sinne. För mig är det Andreas Dackell. Och det konstiga i det hela är nog mycket just på grund av det han gjorde den där finalen 1993. Han personifierar SM-guldet mot Luleå för mig.
Mina föräldrar bestämde 1990 att vi skulle flytta. Pappa hade skaffat sig ett jobb i Boden och det bestämdes att familjen skulle lämna Gästrikland och flytta upp till Norrbotten. Jag fick ganska tidigt personifiera mig som brynäsaren. Något som alltid varit naturligt blev plötsligt nästan fult. Så när Dackell klev fram i A-laget säsongen 92-93 så blev han en personifiering av mitt Brynäshjärta. Det var nästan så att Andreas Dackell hjälpte mig att tysta mina Luleåsupportande vänner.
När Andreas Dackell gick till Ottawa och NHL så blev jag plötsligt intresserad av den ligan också. Innan det så var det mer en liga som bara de bästa spelade i. Spelare som lämnade för NHL var borta ur min hockeybubbla. Men när Dackell gick dit så expanderade min bubbla till att även innefatta NHL.
Jag minns hur mycket jag avskydde Philladelphia och Eric Lindros efter att han vedervärdigt mosade Andreas mot sargen. Bilderna såg hemska ut och jag ville bara att han skulle komma hem till Brynäs igen. De är ju inte klok där borta i NHL. Skada min idol så där… jag svor och menade att om jag hade lirat där så hade jag minsann skickat Lindros till sjukhuset.
Det finns ingen som kan klaga på Dackells inställning genom åren. Han har alltid varit en viktig kugge där han har spelat. I NHL var han en pålitlig styrka i boxplay. Stark vid sargen och riktigt poängfarlig. Gjorde aldrig en dålig insats i landslaget och vi vet alla vilken status han har i Brynäs. Den sista spelaren med ett riktigt klubbhjärta skulle jag även vilja tillägga. Var det inte NHL som gällde så var det Brynäs. Han var Brynäs trogen rakt igenom sin karriär, och det är något riktigt ovanligt idag.
