Krönika: De fem bästa Brynäs-matcherna
"Om sommaren är hockeyintresset svalt, men nu drar säsongen igång snart. Truppen är spikad och spelschemat klart – Brynäs-sektionen tar ny fart."
Förhoppningsvis är jag, Jonathan Ekeliw, som ny skribent här på SvenskaFans Brynäs-sektion, bättre på att skriva artiklar än dikter. Hur som helst är jag stockholmare och som sådan lyckats växa upp i den rätta läran tack vare min Strömsbro-födde far. Brynäs har alltid betytt otroligt mycket för mig och nu är min uppgift att förtälja de fem bästa matcherna jag beskådat laget i mitt hjärta.
Som nummer fem har jag valt den förlösande avslutningen av säsongen 2003/2004. Brynäs var tvunget att ta minst en poäng hemma mot HV 71 i den sista omgången, för att undvika kvalserien; en nagelbitare väntade med andra ord.
Det började bra. Brynäs visade upp storstilat spel – precisa passningar och vass skridskoåkning – och tog tidigt ledningen genom Peter Nylander. Men forceringen mattades av och de kommande elitseriesegrarna tog successivt över matchen. Efter 8.52 i den tredje perioden hade gästerna vänt till 2-1 och jag, som genomled gastkramaren på Canal+, sjönk allt längre och uppgivnare ner i TV-soffan. Inget tydde på att ett pressat Brynäs skulle kunna åstadkomma en kvittering, men ni vet ju hur det slutade. Tommi Miettinens skitmål säkrade kontraktet med 69 sekunder kvar – och den smått euforiska befrielsekänslan glömmer jag aldrig.
När jag var omkring sju år såg jag min första match i Gavlerinken, den fjärde bästa jag sett. Brynäs skulle möta Djurgården och jag var full av förväntan. Vi var lite sena, men vi hade inga som helst föraningar om att biljetterna nästan var slut. Efter lite om och men lyckades vi dock få tag på några, vilka till min stora förfäran visade sig vara ståplatsbiljetter på bortasektionen.
Det var med viss ambivalens som jag – iklädd Brynäströja, Brynäsmössa, Brynäshalsduk och en Brynäsflagga i handen - stegade in på bortaläktaren; jag ville ju se matchen, men inte dö.
Matchen slutade 4-3 till Brynäs och Djurgårdssupportrarna gjorde inga som helst anspråk på att vilja mörda mig, trots min "missfärgade" utsmyckelse. Istället kunde jag välbehållen gå ut från arenan och konstatera att jag just upplevt min dittills bästa Brynäsmatch – á la sovjetiskt klapp-klapp-spel.
Min första och hittills enda match jag sett i Läkerol Arena, spelades mot Timrå. Medelpadingarna kanske vann läktarduellen, men matchen vann sannerligen Brynäs. Efter strålande spel – och Nicklas Bäckströms kanske bästa match i Brynäsmunderingen – skrevs slutsiffrorna till välförtjänta 4-3, mot ett formstarkt bortalag.
Visst, segern kanske inte har allra störst betydelse i den anrika Brynäshistorien, men jag minns att jag häpnade över hur bra Brynäs var. Efter idel misslyckanden sedan SM-guldet 1999, hade man vant sig vid att spelstrategin snarare stavades icing än kreativitet. Nu var helt plötsligt Brynäs det spelförande laget och man bjöd på ett underhållningsvärde i paritet med 70-talets glansdagar. Jag njöt.
Den näst bästa matchen jag beskådat går under epitet ”Tom Bissetts show” – ni vet vilken jag menar.
Året var 1999 och Brynäs hade tagit sig till final. MODO hette motståndarna, där bland andra succétvillingarna Sedin återfanns. Dessa två hade spelat nyckelroller när laget bara var en ynka period från att vinna SM-guldet i den fjärde finalmatchen – innan en viss transatlant klev in i bilden. Tom Bissett sänkte MODO med tre fullträffar och såg till att Brynäs fick chansen att spela hem guldet uppe i Örnsköldsvik. Tack för det, Tom!
Brynäs vann alltså SM-guldet 1999 och således är det naturligtvis det bästa Brynäsminnet jag har, och avgörandet den bästa matchen jag sett. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av matchen, bara den upprymdhet man kände när Ove Molin höjde armarna i en segergest innan han stänkte dit 2-4 i öppen bur, och utlösningstillståndet när slutsignalen ljöd.
Jag vill inget annat än att få uppleva ett SM-guld igen. Och vem vet, kanske får jag göra det redan i vår.
