Krönika: Jag hjärta hockey = supersant
Det här är min kärleksförklaring till ishockey. Det här är min chans att få dela mina tankar, känslor, minnen, ögonblick med er andra likasinnade. Alla vi hockeygalningar, freaks, nördar & allt allmänt folk kallar oss för. Det här är min historia. Det här är min saga. Sorg, smärta, glädje, lycka, vinst, förlust, motgång, framgång. Jag har alltid älskat och fachinerats av sporten ishockey. Sporten i mitt eldiga brinnande hockeyhjärta.
Sju år ung. Det var då jag upptäckte ishockeyn. Det var ungefär i mitten av 80-talet. Jag fick en Leksandssjal av en av mina morbröder som va inbiten Leksing. Självklart höll jag på de blåvita, barn som jag var då. Men under tonåren och ungdomens ljuva dagar kände jag alltmer i hjärtat att mina blickar riktades mot en av Sveriges anrikaste och mest kassiska klubbar genom alla tider. Laget från Gävle. Brynäs IF. Mina sympatier blev allt starkare & starkare för Gävleklubben ju längre tiden fortskred. Till sist var jag fast.
Egentligen började allt redan ännu tidigare vid väldigt ung ålder. Ungefär i 5-6 års åldern. Jag och min bästa kompis Micke brukade sitta på hans pojkrum och spela bordshockey. Vi låtsades vara "Arne" & "Ankan" Hegerfors & Parmström. Vi pratade högt och kommenterade inlevelsefullt samtidigt som vi lirade hockeyspel och dessutom förde vi protokoll över allt: Skott, utvisningar, assists, målskyttar, matchens målvakt m.m. Vi har säkerligen spelat tusentals matcher jag & Micke. Det var egentligen där allt föddes inom mig. Det var där på golvet i min bäste väns pojkrum på Kolmilevägen det började.
Utöver det så spelade vi naturligtvis "Gatuhockey" på asfalten överallt. Vi fixade brädor och spik. Satte dit ett hönsnät eller dylikt och spikade och sågade för glatta livet. Sen möttes vi där på gator och parkeringar. Låtsades att vi va Södertälje, Brynäs, AIK, Färjestad, ja alla lag. Dessutom tillbringade vi den mesta av tiden på vintrarna på den lilla spolade isplanen nedanför dagiset där vi gick. Skridskoåkningen lämnade mycket att önska men inlevelsen, kärleken och passionen var likafullt närvarande.
Mina första hockeymatcher live. Min storasyster Lena som är nio år äldre än mig var under flera år tillsammans med Erik Haag på 80-talet. Vissa av er kanske känner kanske igen Erik från radioprogrammet Hassan och en hel del tv-produktioner som tex Roast på Berns. Hursomhelst, Erik är ett riktigt Djurgårdsfan och han tog med mig på en av mina första hockeymatcher på riktigt så att säga. & det var inte vilken match som helst, nej det var nämligen passande nog Stockholmsderby på Johanneshov mellan AIK - Djurgården.
Johanneshovs isstadion. Nästan 10 000 skrikande, galna, hängivna fans. Ni kan ju tänka er själva. Jag var väl runtomkring 10-12 års åldern ungefär. Euforin och adrenalinet pumpade hårt och skoningslöst i min kropp. Känslan när Black Army och Blue Saints sjöng sina sånger och ramsor var total. Jag fick gåshud, kalla kårar längs ryggraden, ståpäls, ja allt. Det var det häftigaste jag någonsin vart med om i hela mitt då korta liv. Jag minns också vissa synintryck väldigt klart, som när man kom in i arenan och kunde skymta läktarna och isen wow. Jag glömmer det aldrig.
Rocklundahallen i Västerås. Här är mitt klaraste och starkaste minne. Året var 1988 och jag var 11 år ung. Jag fick åka med två av mina andra morbröder och min kusin Jerry (inbiten AIK:are) till Västerås som ligger 6 mil från min hemort. VIK skulle spela en av sina play-off matcher för kval till Elitserien mot Frölunda. Känslan när man äntrade Rockis var minst lika häftig som på Hovet. Nästan 8 000 i publiken som skrek på precis allt, & då menar jag verkligen allt. Att undgå att inte ryckas med var i princip omöjligt.
# 1 000 C Göran "Flygis" Sjöberg min största idol. Den store, långe, gänglige forwarden med ett C på bröstet fångade nästan all min uppmärksamhet. Jag har sett många stora kämpar i ishockey, men ingen som "Flygis". "Flygis" var en sån spelare som med sin vilja, attityd och sitt uppofrande spel nästan på egen hand kunde vända underlägen till seger. Sen minns man ju såklart alla de stora fighterna mellan honom och Frölundas Peter Ekroth. I den matchen jag såg så minns jag speciellt en sak.
Peter Ekroth. En av de fysiskt sett största spelarna i VF. Jag kommer inte ihåg om Ekroth kom in direkt från utvisningsbåset eller om det var från avbytarbänken? Men hursomhelst så hade han och Flygis gnabbats en del i matchen sedan tidigare i vanlig ordning. Ja killen åker iallafall spikrakt över halva planen med en enda sak i siktet nämligen "Flygis". Ekroth sänker "Flygis" med en rak höger. Ungefär som att fälla ett träd. 193 cm och ca 96 kg faller till isen så det skakar i halva Rocklunda. Hur matchen gick? VIK vann och gick senare upp till Elitserien.
# 27 C Thomas Eriksson Djurgården. "Flygis" andra stora antagonist. Dessa bägge slogs och bråkades varenda gång Västerås och Djurgården möttes. Eriksson va ingen liten gosse det heller (189 cm & ca 90 kg) och framförallt stenhård och adrenalinstinn som en hungrig tiger. Ojojoj vad "Flygis" fick ta emot mycket smällar och stryk från DIF-backen. Men hur som haver så är faktiskt "Flygis" min enda riktigt stora idol som jag någonsin haft. Vilken kämpe. Vilken krigare. Vilken fältherre. Tack för alla underbara minnen.
Första Brynäsmatchen. Jag är faktiskt inte riktigt säker vilka motståndarna var, men det känns mindre väsentligt. Jag följde med min klasskamrat och vän Fredrik och hans pappa Juha. Brynäs i blodet på bägge två. Destinationen var Gavlerinken. Brynäs vann matchen med 6 -1 eller 6- 2 ? Minns inte exakt, men kul var det iallafall. Som vanligt så stannade vi i Horndal på hemvägen för att äta och avnjuta bilderna och resultaten från kvällens omgång från sportnytt på tv`n som stod placerad i restaurangen.
Ove Molin. En annan av mina största två-tre idoler och favoriter. Året var 2000 eller 2001. Jag och min vän Patrik som håller på AIK åkte till Gävle och Gavlerinken för att se Brynäs - AIK. Gissa vem som va lyckligast på hemvägen? Brynäs krossade Gnaget med 7 - 1 eller 7 - 2 vill jag minnas. Men det som etsade sig kvar på näthinnan var # 21 i Brynäs. Det va som så många gånger förr Ove Molin show. Ove åkte sönder AIK-försvaret och svarade b.l.a för ett hattrick i form av 3 underbart vackra mål.
"Lill-smurfen". Det första målet Ove gjorde var helt fantastiskt. Molin snurrade upp vilsna AIK:are fullständigt, åkte slalom genom motståndarförsvaret. Fintade bort AIK`s målvakt å det grövsta för att sedan stillastående med helt öppen bur lägga in pucken i nät på ett otroligt förnedrande sätt. Jag kunde bara hänförd och högaktningsfullt skrika ut min enorma glädje och applådera en av vår tids största entertainers och artister som någonsin beträtt en hockeyrink. Ett av av de andra två målen minns jag inte riktigt exakt hur det gick till?
Sista målet i matchen från # 21. Offensiv tekning till vänster om AIK`s mål. Janne Larsson vinner tekningen till Ove Molin som klappar till direkt. En riktig rökare rakt upp i krysset via ett stenhårt slagskott. Lite signifikativt för den lille store liraren som kunde göra mål på alla möjliga och omöjliga vis. Ove har betytt oerhört mycket för Brynäs och är en direkt avgöranda faktor och en stor del i Brynäs framgångar med b.l.a sm-gulden 93 och 99. De sista 10 åren tog Ove på sig en större och kanske ännu mer ansvarsfull roll genom att hänsynslöst offra sig för laget och stärka defensiven mycket mer genom lojalitet, moral, klubbhjärta m.m Tack för allt Ove.
Ja det här är bara några utkast av mina alla hockeyminnen. Jag skulle kunna fortsätta skriva om sporten i mitt hjärta i evighet. Det finns så mycket man imponeras av när det gäller dagens ishockey. En bra ishhockeyspelare på elitnivå måste ha alla verktyg och nycklar för att klara sig. Du måste vara uthållig och samtidigt explosiv. Du måste ha bra balans och kordination. Du måste vara stark mentalt. Du ska kunna behärska skridskoåkningen och vara duktig defensivt såväl som offensivt. Du måste kunna tackla, bli tacklad, kunna passa, vara mjuk och känslig i handlederna samtidigt som du måste vara stenhård i kroppen. Du ska kunna skjuta slagskott, dragskott, handledsskott. Kort sagt: En elitseriespelare måste vara så vältränad och perfekt i kropp och psyke att det ibland nästan känns övermänskligt.
Farten, kampen, intensiteten, kriget. Ishockey innehåller alla element. Snygga mål, vackra framspelningar, reflexsnabba målvaktsparader, tacklingar, passningar, slagsmål, teknik, smartness, taktik m.m Ishockey ar precis allt. Sen kan vem som helst säga vad de vill om det. Min stora beundran och passion till och för vår tids moderna gladiatorer vet inga gränser. Jag är så oerhört imponerad av alla som utövar ishockey. Det är så nära fulländning man kan komma i idrottens värld. Ingen eller inget kan ta det ifrån mig. Ishockey är det enda jag kan och är riktigt bra på i form av förståelse och kunnande här i livet.
Himmel och helvete. Vinst och förlust. Med och motgång. Mirakelvändningar och tunga förluster. "Isens konstnärer med trollspö i hand". Som två boxare på ett schackbräde. Så skulle jag vilja symbolisera, prägla och känneteckna ishockeyn. För mig är ishockey underhållning, show, skådespel, artisteri. Ja allt. Jag känner mig så oerhört priviligierad som har fått turen och glädjen att följa Brynäs och ishockeyn i stort och smått. Alla minnen, allt som händer nu och allt som likt oskrivna blad i en sagobok kommer att ske. Tack.
Tack ishockey för att du finns, för att du engarerar, för att du ger gnista till elden i mitt brinnande hockeyhjärta. Då, nu och för evigt tills hjärtat slutat slå. B.I.F vi ska följa er tills hjärtat slutat slå - för vi är Gävles stolthet
