I backspegeln: Antti Aarnio
I den första av tre porträtt av gamla Brynässpelare har jag valt att porträttera Antti Aarnio. Den hårde finländaren som spelade i Leffe Boorks Brynäs år 2005/06.
Inför säsongen 2005/06 kom den då 24-årige finländaren från sin moderklubb Kärpät, det enda lag han fram till då hade tillhört som hockeyspelare. Han kom till ett Brynäs med spelare som Daniel Casselståhl, Mikko Kuparinen, Jonas Almtorp, Nicklas Bäckström och Björn Danielsson för att nämna några.
Det var Leif Boorks första säsong som tränare i Brynäs och det var den här säsongen vi fans skulle komma ihåg som ”Real Madrid-säsongen”. En oerhört stor trupp och resultatet kommer vi ihåg med inte alltför muntra miner sett över hela säsongen med en 8:e plats i serien och ut i kvarten.
Tre spelare sparkades under säsongen och det var djupa dalar i resultatraden. Efter 20 spelade omgångar hade man endast sex segrar och det med den stora truppen som skulle innebära ett stabilt spel, som sades innan säsongen, var en grov missräkning.
Men vi ska inte prata om laget som helhet nu utan om en specifik spelare, Antti Aarnio. Aarnio var grymt stark fysiskt och en kompakt spelare, stenhård,173 cm och 83 kg och han lade aldrig några fingrar emellan. Kallades ”Kanonkulan”, vill jag minnas, och ni som följt mig som skribent genom åren har säkert noterat att jag har ett gott öga till fysiskt hårda spelare. Frågan är om inte Antti fortfarande är den absolut hårdaste forwarden vi haft i Brynäs i modern tid.
Antti gav mycket stryk men åkte även på en hel del smällar. Den 13 oktober samma säsong åkte Sanny Lindström, då i Timrå, på ett matchstraff efter en crosschecking bakifrån på Antti. För att jämna ut det fick Antti ett matchstraff mot sig, också mot Timrå, den 5 januari fick han matchstraff för en bentackling på Frans Nielsen. Han både gav och tog. Antti #10 i Brynäs anno 2005/06 stod för fyra poäng, två mål och två assist under sina 36 matcher i laget. Lägg därtill 82 utvisningsminuter så kan vi ganska lätt konstatera hans fysiska spel som han hade haft i Finland inte på något sätt avbröts i flytten till Sverige och Gävle.
Jag tog kontakt med Antti för att höra vad han tyckte om tiden i Gävle och vad han gör nu och vem vet, en och annan anekdot kommer säkert också fram.
Hej Antti! och tack för att du tar dig tid.
- Hej själv, jag blev glad när du hörde av dig och är glad att ni fortfarande kommer ihåg mig.
Du kom till Brynäs inför säsongen 2005/06. Vad var huvudanledningen till att du valde Brynäs efter att du tills dess hade spelat hela din karriär i Kärpät från U16 och framåt?
- Jag föddes i Uleåborg så Kärpät blev rätt naturligt min moderklubb. Jag hade varit med i det finska juniorlandslaget och vunnit J18-VM-guld och innan jag kom till Brynäs hade jag två raka SM-liiga-guld, så jag behövde en ny utmaning för att kunna utvecklas som hockeyspelare. Brynäs visade intresse, så det var inte mer spektakulärt än så.
Vad visste du om Brynäs, klubben, när du kom?
Jag visste att det var en bra organisation med en lång och framgångsrik historia. Jag var till exempel på plats i Luleå när dom spelade final där på 90-talet. Då var det Sundlöv och Myllys show…
Någon speciell spelare som du såg fram emot att få spela med när du kom till Brynäs?
- När jag kom in i laget var det ju Dackell, Molin, Sjödin och Viitakoski till exempel. Spelare man hade sett på TV, så visst ville man spela med dem. Sen när vi började formeras där på försäsongen så var ju den bästa enhet jag spelade i helt klart den med Bäckis, Miettinen och Rodrigo Lavins och Sjödin på backplats. Det var rätt enkelt att spela i den linan, jag behövde bara få fram pucken från hörnen, passa den till Bäckis och ta mig in framför mål och skymma målvakten. Alla i den linan hade en speciell roll.
Du var en av fem finska spelare i Brynäs det året, kände du någon sedan tidigare?
- Jag kände bara Markus Korhonen, vi spelade i Kärpät samtidigt i början av 00-talet.
Det är några spelare i dagens lag som du också spelade med (vissa efter utflykt till andra klubbar). Jörgen Sundqvist gjorde sin första säsong i Elitserien och kom från Skellefteå i Allsvenskan. Blomqvist och Enterfeldt var med lite i periferin och såklart Tommy Sjödin. Vad kan du säga om dessa?
- Jacob och Sebbe var med i laget under sommaren där men vad jag minns var dom lite blyga på att prata engelska, sen var dom ju unga också (17 år). Jörgen och jag är i samma ålder och som du säger så gjorde han sin första säsong i Elitserien. En bra kille, alltid glad, jobbade alltid hårt och var svår att möta på träningarna. Sjödda… Vad ska jag säga om honom. ”Great Captain”. Tog hand om mig från dag 1 när jag kom till Gävle, tog mig till rinken och visade mig runt. Han hjälpte mig med svenskan och kom med tips i spelet. Jag kommer ihåg att vi hade en lagfest hemma hos honom, det var rätt coolt att se VM-medaljerna och hans NHL-prylar.
Något speciellt minne från när du spelade här?
- Det var för det första en utav de bästa ställena jag varit på, bra fans! Jag kommer speciellt ihåg när vi spelade en match mot Leksand och ett gäng fans hade de här stora veporna med ett trafikmärke på. En stoppskylt typ med mitt namn på. Så när vi dumpade pucken ner i Leksandszonen och fansen började skrika och trumma på så kunde jag inte göra mycket annat än att tackla Leksingar, så många och så hårt som jag kunde. Sen runt julen kommer jag ihåg halmbocken i stan som någon alltid skulle tända på så vi i laget räknade dagarna hur länge den skulle få stå där. Sen fanns det då (kanske finns kvar) en grym asiatisk restaurang. Ägaren var ett stort Brynäsfan, vi åt där en hel del och han fick mina matchbiljetter för han var så snäll mot oss. Skicka ett stort tack till honom! Trots att det gått så många år och jämt när jag och frun äter asiatiskt jämför hon alltid med den här restaurangen i Gävle, Bong Mai…
Är det någon spelare du fortfarande har kontakt med?
- Ja det är ju ”sociala mediertiden” nu, så via Facebook följer jag vad som händer med Sjödda, Bäckis, Ove å Månsson. Viitakoski och Korhonen händer det att jag stöter på ibland.
Du hade en väldigt hård och aggressiv spelstil och tacklade alltid när tillfälle gavs. Hur har din kropp reagerat på den spelstilen?
- Det är väl egentligen inte någon del av min kropp som inte varit skadad någon gång… I stort sett varje säsong hade jag skadebekymmer, möjligen var det en säsong under alla mina år i hockeyvärlden där jag var helt skadefri. Till slut fick jag ändå lägga skridskorna på hyllan på grund av skadorna. Jag skadade axeln under inledningen av slutspelet 2014. Jag spelade då i HPK och typiskt nog var det i en match mot Kärpät som jag skadade den. Jag spelade hela slutspelet på smärtstillande och sprutor. Efter det tog det 3 operationer innan den var sig lik.
I mitten av säsongen bröt du kontraktet med Brynäs och åkte tillbaka till Finland och Kärpät, varför?
- Det var som du säger ”Real Madrid” i Brynäs då med stor trupp och efter en stund fick som bekant några finska landsmän lämna, Vesa och Tommi. Det kändes som att även om du gjorde ditt bästa så var det inte nog för Boork. Plus att min fru var gravid med vårt första barn. Kärpät visade ett intresse där och min fru hade ju också tappat en stor social bit då Vesas och Tommis fruar flyttat så det var en familjeangelägenhet i första hand men det andra gjorde ju inte saken lättare att stanna heller. Jag har ångrat det litegrann i efterhand att jag inte bet ihop och körde på för jag var i en spelares bästa år och hade spelat bra också tyckte jag. Undra vad som hänt om jag stannat, har jag tänkt många gånger. Men efter ytterligare två ligatitlar med Kärpät och en välmående dotter som nu är 10 år som haft sina mor- och farföräldrar nära henne sen födseln så känns det ändå som ett bra beslut…
Vad är ditt största hockeyminne?
- J18-VM-guldet med Finland mot Sverige var ju en höjdare såklart. Samtliga fyra ligatitlar i Finland slår också högt, alla lagen vi vann med hade sina specialiteter och egenheter… Sen att få spela i samma lina som Bäckis en tid, som jag sa tidigare. Vad hade hänt om jag hade spelat kvar i den linan hela säsongen?...
Du slutade spela 2014, då i HPK, varför slutade du?
- Axelskadan jag fick det året i slutspelet.
Du har inte lämnat sporten ändå, nu är du ungdomstränare, vad driver dig i den rollen?
- Jag förhandlade om ett kontrakt som skulle ta mig tillbaka till Kärpät efter säsongen var klar med HPK men när det stod klart att jag inte skulle kunna spela mera så erbjöd Kärpät mig ett tränarjobb för deras J18, som assisterande tränare. Det var inget jag hade planerat men det var en möjlighet för mig att få fortsätta inom hockeyn. Jag älskar ishockey, och det har alltid varit en stor del av mitt liv. Som tränare kan du fortfarande känna den här mentala berg- och dalbanan som du kände som spelare. Som tränare sätter du också upp egna mål och jobbar för att hela tiden bli bättre. Det vore kul att komma tillbaka till Gävle nån gång för ett tränarjobb…
Stort tack för att du tog dig tid Antti och jag hoppas att du tyckte tiden i Brynäs var skoj och lärorik. Jag kommer aldrig glömma dina tacklingar. Sen vill jag önska dig ett stort lycka till i din tränarkarriär i Kärpät eller vart den nu leder dig i framtiden.
Slutligen, är det någon speciell spelare eller ledare också för den delen du vill hälsa till så kan jag förmedla den via artikeln.
- Tack själv, det är alltid kul att bli ihågkommen. Jag vill hälsa till tränarna vi hade. Micke Sundlöv såklart, tack för chansen du gav mig och all din hjälp under min tid i Gävle. Det är svårt att nämna några spelare så men jag umgicks rätt mycket med Månsson och Lars-Erik Spets.
Undra om Spets är lika rädd för hundar fortfarande..?
Nästa söndag möter vi en lagkamrat till Antti.
