Tankar och funderingar, del 1
IFK Arbogas serieinledning har varit ömsom vin, ömsom vatten.
Vi inledde serien med förlust borta mot Rögle i en
match där IFK spelade en ruskigt bra hockey. Vi följde upp den matchen med förlust på hemmaplan mot VIK hockey, visserligen var det en förlust på straffar men spelet i denna match var aldrig riktigt bra. Några dagar därpå så stötte man på HC Örebro där Arboga kunde bärga hem en seger med 4-2 hemma i hallen. Därefter så vet ingen riktigt vad som hände: IFK tog emot Oskarshamn hemma och förlorade med 1-2 efter straffar. Arboga bokstavligen gav bort segern till Oskarshamn då IFK hade tekning i egen zon med ca 30 sek kvar av matchen; Misha åker in för att ta tekningen, vilket för de flesta är helt obegripligt, och han förlorar den... Oskarshamn drar sedan iväg ett skott som letar sig in i mål, 1-1. Efter det så orkade Arboga aldrig ta sig tillbaka och förlorade till slut på straffar.
De följande två matcherna spelades mot ett Bofors som också har gått tungt i säsongsupptakten, vilket kanske gjorde saken ännu värre. Första matchen spelades i Nobelhallen inför drygt 2000 åskådare och då stretade Arboga emot riktigt bra, med lite tur hade vi kunnat få med oss någon poäng därifrån. Retur på söndagen mot samma Bofors men denna gången hemma i Arbogas Ishall, vilket jag såg som en bra chans att få tvåla dit Bofors. Men icke sa nicke, IFK spelade som ett knattelag - ingenting stämde och det såg mest ut som att spelarna i IFK åkte runt och funderade på hur Bofors-spelarna spelar, för ett eget spel var det sista Arboga hade. Matchen förlorades med 0-5 och skall jag vara helt ärlig så hade vi inte en chans, varken på läktaren eller på isen.
Under alla dessa matcher så har Arboga-tränarna stått på sin bänk och tuggat sitt tuggummi och verkar inte vara särskilt oroliga. Ett litet ljus gick kanske upp när IFK matchen därpå åkte till Mora för att försöka få med sig några pinnar och jag vill säga det kära vänner - det var inte långt ifrån. Är vi på gång nu kanske?
Tranås besökte IFK Arbogas hall i söndags och vi hade nog förhoppningen att lagets andra seger skulle inkasseras. Visst, vi fick en vinst, men till vilken bekostnad? IFK Arboga gjorde hela nio mål, det bör kanske tilläggas att man även släppte in åtta baljor. För mig är det helt ofattbart att två lag i Sveriges näst högsta serie har en sådan fruktansvärt dålig defensiv. Jag vet att Arboga har ett bättre försvarsspel än vad som visades upp, men vad var det som hände? En förklaring kan vara att tränarna testade ett nytt spelsystem, men så var inte fallet. Det kan även ha berott på att målvakterna hade en dålig dag, men så var inte heller fallet - åtminstonde så verkar det otroligt konstigt med tanke på att alla fyra (!) målvakter fick spela och ingen var bättre än den andra.
Oroliga? Nej, det behöver vi inte vara!
Nåja, nu skall vi inte bli alltför oroliga. För så långt tillbaka jag minns så har inte Arboga inlett serien bra en enda gång, det verkar som att laget behöver cirka 10-15 matcher på sig för att få igång maskineriet. Av allt att döma så kommer IFK att komma igång runt den 30 oktober. Lagom till mötet med Örebro. Men mitt i allt funderande så måste jag säga att vissa spelare faktiskt presterar riktigt bra. Spelare som jag tycker bör framhävas är Alexander Semjonov, Robert Wallmark samt målvakterna Bohman och Eklund.
Ungdomsfemma?
I frågan om hurvida Vestberg, Misha och Hermansson bör fortsätta spela tillsammans så är mitt svar nej. Jag tycker att de bör placeras bredvid någon/några erfarna spelare.
Ett alternativ som skulle vara intressant är att sätta in Hermansson i Semjonovs femma, på bekostnad av Orrsten.
Orrsten går ner och spelar med Misha och Vestberg. Jag tror detta kan vara en liten lösning på problemet med de ojämna femmorna där formationerna med de rutinerade spelarna knappt har presterat något under säsongen. De behöver några unga spelare som visar lite vilja.
På backsidan ser det ganska bra ut, dock har inte Johan Olsson fått en bra start i IFK och Andrei Joukov är väl
inte snabb som en Ferrari på skridskor, men vederbörande har rutinen och tyngden. Jag skulle vilja se Andrei i förstafemman där han har mera stöd av sina forwards och kan agera ankare samt ligga på lur bakom spelet. För er som inte uppmärksammat det ännu så är nog Andrei en av de jobbigaste spelarna att möta i man-mot-man-situationer; han är stor, stark och besitter en räckvidd som är enorm! Jag ser vissa likheter mellan Andrei och Fokin, de är ungefär samma typ av spelare. Vi som är insatta vet att han knappast kommer att åka ifrån en forward om det skulle bli kontring. Där kommer min lilla grej in då jag ville spräcka förstafemman, Hermansson är otroligt stark även defensivt så han har ambition att jobba bakåt om det behövs. Även Semjonov är duktig på att jobba hem. Bredvid Andrei skulle jag vilja se "Klintan" som har en otroligt hög lägstanivå. Men innan vi kan börja fundera på detta så måste Andrei visa mera vilja, vilket han inte gör nu. Vi får dock inte glömma bort att vi har en otroligt duktig back till att tillgå i form av Henric Björkman.
Tankar och funderingar, del 2
