Sammanfattning av den gångna säsongen
En snabb återblick av säsongen.
Goda förutsättningar
Arbogas lagbygge såg enastående ut inför säsongen 2003/2004. Hela stommen av föregående säsongs trupp hade skrivit på och endast ett fåtal nyförvärv var nödvändiga. Bland de namnkunniga var fjolårets poängspottare från Örebro, Jonas Almqvist, och en lettisk landslagsman i Andrei Ignatovic. Vi fick tidigt klart med Leksand om ett lån i form av Jesper Ollas. Dessutom införskaffade vi en ny tränare i Morgan Svensson.
Försäsongen slutade i dur; vi slog allt och alla vi mötte. Premiärmatchen utgjordes av en DM-final mot VIK och sedan radades segrarna upp mot bland annat det blivande Superallsvenskan-laget Sundsvall. Vi mötte Leksand hemma och höll faktiskt riktigt jämna steg med LIF. De före detta Arboga-spelarna Johan Rosen och Christer Olsson var imponerade av att IFK var så bra och trodde att laget skulle kunna gå långt i serien och vara bland de fyra bästa. De flesta tränarna i Allsvenskan var inne på samma linje och tippade Arboga långt upp i tabellen: IFK tippades i toppen tillsammans med Rögle, Mora, Västerås och Oskarshamn.
Seriestarten
Arboga inledde bra med en tuff match mot Rögle på bortaplan. IFK förde spelet långa stunder i den matchen, men hade oflyt med avslutningarna. Rögle drog det längsta strået och vann med futtiga 2-1.
Nästa match skulle bli en riktigt viktig, det var dags för det första derbyt mot Örebro. Det var upplagt för att Arboga skulle krossa ett ungt och oerfaret Örebro. De flesta trodde nog att det skulle blir en promenadseger, men så blev det inte. Ett effektivt Örebro - som gjorde mål på sina chanser - och en storspelande Jens Loden mellan stolparna betvingade Arboga med 4-2.
IFK fick vänta på sin första seger till den tredje omgången då vi slog Troja/Ljungby i en jämn match och vann med 2-3. Därefter var det en hel hög matcher som vi förlorade med uddamålet. Det dröjde hela åtta matcher innan den första segern på hemmaplan inkasserades. Laget som vi vann mot var Halmstad Hammers som vi lyckades besegra med 5-4.
Problem med inställningen
Många trodde att den dåliga inledningen bara var en tillfällighet och att Arboga skulle börja visa prov på den riktiga kapaciteten, men förlusterna började rada upp sig igen och IFK rasade ihop totalt. Arboga tog för det mesta ledningen och förde matcherna, men tappade övertaget och förlorade. Laget började spela ostrukturerat och viljelöst. IFK tappade matcher helt omotiverat på grund av odisciplin.
Det spred sig en chockartad stämning bland supportrar och ledning som inte alls var nöjda med det spel vi bjöds på. Vi klagade mycket på spelarna i början. Det handlade om att de inte tog i och visade för lite "jävlaranamma". Vi pekade på brister i coachning och lagets inställning. Arboga visade visserligen lite "go" i vissa matcher, men gör man inte mål kan man inte vinna matcher. De flesta lag fick stolpe in när de mötte oss medan vi hade oflyt.
Spelare underpresterade
Vad berodde det på då? Enligt tränarparet Morgan Svensson och Lennart Jansson tog vi inte avslut i rätt tid, vi hade inte rätta kämparviljan och spelade sällan i 60 minuter. Sedan kom inte vissa spelare upp i sin rätta nivå. Mikael Boman var en av spelarna som underpresterade. Han avslutade säsongen 2002/2003 på ett strålande sätt, men inledde den gångna med riktiga plattmatcher. Martin Eklund darrade också inledningsvis. Sedan hade dessa två dessutom väldigt dålig hjälp av sina backar som mest gled omkring på isen och såg rädda ut. Hela laget var helt enkelt under isen.
Laget kunde förvisso briljera mot motståndare som Bofors, Mora och Växjö - men tappade de enklare matcherna mot lag som Örebro och Troja. IFK hade i överlag väldigt svårt mot de mer defensiva lagen.
Hård kritik mot tränarna
Det faktum att Arboga inte höll klassen och skärpan uppe måste vi få klaga på, vilket vi har gjort många gånger... oavsett om det hjälpte eller ej. Vi visade åtminstone att vi inte gillade läget laget befann sig i.
Mitt under säsongen fick vi reda på att vissa spelarna inte kom överens med tränarna varpå vi valde att börja kritisera det tränarmässiga. Vi ville se lite mer coachning och lite mer fingertoppskänsla. Visst fick man en hel del sura blickar av Morgan och Lennart i vissa lägen, men sådan är hockeyn både för tränarna och oss. Båda parter måste ju ge och ta och vi gav kritik som ibland kanske var lite väl hård mot spelare och tränare. Men med facit i hand så måste jag ändå säga att vi inte kan ha haft så fel.
Begravningsstämning i omklädningsrummet
Vi misstänkte - ett bra tag - att något låg och grodde, men vi ville inte gå ut med den informationen till supportrar i och med att det inte var officiellt. Men när det återstod tre matcher och det allsvenska kontraktet var i hamn så var det begravningsstämning i laget. Det var inga glada miner överhuvudtaget enligt klubbdirektören Ulf Rydin, vilket resulterade i att styrelsen och sportkommitteén kallade till ett möte. Det slutade med att Morgan Svensson och Lennart Jansson fick lämna sina poster inom A-laget. Nicklas Johansson och Ken Gustafsson fick äran att driva in glädje i laget igen och avsluta säsongen.
Många hade svårt att förstå hur man - med blott tre matcher kvar - kunde sparka tränarna, men viss förståelse har vi med ansvar gentemot spelare, sponsorer och publik. Vi stod ju inför samma faktum säsongen 2002/2003.
Nicklas Johansson kanske för övrigt kan vara ett alternativ som andretränare i framtiden. "Hemmablod" är aldrig fel och han har lite känsla för klubben.