Krönika: En säsong för uppbyggnad
Nye Brynässkribenten Mr V sammanfattar årets säsong och berättar om sina intryck.
På grund av en nästan fantastiskt inkompetent klubbledning förra säsongen, så hade Brynäs ett minus på 3,5 miljoner kronor när säsongen startade. Ingen satsning på kvalitetsspelare då alltså, billiga budgetförvärv som Jesper Björck, Mikko Kuparinen, Markus Korhonen och Jakob Johansson i stället. Elitlicensen var tvungen att säkras. Gunnar Persson var kvar som coach, slutspel var det officiella målet.
Försäsongen gick bra, vinst i Mästarcupen. Bra självförtroende i laget inför seriestart. Laget bottentippades av alla experter. Förlust i premiären borta mot HV visserligen, men sen kom man igång med segrar mot Djurgården och Färjestad bland annat. Micke Lind nygammal från Timrå gör nästan sensation, livsfarlig i frilägen. Gör mål och assists i massor. Korhonen visar vara betydligt bättre än förra säsongens "gönsar" i målet - Ram och Asplund. Hyfsat stabilt spel av laget.
Inför den femtonde omgången borta mot Djurgården låg man på en sensationell fjärde plats i tabellen. Matchen förloras, inte mycket att snacka om. Men Daniel Casselståhl, lagets pådrivare i båset, blir allvarligt skadad. En knäsena befaras är sönder. Karriären sades vara hotad. Men som tur var, var inte senan av. Men slutspelat för den här säsongen sa de första rapporterna. Casselståhl gör sen comeback rekordtidigt i januari.
Men åter till hösten...
Efter detta börjar beviset på saknad bredd och övriga lags högre växel göra sig gällande. Man börjar hänga med huvuden efter 2-3-måls underläge i matcherna.
Powerplay-spelet är verkligen inte av någon högre klass under någon del av säsongen, för mycket passningar runt, runt. Ingen vill ta egna initiativ, en bra backpartner till "Sjödda" att ha på offensiva blå saknas. Krasst sett var det bara Sjödin som kunde skjuta riktig giftiga skott ute ifrån blå. De laboreras också tyvärr friskt gällande powerplay-femmor - stabilitet och kontunitet saknas. Boxplay-spelet däremot är lysande, bygg vidare på det!
Man lyckas inte heller hålla tillsynes klara ledningar till slutet. Raset neråt i tabellen börjar, men man ligger fortfarande på slutspelsplats.
En förlust här, en vinst där. Trots ojämnt spel infinner sig det en formtopp, tre raka segrar.
En guldhjälte gör sin sista match?
Efter 27 matcher visar de sig att Roger Kyrös gamla knäskada inte vill ge med sig. Den spökar fortfarande, inget mer spel den här säsongen alltså. Karriären kanske är över, men Kyrö kommer alltid bli ihågkommen för sina två mål i den femte SM-finalen mot Modo 1999.
Laget försvagas naturligtvis, men trots detta får man en liten formtopp igen; 8 poäng på tre matcher.
Raset går fortare och fortare...
Resten av säsongen är en ojämn historia, man blandar och ge. De blir stressigt och jobbigt när matcherna står och väger tyvärr. Backbesättningens skiftade kvalité ger utslag, för mycket slarv i passningsspelet. För lite skitjobb är också problemet. Varken backar eller forwards vill göra de.
Ett annat tråkigt omen är att effektiviteten hos forwards är anmärkningsvärt sämre nu än i början av serien. Chans till slutspel fanns till och med till den 47 omgången men då kom storförlusten mot Malmö!
De blev inget playoff, Miettinen fick i stället fixa förnyat Elitseriekontrakt i säsongens sista match, som tur var.
Misslyckad säsong?
De tycker inte jag om man ser till spelarmaterialet, en av Elitseriens sämsta backbesättningar och högst två kedjor av riktigt Elitserieklass. Både Niklas Anger och Jonas Soling var klara besvikelser. Visserligen så gjorde båda två ett antal bra matcher, men inte var de många!
Markus Korhonen en stor överraskning, tillförde nödvändig stabilitet. Men Markus måste jobba på att släppa mindre returer. Några andra positiva saker är Micke Linds spel, tänker då främst på hösten, Tommi Miettinens spel i slutet av serien var också positivt, fortsätt så där Tommi!
Sämsta matchen:
De fanns en del att välja mellan tyvärr. Men mitt val är Linköping hemma i den sjätte omgången, brakförlust med 2-7. Skamligt spel av vissa spelare, stoltheten att bära Brynäsemblemet på tröjorna var som bortblåst. De fanns inget som liknade försvarsspel under denna match.
Bästa matchen:
De finns två självklara val. Färjestad hemma i den fjärde omgången, fantastisk första period.
Ledning med 4-0, Korhonen räddar sen laget i den sista perioden. Andra kanonmatchen är också Färjestad hemma, då i den 46 omgången. Ren förnedring med 7-2!
Men de ska sägas att FBK:s försvarsspel var nästan obefintligt. 4-3 mot FBK slår högre tycker jag.