När Brynäs kom till byn
Nu när Elitserien 2010/2011 tagit ett uppehåll med anledning av landslagsturneringen LG Hockey Games med Brynäs på en respektabel femteplats i tabellen finns det lite tid för att hämta andan som den inbitna och entusiastiska supporter man är. Kanske ta tillfället i akt och se tillbaka på gårdagens Brynäs och de nostalgiska äventyr som dess spelare, ledare och inte minst supportrar har fått uppleva och genomlida.
Ända sedan 7-årsdagen då man med stora portioner av glädje och nyfikenhet fick ta emot en t-shirt föreställandes en tiger i Brynäsmundering och hockeyutrustning – till råga på allt en rent slumpmässigt vald sådan från en släkting som saknar genuint sportintresse överhuvudtaget – har Brynäs IF varit laget som kommer att gälla för en livstid framöver, i vått och torrt, i ur och skur och alla andra sportvänliga klyschor man kan tänka sig.
Plötsligt så kom den där säsongen. Året var 2005 och sista terminen på Nicolaiskolans högstadieskola rullade på. Intresset och passionen för ishockey och Brynäs hade nu ökat markant i omfattning för undertecknad sedan den där 7-årsdagen. På andra sidan Atlanten rådde det fullständig spelarstrejk mellan spelarfacket och NHL angående en förlängning av de så kallade kollektivavtalen. Och så vidare och så vidare. Förvirringen var total, åtminstone för en enkel och hederlig svensk ishockeyanhängare. Det hela resulterade hur som helst i ”lockout” och man kunde nu föreställa sig att en och annan från gräddan av världens allra bästa hockeylirare skulle flyga över till exotiska Sverige för att ha något att göra, prova på något nytt och fylla de svenska hockeyladorna.
Undertecknad härstammar som nämnts från den sörmländska residensstaden Nyköping, vars främsta hockeylag – för närvarande hemmahörandes i division 1 - häromdagen i praktiken sumpade sina chanser att avancera från Allettan. I klartext: säsongen är över. Det har dock varit betydligt ljusare hockeytider där. Nyköping placerade sig just denna säsong i toppen av den dåvarande söderallsvenska grundserien vilket gav avancemang till Superallsvenskan där det blev en fin tredjeplats bakom hårdsatsande Leksand och Skellefteå. Uppstickaräventyret var inte slut där. Nu väntade ett playoff i bäst av 3 matcher med en kvalserieplats i potten. Processen gjordes kortast möjligast mot Växjö Lakers; 2-0 i matcher. Detta innebar möten med Västerås i 2:a playoffomgången. Första matchen i Rocklunda blev för svår men Nyköping hade ju sin hemmaarena Peab Arena och det starka publikstödet där till sin hjälp för att vända detta. Och mycket riktigt blev det så. 3-0 följt av 5-3 och Nyköping var nu helt plötsligt ett av sex lag som skulle kvala till Elitserien – svensk ishockeys finrum där Brynäs genom alla tider varit en trogen medlem.
Parallellt med Nyköpings totala succé som jag slaviskt följde i Peab Arena vid hemmamatcher samt på text-v och datorn när det var bortamatcher gick hjärtelaget nummer ett - Brynäs Idrottsförening – en kräftgång som hette duga i serien pinnhålet över Nyköpings dito. Gamla hjältar som ”Honken”, Tommy Sjödin och Ove Molin kryddat med lockoutade NHL-proffs såsom Kimmo Timonen (10 matcher i Brynäsdressen i alla fall…) och Chris Phillips förmådde inte hålla masten rak på det stormande elitserieskeppet och jag tvingades med en rejäl klump i halsen och magen konstatera att kvalseriespel nu var ett faktum under denna i sanning turbulenta säsong. Kanadicken Wayne Fleming fick det ytterst otacksamma uppdraget att rädda kvar klassiska Brynäs i Elitserien, detta efter att ett antal tränare hade avlöst varandra under den allt annat än lyckade grundserien.
Ett kvalseriespel i ishockey är – främst för de två elitserielagen som figurerar där och dess supportrar – en i sanning ångestfylld och plågsamt nervkittlande process på liv och död som är över på ett par veckor. Att det blir än mer känsligt och betungande när Brynäs hamnar i detta träsk känns naturligt, med tanke på denna snart 100-åriga klubbs anrika historia med tolv SM-guld, trogna supportrar runtom i detta avlånga land och kanske främst av allt; alltid i högsta serien. Ett Brynäs som INTE spelar i högsta serien är för mig och säkerligen för de allra flesta Brynäsanhängare någonting fullständigt otänkbart, rentav otäckt bara vid minsta tanke på det hela. Ett hockeylag i högsta serien i Nyköping skulle å andra sidan vara ett rejält uppsving på flera plan. Att just 2005 års kvalserie skulle bli något man på gott och ont sent skulle glömma bevisades inte minst i den 3:e omgången då Nyköping med fenomenale ex-brynäsaren Johan Asplund i spetsen (och i kassen) åkte upp till gamla Gavlerinken för match. Brynäs hade omgången dessförinnan nollat Oskarshamn på bortais medan Nyköping blev nollade mot Skellefteå – 0-8. En bekväm och kassaskåpssäker trepoängare för Gävles stolthet var att vänta. Inte då. Nyköping åkte hem med en 5-4-seger i bagaget. Världen kändes upp och ner. Brynäs kunde lyckligtvis rycka upp sig efter detta och låg alltjämt med i toppskiktet av serien tills det så var dags. Onsdagen den 6:e april 2005.
Det var en närmast surrealistisk upplevelse. Det var som att två av varandra helt oberoende världar möttes. Även om det under den säsongen och flera av de föregående varit på det viset att det faktiskt bara skiljde en division mellan Brynäs IF och Nyköpings Hockey i seriesystemet så var detta för mig något utöver det vanliga, hur man än vände och vred på det. Men nu var det alltså dags, den 6:e april år 2005. För första och förhoppningsvis den sista och enda gången var Nyköpings Hockey fienden, nu skulle det minsann inte klappas i takt då hemmaspelarna intog isen eller när de spelade i numerärt överläge.
Inramningen var dock något utöver det vanliga i lilla, obskyra och obetydliga Nyköping. 5523 förväntansfulla själar hade tryckt in sig i hallen, ett fint publikrekord som står sig än idag och så många fler skulle inte få plats såvida inte en upprustning sker men det känns inte som att dagens division 1-hockey riktigt motiverar ett sådant projekt. Detta var omgång 8 av 10 i kvalserien och Nyköping som överraskat allt och alla hade vid händelse av seger mot Brynäs chans till elitserieavancemang.
Där stod jag på Peab Arenas ena ståplatsläktare, mitt emot Nyköpingsklacken i deras egen hall där jag själv stått så många gånger, klacken som burit fram Asplund och kompani till stordåd av episka proportioner under en säsong som inte liknande någon annan. Min Brynäshalsduks fransar hade delvis trasslat in sig i jackans dragkedja, det har jag av någon anledning ett tydligt minne av. Det jag såg och kommer ihåg från det som försiggick ute på isen var ingen match som kommer skriva in sig i de välspelade och glamorösa ishockeymatchernas historiebok, men allas vårt Brynäs tog en pliktskyldig 3-2-seger och sabbade därmed i praktiken Nyköpings chanser till elitseriespel.
Hårdskjutande kanadickbacken Marc-Andre Bergeron, spelskicklige tjecken Petr Sachl och ikonen Ove Molin överlistade Johan Asplund, Asplund som tillsammans med stabile ”Honken” i det andra målet vann klubbens 12:e SM-guld 1999. En rejäl kontrast till vad som utspelade sig den 6:e april på sörmländsk mark, minst sagt.
Resten är historia. Brynäs fick stanna kvar i finrummet efter en väl genomförd insats i kvalserien och man fick med sig vapenbrodern Leksand som grädde på moset. Mitt Brynäs vann i mitt Nyköping medan mitt Nyköping vann mot mitt Brynäs i Gävle, så den gamla beprövade klyschan ”slutet gott, allting gott” kvalar in i denna kvalserieanekdot, helt klart. Brynäs gjorde vad de skulle medan Nyköping gjorde mer än vad de skulle, vilket bidrog till att det blev en hockeysäsong som sticker ut extra mycket.
Det hela påminner mig för övrigt om ett gammalt inslag på Sveriges Radios hemsida, som handlar om då det australiensiska hårdrocksbandet AC/DC gästade Sverige för första gången.
En betydande skillnad i sammanhanget är dock att vid denna tidpunkt – det vill säga 1976 – hade inte det numera världsberömda och legendariska hårdrocksbandet AC/DC slagit igenom och tagit världen med storm, men med dagens ögon och vetskap känns det smått galet tillika svårt att föreställa sig att hall of fame-legendarerna faktiskt har rivit av ett gig i halländska Falkenberg av alla platser på jordklotet. Det var deras första Sverigebesök, liksom Brynäs besök i Nyköping.
Nu har det som bekant gått några år sedan Brynäs tvingades kvala mot bland annat Nyköping, vilket känns skönt. Nu kan man med distanserade ögon se tillbaka på detta och ha det som ett minne för livet, och det är klart att årets upplaga av Brynäs ger en hjälpande hand där eftersom kvalserien 2011 känns långsökt just nu. Svedberg, Ekholm, Silfverberg och de övriga har ångat på som aldrig förr i de senaste matcherna. När man som trogen och evig Brynässupporter ser tillbaka på de säsonger då ingenting stämt, då kalabaliken tillika otillräckligheten varit total på isen, i båset, på läktarna, i styrelserummet och allt vad det nu kan tänkas vara – och sätter allt detta i relation till hur det faktiskt ser ut i skrivande stund, då infinner sig i alla fall hos mig en viss trygghet och framför allt stora doser stolthet för det arbete som Brynäs just nu utför – på isen, i båset, på läktarna där spelare, ledare och inte minst supportrar med hjärta för klubben finns. Låt oss hoppas att det fortsätter såhär, då kan vi mycket väl få bevittna ett SM-slutspel än mer minnesvärt än vad kvalserien 04/05 var för undertecknad.
När Ove Molin trampade in framför mål och stötte in segermålet i Peab Arena spelade Niclas Andersén – backen som gjorde det osannolika drömmålet senast mot Djurgården - juniorhockey hos våra rivaler Leksand, som också tampades i denna otroliga kvalserie. Vår förstecenter Calle Järnkrok hade inte ens debuterat i TV-pucken då. Den ende spelare i dagens Brynäsgäng som fanns med och spelade den där vitala matchen mot Nyköping i Nyköping heter Andreas Dackell. I den matchen fick han med sig en assistpoäng till tjecken Petr Sachls 2-0 mål. Nu ska denne ärrade veteran förhoppningsvis aldrig mer få uppleva en nervkittlande kvalserie igen, nu ska han allt leda sitt lag mot ännu ett slutspel. Undrar om han någonsin får möta Nyköpings Hockey i ett SM-slutspel? Krönikor kan alltid öppna upp möjligheter till hejdlösa spekulationer såsom dessa, men nu lider den mot sitt slut. Ni som läst har i alla fall slagit ihjäl lite tid i er ivriga väntan på att sluttampen på Elitserien ska dra igång igen efter uppehållet, och att densamma förhoppningsvis ska få en rafflande avslutning kring såväl slutspelstrecket som det fasansfulla kvalseriestrecket…
Ståplatsbiljetten såväl som matchprogrammet har jag kvar därifrån. De finns förevigade i pojkrummet i Nyköping, staden där det en gång i tiden spelades ishockey med stort I. Det var då Brynäs kom till byn.