Brynäsbloggen: I drömmarnas värld.
Fem omgångar kvar innan slutspel och allt vad det heter. Leksand och MoDo har ett svårare spelschema än Brynäs och jag kan inte, hur jag än vrider och vänder på det, se att Brynäs inte ska klara sig. Det borde rent av, vid vinst ikväll, vara klart. Men nu tänker jag inte jinxa det här mer utan drömma om något annat.
I och med att säsongen har sett ut som den gjort så tänkte jag låta fantasin vandra lite. Hur skulle Brynäs, genom tiderna, bästa kedja se ut? Jag kommer här med ett, högst personligt, förslag.
Målvakt: Det är utan tvekan Michael Sundlöv.
Micke slog igenom stort under tiden då jag verkligen upptäckte Brynäs och det underbara med hockey. Han var en av de ledande figurerna vid Brynäs storhetstid under den första halvan av 90-talet. Av någon konstig anledning så lyckades han inte bli lika stor i landslaget som han var i Brynäs. Han blev alltid uttagen men kunde aldrig fullt ut ta förstaspaden. Micke var min idol när jag som tonåring själv stod som målvakt i innebandy. I den norrländska byn Råneå så var jag ensam om att hylla Sundlöv. Alla de andra ropade Myllis (Luleås målvakt på den tiden) och tyckte att jag i min mask av märket Mylec borde göra som de. Jag vägrade… Visst, Myllis gjorde mål, höll nollan i rekordantal. Men han var inte Sundlöv. Målvakten som retade upp motståndarna och tjafsade med domaren. Men framför allt… Han var inte som Sundlöv, som vann SM-guld (nu sprack ju den poängen 95-96 då Luleå vann SM-guldet efter att ha förnedrat Frölunda i finalen).
Backar: Bedrich Scherban och Simon Bertilsson.
Bedrich var en grym liten back. Med sina 173 cm så var han inte den längsta killen på isen. Men det var med sin teknik och spelförståelse som han satte respekt i motståndet. Han vann SM-guld under sin första säsong med Brynäs -93. Minns en landskamp mellan Sverige och Tjeckien där Tomas Holmström försökte stoppa Bedrich. Tomas tacklade Bedrich och började sedan pumpa klubban över Scerbans rygg när han låg på isen. Gång på gång fast pucken inte ens var i samma zon så pumpade Tomas klubban över en skrattande Bedrich.
Jag förlät aldrig Brynäs för att de släppte honom efter att de räddat sitt Elitseriekontrakt säsongen 95-96.
Simon Bertilsson lär jag väl knappast behöva förklara varför? Ett stycke stenhård back-klippa som stoppar det mesta. När han skadade axeln i finalspelet 2012 så var jag på plats. Jag och min dotter var i hockeyns mecka och såg när Brynäs vann match 2 i finalen. Det gjorde ont att se, just Simon, skadad och jag bet mig i läppen för att inte vråla ut min frustration. Jag måste nog gå tillbaks till tiden när Scherban spelade i Brynäs innan jag kan komma på en lika stark defensiv back. Ja, ni förstår säkert vilken jag tänker på... ja just det, hårdingen Tommy Melkersson. Han tillät inget ”flams” vid egna kassen från motståndarna. Jag hade lika gärna kunnat sätta Melker här istället för Bertilsson men… av någon anledning så tilltalar Simon mig mer än Tommy. Men det är hårfint…
Forwards: Andreas Dackell, Ove Molin och Yevgeni Davydov.
Andreas Dackell är nära på lika stor idol för mig som Sundlöv. Finalen 1993 mot Luleå var han en av de högst avgörande lirarna till titeln. Luleå vred sig i smärtor under flertalet år efter den finalen. Dackell skulle tydligen ha varit offside vid ett av sina två mål i sista finalmatchen.
Lika mycket som jag njöt av hans skicklighet och ständiga existens i landslaget, så förfärades jag av smällen han fick av Eric Lindros den 30 oktober 1998. Just Lindros var ju känd som en rejäl tacklare. Han värmde ta mig sjutton upp inför matchen NÄR matchen hade börjat med att åka runt och tackla spelare. Smällen Dackell fick av Lindros lämnade hans ansikte att se ut som en ihopskrynklad tvättsvamp. Men det krävs mer än så för att stoppa en Brynäsare...
Ove Molin kan nog bara matchas i sin speed av Bill Sweatt. När Ove fick sin rätta miljö tillsammans med Janne Larsson och Tom Bisset så fanns det ingen som kunde stoppa honom. Det var total lekstuga när den kedjan klev in på isen. Undrar om det går att se statistik över hur mycket puckinnehav motståndet hade varje gång de var inne? Det måste vara löjligt lite i alla fall. Janne Larsson var geniet i kedjan. Ove var länken som gjorde att Tom Bisset fick puckarna i slutändan. Att han var minst lika målfarlig själv gjorde ju det hela bara så mycket bättre. En fantastisk spelare helt enkelt.
Yevgeni Davydov kom från Ottawa Senators till Brynäs, trodde jag. Jag var tvungen att kolla upp honom lite och noterade då att han spelade säsongen 1995-96 i både Olten (Schweiziska andraligan) och Amiens i Frankrike innan han skrev på för Brynäs till säsongen 1996-97. En målskytt av absolut högsta rang, dock kanske aningens lat. När han kom till Brynäs så följde även landsmännen Igor Boldin och Dmitri Denisov med till klubben. Aftonbladet kallade dem för Brynäs egna red machine. Har för mig att det var Wennerholm som sa att inte ens Peter Forsberg hade kunnat göra de sakerna som den här trion kunde. Aningen överdrivet men de var fullkomligt gudabenådade där Denisov och Davydov turades om under hösten att leda skytteligan.
Davydov som, med sitt något egendomliga galler till visir, hade en övermänsklig förmåga att hitta nätmaskorna. Dessutom så kunde han tekniken med det så kallade ”trashtalk” till fullo. Han kunde, vid tekning, ta ett kliv över mittlinjen och viska något till motståndaren bredvid honom som blev skogstokig.
Jag har full förståelse att många av er, fullkomligt SKRIKER efter Nicklas Bäckström och Jakob Silfverberg med flera. Ja, jag hade kunnat ta med dem men… jag valde att bortse det självklara av en anledning. De lämnade laget för NHL allt för tidigt enligt mig. De skulle ha stannat ett tag till, inte för sin egen skull, utan för oss supportrar och klubben. De är legendariska men hade behövt lite mer tid på sig att riktigt sätta sin stämpel i klubben.
Vad har ni för ”dream team” av Brynäsare?
