Brynäsbloggen: David mot Goliat
När ett lag börjar ”lattja” mer med pucken än att spela den så vinner man sällan några matcher. Man vinner definitivt inte en slutspelsmatch.
Första slutspelsmatchen mot Linköping vann Brynäs, nästan för enkelt med 6-0 på bortaplan. Andra matchen på hemmaplan fick de jobba lite mer för sin 3-2 vinst. Att då åka ner till Linköping med mentaliteten ”slå puckar mot en garagedörr” är helt vansinnigt. Jag förstod ganska tidigt i matchen att Brynäs inte skulle vinna.
Allt för många solo försök med dribblingar för att jag skulle känna segervittring.
Allt för många småtjurande brynäsare som följde Linköpings pipa för att jag skulle känna segervittring.
Kan för mitt liv inte tro att ”Bulan” direkt applåderade dem i periodvilorna och sa ”jäklar gubbs vad ni jobbar bra”.
Näe, inte en chans. Jag gissar på att han frågade våra ledande kedjor vad de höll på med. Juniorerna jobbade på bra... men det är ju inget ovanligt direkt. Att Clark, Jensen och Lindblom skulle få svårt mot Linköping förstod jag innan kvartsfinalserien började. Men igår så gjorde de Linköpings defensiva arbete mycket lättare genom att dras med i deras försök att irritera. De gjorde deras arbete lättare genom att dribbla i absurdum och försöka göra saker solo.
Bara det ordet, solo passar inte ihop i sporten ishockey. Det är en lagsport för jösse namn. Har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Bara i enstaka fall kan man göra saker solo i sporten ishockey. Inget av de tillfällena uppstod för våra spelare i gårdagens match. Varför man då gör det ändå när man möter en ”köttmur” som bara vill mala ner sitt motstånd är… ja, jag vet inte hur jag ska säga det.
Men som det gamla ordspråket säger ”det är bara att bryta ihop och komma igen”…
Brynäs måste komma ner på jorden och begripa att det enda sättet att vinna är genom att spela sitt egna spel. Inte försöka med enfaldiga försök att möta LHC med Deras spel. Linköping är tyngre och vill använda sin fysik. Se bara hur fånig Pudas och Carlsson såg ut när de kämpade men blev förnedrad av en ensam Emil Sylvegård. Ensam jätte mot två brynäsare av betydligt mindre mått. Linköping behövde inte ens hjälpa sin jätte då de såg hur bra han klarade av de två små brynäsarna.
Vad i hela fridens dagar höll Pudas och Carlsson på med? Jag visste inte om jag skulle skratta eller bli förbannad. Visst, det pumpade adrenalin i överflöd på de två. ”David mot Goliat” stämningen ökade rejält. Men i den här berättelsen så tappade ”Davidarna” sina slungor och lyckades inte knocka jätten Goliat.
Snälla Brynäs… spela erat egna spel och ni kommer märka att det stora ”farliga” Linköping inte kommer hänga med er. Det går inte att släppa fokus en enda minut i ett slutspel. Allt står mot inget… Vinna eller verkligen Försvinna gäller i ett slutspel. Ni vann de två första men det betyder inte på något sätt att Linköping kommer lägga sig ner på rygg och blotta sin strupe. De kommer fortsätta att resa raggen än mer. De kommer blotta sina tänder och frusta än högre. De kommer bli än mer desperat och kämpa allt hårdare.
Och allt detta måste Brynäs ta sig igenom om de ska kunna kalla sig vinnare.
