Brynäs i backspegeln: Ungdomssatsning gjorde Gävle unikt

Brynäs Idrottsförening, en förening starkt förknippad med hockeylaget och en del av det som sätter Gävle på idrottskartan. Idag är Brynäs kanske en utav Sveriges mest anrika idrottsföreningar och i bara ishockey har föreningen tagit 13 SM-titlar. Det är en historia som vi ska titta närmare på i backspegeln och förhoppningsvis lär oss att förstå varför just Brynäs är den hockeyförening man är idag.

I början på 60-talet blomstrade ishockeyn i Gävle. Faktum med att ingen annan svensk stad hade maken till bredden på eliten. Brynäs IF, Strömsbro IF och GGIK (Gefle Godtemplare) spelade samtliga tre i Sveriges högsta serie, på den tiden Division 1. Strömsbro och GGIK spelade i norrgruppen medan Brynäs tillhöll den södra gruppen. Ni kan tänka er vilka derbyn som spelades i Gävle då!

En Gävlebo som var hockeyintresserad kunde se tre matcher i veckan så länge inte lojaliteten mot ”sin” klubb stod i vägen. Denna period varade i tre år och Gävle hade sedan långt tidigare varit splittrad i hockeysammanhang. Liksom idag låg grunden till Gävles stora framgång i ishockey på stadens ungdomsverksamhet.

Det var bland annat Godtemplarna och Brynäs som började. I början på 50-talet hade de startat en ungdomsserie för föreningslösa pojkar. Brynäs serie hette Arsenalligan. Med anledning att Brynäs dräkter inom fotbollen var snarlika Arsenals i London. Bortsett från att Brynäs tröjor var svarta och inte röda.
Godtemplarnas serie hette Stjärnserien. Lagets stjärnor tog sig an ett varsit lag och tränade grabbarna i det laget. Spelarna gav pojkarna råd och blev lite som en fadder åt dem. Strömsbro startade senare upp det som skulle heta Testeboserien.
Det fanns därför nästan ingen knatte i Gävle som inte spelade hockey och talangerna blommade ut i samtliga klubbar när 60-talet började. Till exempel en stjärna från Arsenalligan var Stefan ”Lill-prosten” Karlsson.

Dessa barn var 40-talisterna och de hade förmånen att spela på riktiga isplaner och inga naturisar som tidigare. Nynäs IP hade 1956 kompletteras med en isstadion, en ishockeyplan med konstfrusen is och riktiga läktare. Där spelade Gävles stolthet GGIK som också hade blivit svenska mästare 1957 samt Strömsbro och Brynäs. Intill isstadion fanns det en bandyplan, varje gång det inte var någon aktivitet där hämtade pojkarna sin utrustning och spelade på den stora bandyplanen. Sargerna gjordes av snö och när det var tillräckligt många som var med delade man upp bandyplanen till tre hockeyplaner. De yngsta fick spela närmast omklädningsrummena och de äldsta spelade längst bort. Fattades det någon i de äldre leden plockade man från de yngre. En tidig version av elitsatsning.

Några av Brynäs kanske mest kända namn historiskt spelade på dessa planer. Håkan och Hasse hade båda stora begåvningar i sporten. Sämre gick det för Tommy, som en dag drömde om att bli lika bra som stadens stora GGIK-stjärna, Stöveln Öberg. Tommy var dock långt ifrån lika snabb och skickliga som Håkan och Hasse. Något han dock aldrig misströstade. Ibland ville Tommy inte vara med utan nöjde sig istället att stå bredvid och observerade. Detta mycket tack vare att han ofta blev bortgjord. Tommy stod som ofta vid en snödriva och tittade på medan de andra pojkarna spelade. Då började han att analysera och kom på idéer om hur spelet skulle kunna bli bättre istället. Just det, Tommy hade Sandlin i efternamn.

En annan av grabbarna var Mats Hedenström som var stor och stark och två år äldre än Hasse – som ofta fick vara med och spela med de äldre grabbarna för att han var så duktig. Hasse var så liten och snabb och när han en gång hade susat förbi Mats, som var mycket större, frustade han något i likt med; "Fyfan vad du är liten, nästan som ett Virus!”
Så blev det, Hans-Lennart Lindberg fick därför hädan efter namnet Virus.

Alla pojkarna ville såklart spela i GGIK som var vid denna tid, slutet på 50-talet, störst. Godtemplarna var dessutom smockade med stjärnor. Alla pojkar utom en grabb, Håkan Wickberg. Håkans pappa var ju ledare i Brynäs IF. Det gällde bara för Brynäs att roffa åt sig de övriga talangerna innan rivalerna tog dem.