Brynäsbloggen: Ishockeyns samhälleliga ansvar – En ihålig ambition eller verklig kraft?
Det är få branscher som romantiserar sig själva så mycket som idrotten. Riksidrottsförbundet är fantastiska med det och budskapet gror sig tydligt över hela vårt land; idrotten är bra, den är nyttig och det behövs i samhället för såväl folkhälsan som byggandet av kamratskap. Kanske var det därför jag också fastnade lite för idrottsvetaren Bo Carlsson, professor i idrottsvetenskap och rättssociologi, och hans artikel; ”Jag tvivlar på idrottsvetenskapen” som publicerades 2011.
Jag vill bland annat citera följande ur artikeln:
”Huruvida idrotten är god, eller rent av ond, eller om idrotten har positiva eller negativa effekter på individer och samhället är en empirisk fråga, som sannolikt kan variera beroende på situation och kontext. Det är kort sagt en öppen fråga, i vilken forskaren måste ställa sig undrande. Det är med den grundläggande premissen som den vetenskapliga processen startar. Här kan entusiasmen för idrotten, och idrottens hänförelse, fungera som ”perceptuella skygglappar”. Det hävdas även att idrotten inte enbart är god i sig själv. Idrotten anses även tillföra – eller stimulera – ytterligare goda värden i samhället. Men egentligen är idrotten tämligen oviktig när det gäller såväl samhällens som mänsklighetens överlevnad. I jämförelse med rättens funktioner eller mänsklighetens förmåga att undvika svält, sjukdomar och i bästa fall krig så är idrotten – och dess spel, tävlingar och event – ett relativt marginellt fenomen.”
Men visst skulle samhället bli rätt otillfredsställande utan idrotten? Carlsson är förstås inne på det med men det är en helt annan fråga. Carlsson tar även upp diskussionen ur ett större samhällsperspektiv där idrottens samhälleliga betydelse är begränsat men att idrotten framstår sig själva som betydelsefulla, och att idrottens egenvärde bör kritiskt granskas mer som en ”ideologisk – eller psykologisk – börda bland idrottsevangelisterna”.
Jag tycker det är en viktig grundtanke Carlsson upplyser i sin, numera 8 år gamla artikel. Det är ett mycket vanligt fenomen man möter när man kikar på idrotten ur det sociala arbetets akademi istället för idrottsvetenskapens. Allra mest intressant blir det när man slår ihop de båda akademiska disciplinerna och förankrar det till verkligheten.
Det är därför jag personligen, som har min egen expertis inom det sociala arbetet, finner mig kritiskt reflekterande när jag ser idrotten prata samhällsansvar samtidigt som jag stöttar engagemanget och ambitionen med stort hjärta utifrån det sociala kapital som idrotten, inte minst ishockeyn faktiskt har.
***
Ishockeyn är en stark gren inom den svenska idrottsrörelsen. Hockeyns sociala kapital som publiksport står sig likt hästsporten och fotbollen bland det mäktigaste vi har i det här landet.
Om ishockeyn vill anse sig viktig för samhället måste ishockeyn lämna sin traditionella bana och även fokusera på samhället utanför ishockeyn. För hockeyns absoluta svaghet är dess socioekonomiska akilleshäl. Ishockeyn är dyr. Enligt Riksidrottsförbundets beräkningar kan kostnaderna i vissa delar av landet ligga på detsamma som för ridsporten – som beräknas vara dyrast.
Dock är detta en fråga flera hockeyföreningar inte tycks vilja ta vid. 2014 gjorde jag en större undersökning i detta och intervjuade både elitidrottsföreningar samt mindre föreningar kring bland annat de socioekonomiska prövningarna som idrottsföreningar möter. De mest överlägsna svaren från hockeyföreningarna själva var att de sällan, om ens aldrig hade kommit i kontakt med familjer som inte hade råd att betala för sig. Men att det i vissa trakter gick att få tag på billigare utrustning dels genom byteshandel, eller att föreningarna samlat in gammal utrustning från tidigare spelare.
Jag hade samma frågeställningar till fotbollsföreningar och där hade samtliga kommit i kontakt med frågan. Jag blev glad när flera fotbollsföreningar samtidigt också kunde presentera att de ibland lät barn få delta gratis eller att vissa föreningar löste betalningarna och avgifterna med hjälp av fonder eller stöd från annat håll. Det fanns ett generellt mer lösningsfokuserat tänk inom fotbollen där det var mer uttalat att alla ska få spela fotboll om de vill, än vad det gör inom ishockeyn.
Det man ofta glömmer är att det finns en urvalsmekanism som gör att de som inte har råd söker sig inte till hockeyn. Fotbollen har lättare att nå de socioekonomiska svaga individerna, både socialt men också kulturellt vilket gör att sporten kommer i kontakt med fler människor på ett mer naturligt sätt än vad ishockeyn gör.
Därför kan det antas att satsa på ishockeyn som integrationsprojekt eller hållbarhetsarbete generellt blir oerhört mycket dyrare och ineffektivare i jämförelse med att låta andra idrotter, som exempelvis fotbollen, få extra resurser till det. Men bara för det ska ishockeyn inte sluta engagera sig – tvärtom. Ishockeyn måste höja rösten ytterligare och samtidigt också kunna redovisa sina interventioner på ett mer konkret sätt än vad man gör idag.
Vi ser idag ett Brynäs IF som tar begreppet social hållbarhet till en ny nivå inom ishockeyn och vi ser också SHL som övergripande försöker att haka på trenden trots att man har en mycket lång väg att vandra. Ishockeyn vill idag göra ishockeyn viktig för samhället. Egentligen är det business. Viktiga samhällskrafter lockar de större bolagen som i sin tur vill omges av de positiva krafterna. I grunden handlar det om att bygga starka varumärken för alla parter – socialt arbete blir ett viktigt verktyg till det. För SHL handlar det om att fortsätta kunna konkurrera mot omvärldens växande ligor.
Det är bra att viljan finns och jag stöttar helhjärtat hockeyföreningars driv till att ta större samhällelig plats och ansvar. Jag står bakom de goda ställningstagande man gör och när man lyfter fram viktiga frågor till sin publik är det ett tecken på att ambitionerna finns.
Risken är dock att fokuset hamnar för mycket på det symboliska arbetet. Symboliskt arbete (som jag väljer att kalla det) är bra till en viss del. Det kan skapa ringar på vattnet och uppmuntrar fler att också vilja skapa en positiv förändring och ta ställning till ett bättre samhälle. Problemet är att symboliker kan i längden enbart bli ett tomt skal om man inte kan presentera viktiga sociala interventioner.
Jag ser ofta idrottsföreningar gå in för något som i teorin låter riktigt bra. Men när de kritiska frågorna ställs, om de nu någonsin ställs… står man alltför ofta utan konkreta svar. Det är också vanligt att en mycket liten insats paradoxalt nog förstoras medialt eller på sociala medier och ger tillräckligt med PR för att tillfredsställa grundbehovet – att stärka varumärket till den grad att föreningen inte behöver anstränga sig ytterligare.
Det är lätt att förklara de långsiktiga, ekonomiska värdena som ges tillbaka till föreningen. Även om det ibland också kan kännas klurigt. Men det är mycket svårare att förklara vilka föränderliga processer man utfört i det lokala samhället eller för den enskilda individen. Det här är vanligt inom hela idrottsrörelsen och visst har ibland även en förening som Brynäs, som trots allt kan redovisa konkreta exempel, svårigheter med detta.
Visst kan man säga att ishockeyn, liksom idrotten ska främst verka förebyggande, även om det kan i vissa fall även bli en del av en social behandlingsprocess när man talar om förändringsarbete. Men även förebyggande interventioner behöver sin evidens på att det bidrar till något utan att det blir symbolarbete. Allt som låter bra i teorin kan i praktiken te sig annorlunda i arbete med människor.
Många hockeyföreningar bromsas också av gamla strukturer. Dels har vi den interna machokulturen inom ishockeyn som är så pass påtaglig att ”hockeykillar” finns som en enskild social grupp bland vissa forskare som studerar olika ungdomsgrupper. Ingen annan idrott har en sådan uttalad specifik kategorisering och identifiering. Idag börjar fler föreningar att engagera sig i frågan om machokulturen och kanske är Växjö den förening som tagit förarsätet i SHL gällande den här frågan. Den här frågan är viktig i syfte att kunna bredda ishockeyn, ju bredare sporten blir desto lättare är det för sporten att bidra socialt både i fråga om att locka fler intressenter men också samhället i sin helhet.
Vidare har ishockeyn generellt en oerhört gammaldags syn på damhockeyn och jämställdhet. Något som både Luleå och Brynäs tagit sig starka toner på att förändra samt att SDHL som liga jobbar stenhårt med frågan både gällande synen på damhockeyn men också kring hur damhockeyn behandlas strukturellt inom hockeyvärlden. Det här handlar både om jämställdhet och att få ishockeyns rätt smala värld att börja bredda sig.
Vidare finns också den traditionella sponsringen som idag ställer till det för såväl SHL som enskilda klubbar. För att ta något specifikt exempel som är i debatten idag handlar om spelbolagen. Spelbolagen har genom åren tagit sin in i idrottsrörelsen likt vad många gärna raljerar med liknelser som idrottens form av cancer. En riskbedömning är att efter ändringarna som skett nu 2019 kring spelbolag i Sverige kan vi se en utökad risk för exponering av dessa, både inom hockeyn och övriga idrott, trots den mängd som redan är idag.
SHL kommer aldrig kunna benämna sig själva tillsammans med begreppet social hållbarhet så länge man livnär sig på spelbolagen. På grund av de nya reglerna tog SHL avstånd från ATG, men Betsson som är huvudsponsor till SHL sysslar med en form av spelande vi ser är den största orsaken till spelproblem i samhället. SHL valde att blunda för det av olika skäl.
I den här frågan är Brynäs just nu ledande rösten i svensk hockey där man som förening vill avsäga sig denna typ av sponsring av den anledning att man som förening inte vill förknippas med detta. Framförallt vill UNICEF som finns på Brynäs matchtröja absolut inte förknippas med spelbolag.
Svensk ishockey behöver hitta en långsiktig och hållbar strategi tillsammans med sina sponsorer och fans. Det är viktigt just av den anledning att hockeyn behöver de ekonomiska krafterna bakom det. Men jag vill inte se mer symboliska projekt oavsett hockeyförening, jag vill se konkreta handlingar och tydliga samverkan med organisationer som helhjärtat också strävar för social rättvisa. Inte luddiga sociala jippon som har kommit fram via privata aktörers idéer till att stärka sina varumärken – även om jag förstår att det behövs också för att idrottsföreningar ska kunna vinna mark i den här frågan.
Faran är att aktörer med stora ekonomiska muskler får mycket makt i sociala frågor, frågor som man egentligen saknar fördjupade kunskaper kring och därför försvinner för ofta den kritiska reflektionen kring det egna arbetet. Det sociala arbetet är ingen- och får aldrig bli en disciplin som finansiella aktörer och idrottsföreningar skall missbruka för sitt eget värde – socialt arbete handlar om bland annat kampen mot den social orättvisan och människors grundläggande rättigheter och att göra vårt samhälle till en bättre värld.
Ska idrotten, inte minst ishockeyn vara delaktiga behöver föreningarna hitta tydliga vägar och strategier för att sporten, sponsorer och samhället ska gå ihop. Idéerna och ambitionerna finns där redan idag och det går att inhämta enormt mycket kunskap från såväl idrottsvetenskapen som socialt arbete för att få fram ett väl fungerande hållningssätt i det praktiska arbetet.
Då kan ishockeyn som rörelse inom idrottsrörelsen skapa en bredare plattform att växa, samt få en starkare röst gentemot andra idrottsgrenar som exempelvis fotbollen. Men ishockeyns samhälleliga ansvarstagande och betydelse som det ser ut i dag kan betraktas som begränsade, eller till och med något överdrivna, men att möjligheterna till bättre utveckling och sociala etableringar i samhällsfrågor är stora om nu vår älskade sport vill ta det steget framåt.
