Krönika: Reser till Komotobo med tacksamhet till Brynäsfansen

Brynäsare för UNICEF gör sitt första stora projekt: Kenyaprojeketet. Med hjälp av Brynäs och Brynässupportrar har mängder med tröjor, nappflaskor, babymössor, babybodys och kepsar samlats in för att ge till barnen i barnhemmet Komotobo.

Denna krönika kommer inte mycket att handla om hockey. Det kommer att handla om något helt annat. Något som både Brynäsfans och Brynäs sett till att det kunnat blivit möjligt.

När Brynäs började med sitt samarbete tillsammas med UNICEF kom idén. När Brynäsare för Unicef startades började vi att spekulera vilt kring vad som kan göras. Efter mycket om och men sattes idén i bruk. Tacka vår lyckliga stjärna för det!

Jag hade några dagar tidigare kontaktat Brynässhopen och berättat om idén till en klädinsamling av Brynäskläder till barn i Kenya. Direkt kom det tal om ”vi är guld” tröjorna som shopen sålde ut för 20 kronor styck. De kunde bli en bra start. Jag åkte upp till Gavlerinken och handlade in tio stycken av dessa billiga exemplar. Det kanske inte såg mycket ut för världen, men det var en början.

Vi gick snabbt ut med det på SvenskaFans att nu var en klädinsamling igång. En klädinsamling till något ställe som hette Komotobo. Allt jag visste om Komotobo då var att det var ett barnhem som fanns i Kenya, grundades av svenskar för 40 år sedan och att de hjälper föräldralösa barn med ala möjliga problematik. Allt jag visste om insamlingen var att det fanns en risk till att det hela skulle kunna bli ett stort fiasko.

Det blev inte så.

Brynäs IF hörde snabbt av sig med att ge stöd i projektet. Personalen på Brynässhopen kom snabbt med tankar, idéer och såg möjligheterna, kanske långt före innan jag själv förstod vad som kunde bli utav det här. Med föreningen och framförallt den fantastiska Brynäsredaktionen här på SvenskaFans som stöd fanns det bara att fortsätta arbetet, och det dröjde inte länge innan ni läsare började med kanske det häftigaste jag någonsin har varit med om.

Om det inte var kläder, så skänktes det massvis med pengar i syfte att handla in kläder till barnen i Komotobo. Det kom in mer och mer och naturligtvis, det blev en förvånad glädje när det började hända saker. Men glädjen förvandlades ganska snart till allvar. Jag började förstå att nu finns det ett stort ansvar på mina axlar. Det ni har gett till detta projekt ska- eller rättare sagt måste fram till barnen i Komotobo.

Plötsligt hör Brynäs IF av sig, Brynässhopen har gjort i ordning en låda med tröjor som de vill skänka. Klädhögen med tröjor började växa.
Brynäs och Brynässupportrarna har i stort sett gett allt vi har frågat om. När jag insåg för några veckor sedan att kepsarna inte kommer räcka till samtliga barn bestämdes det att göra ett sista försök. Jag ville verkligen att varje unge skulle få en varsin snygg Brynäskepa. Men det fanns en oro att vi var försent ute. Ni läsare hade givit så mycket att det kändes bara fel att be om ännu mer.

Det tog bara en kvart och Brynässupportrar hade sett till så alla fick en varsin kepa. Jag kan inte förklara med ord den tacksamhet jag kände den dagen. Vilket krafttag som gjordes på den lilla kvarten…

I tisdags förlorade Brynäs mot Skellefteå med 3–1. Det var en tung förlust, publiksiffran var låg. Men jag tyckte att matchen i sin helhet var spännande och ganska underhållande. Trots förlusten kunde jag inte lämna Gavlerinken Arena sådär bitter och sur som man annars brukar vara. Det fanns ingen besvikelse. På min väg ut från arena stoppades jag av både personal och supportrar. De gav mig ett ”lycka till” och det skall erkännas att i den stunden började känslorna att cirkulera.

In till Brynässhopen och köpte den sista nappflaskan, den sista babybodyn för de sista pengarna som vi fått in. En stor lycka till från personalen och sedan ut i regnrusket. Då slog tanken mig, shit… det här är fan stort!

Den lilla högen med de tio tröjorna som vi började med i augusti har nu blivit en hög av Brynäsgrejor med över hundratalet i antal. Jag räknade på det och totalt i värde av exakt allting på över 20.000 kronor. Det fanns ingen bitterhet över förlusten i tisdags. Kanske för att tankarna var bortom det sportsliga. Det var en känsla av tacksamhet.

Vi ska ödmjukt komma ihåg att den här resan inte handlar om att förändra världen, den handlar inte om att förändra barns livsvillkor för framtiden. Resan handlar om att hjälpa här och nu, och skapa möjligheter till en positiv förändring för utsatta barn. Att inspirera till de goda krafterna och faktiskt göra en liten skillnad. De är de små skillnaderna som utgör de stora möjligheterna.

Det här blir det sista jag skriver innan jag kliver på planet på Arlanda ikväll (torsdag) med en grupp fantastiska människor som verkligen vill göra livet i Komotobo till något bättre.
Tack för all stöd och hjälp. Utan er vore detta inte möjligt. Vi ses i november!