Brynäsbloggen: Brynäs gör det Brynäs alltid har gjort
Håller du med mig i detta; att nu när stoftmolnen tycks har lagt sig, när dimman lättat och när askan svalnat efter ett år av förödande kritik har känslan av förhoppning äntligen återvänt.
Kritiken som fanns, och finns än idag har både varit konstruktiv men också, i många hänseenden väldigt destruktiva, kritik som varit både befogat och obefogat. För det har blåst rejält omkring på den gamla Sätraåsen (Gavlehov). Men det var också en effekt av många års lovord och som bara lett till besvikelser och bägarens gräns var nu nådd.
Brynäs har sagt att man ska tillhöra topp-4 sedan 2012. Den tidigare klubbdirektören Johan Stark har gång på gång uttryckt sig om en kommande storhetstid. Något han fortsatt med på Twitter efter att han slutade på Brynäs. Vi har dock istället fått uppleva raka motsatsen. Vilket också föranlett till bristande tillit mellan fansen och föreningen, men också bidragit till att Brynäs nu tvingats agera internt.
När gamla ledare lämnar sina ansvariga poster måste nya ta vid. Ibland med lärdomar från den man ersatte, ibland med helt andra infallsvinklar och idéer. Det är just det som har hänt Brynäs. Och jag vill någonstans sätta punkt för det som varit. Särskilt det senaste året som går att diskutera länge, och vi kommer säkerligen minnas den här tiden som lika illa och unket som början på 00-talet när vi stod inför kvalseriens ångestladdade öde fler än en gång.
Rent sportsligt kommer de senaste åren att gå till historieböckerna som mörka år. Ett herrlag som underpresterat och ett damlag som av organisationen lämnats åt sidan och var nära på att förfalla helt. Men Brynäs IF är en ihärdig förening, en förening med många traditioner, hockeykunniga fans som följt sporten i generationer och som en av Sveriges absolut mest framgångsrika hockeyföreningar finns där en stor och bred erfarenhet och kunskap inom föreningen. Brynäs vilar på en tradition andra SHL-klubbar bara kan drömma om.
När Brynäs förlorade med 6–0 mot Färjestad den 27 oktober var jag bitter. Djupt oroad och bitter, och jag var förstås inte ensam om den saken. En nära vän, liksom leksing, sade något rätt klokt och tröstande ord den kvällen:
”Är det något jag lärt mig av Brynäs så är det att ni lyckas tammefan alltid att vända och komma igen. Spelar ingen roll hur dåliga ni är, ni klarar er…”
Lite så är det faktiskt.
Brynäs IF är en jäkla seglivad tiger.
Uppgiften, den skall bara lösas – så enkelt är det.
Utan att kritisera tidigare ledarskap i organisationen så har det idag kommit nytt folk och vi ser egentligen helt andra signalement nu än för ett år sedan. Micke Campese klev in i somras som ny klubbdirektör. Rätt snabbt började han diskutera en treårsplan, ohyggligt snabbt började han prata om laget Brynäs. Alltså inte bara spelarna vi ser på isen, utan hela laget; kansliet, fansen, vaktmästeri – alla skulle jobba mot tydliga målsättningar. Målsättningar och strategier som ska göra Brynäs framgångsrikt.
Med tydliga riktlinjer från styrelsen hade Brynäs i samma veva börjat på en rejäl nytändning inom damlaget. Erika Grahm kliver in som en bombvärvning samtidigt som Magnus Carlsson, en av de trevligaste personerna jag någonsin intervjuat, tar över ansvaret för damverksamheten. In kliver också den ambitiöse Kevin Johansson som ny kommunikationschef. Med en enorm drivkraft och stort hjärta blir Brynäs plötsligt outstanding i mångt och mycket när det gäller kommunikation. Både Johansson och framförallt klubbdirektören Campese vill stå nära brynäsarna. När jag pratar med fans idag hör jag inte längre om kostymnissarna som gömmer sig inne på kansliet, utan man hör om ledare som tar sig tid för att träffa dem. Som stannar upp och pratar, som är villiga att lyssna och framförallt förstå fansens synpunkter. Jag blir oerhört glad av att höra detta i och med att jag vet att det också var deras ambitioner från början.
Under de senaste veckorna har vi sett Andreas Dackell som motvilligt tagit över rollen som sportchef, men likförbaskat tar sig an uppdraget på största allvar och skickar iväg sina kamrater bort från båset för att tillsätta nytt folk och visar öppet på förändringsarbete och transparens när han förklarar för media precis som det är. Dackell gör det för den klubb han tjänat i decennium, han gör det för oss. En sådan handling och tecken på ledarskap lyfter jag på hatten för.
Jag tror nog att Brynäs förstår att tilltron till föreningen vilar just nu bland många fans på en skör tråd. Samtidigt är det inte många av dagens ledande figurer inom Brynäs som egentligen bär något större ansvar i hur det har varit och hur det ser ut i dagsläget. Däremot har man, som i Micke Campeses fall, fått känna på när det blåst illa. Ärligt talat blåser det än.
Men jag tror ändå att Campese känner sig rätt lugn. För han vet, liksom det du och jag vet, att det just nu händer saker i Brynäs. Saker utvecklas, omorganisation sker och man rustar sig för framtiden. Jag har vid flera gamla krönikor sagt att jag har ett stort förtroende för styrelsen i Brynäs IF. Det har jag fått efter samtal och möten med bland annat ordförandet. Idag kan jag också säga att jag har ett stort förtroende för ledningen. Sist jag upplevde den här känslan var åren strax innan 2012, en tid då Brynäs bytte kurs till det som var rätt där och då och som föranledde till framgången vi saknar idag.
Jag säger inte att om några år tar Brynäs SM-guld även om det såklart skulle vara önskvärt. Men jag längtar till att se Brynäs om 3 år. Då den nya sportsliga verksamheten satts i verket och förhoppningsvis fått utvecklats till den grad att vi håller kravet om direkt slutspelsplats som en logisk tanke varje sommar, höst och vinter. Då damlaget kanske åter blir en maktfaktor i SDHL och Brynäs som organisation blir den förening man snart pratat om i ett decennium att man vill- och ska vara.
För ska vi lära oss något av historien så har leksingen rätt; Brynäs lyckas tammefan alltid att vända och komma igen.
