Krönika: "Bengtzén visste vad han gjorde"
Ni som följer det jag skriver vet min skeptiska inställning till statistik. Citatet, ”det finns lögner, förbannade lögner och statistik” kommer inte för intet. Det finns andra värden som nästan är viktigare, men som inte går att mäta. Brynäs i år är ett lysande exempel på att man har lyckats hantera dessa värden.
Men statistiken förenklar värden och är lätta att förstå för en varelse som människan, som hela tiden söker efter logiska svar och enkla slutsatser. Det är lite så vi fungerar, och därför nöjer vi oss ofta med halvsanningar; dvs. statistik.
Jag använder begrepp som halvsanningar, eftersom att det också finns en viss mått av sanning i statistik också. Det här med sannolikhetslära och perspektiv på sanning är något akademin är enig om att det inte finns något korrekt svar. Särskilt inte i frågan om människor, oavsett vad det handlar om.
Det mesta är bunden till en viss typ av kontext, och den sociala miljön påverkar oss människor så pass mycket att det till och med påverkar oss biologiskt, alltså kroppsligt.
Ishockey är inget undantag. Att verka och arbeta inom idrotten, vare sig det är som ledare eller spelare, är att arbeta tillsammans med andra människor, andra individer. Ett hockeylag är en grupp människor som ska fogas samman och skapa det vi kallar för lagmoral, gruppkemi och kamratskap.
Vi vet att den sociala hierarkin i en grupp är avgörande för hur miljön inom gruppen blir påverkad. Eftersom att den sociala miljön påverkar människans sätt att tänka, och som jag skrev tidigare, kroppsligt, påverkar det också en hockeyspelares sätt att agera på isen. Den fysiska förmågan påverkas av den psykiska förmågan.
Det är en av orsakerna till att en spelare kan producera en viss del i en förening, men när han byter klubb, miljö och omgivning sker det förändringar. Ibland blir det bättre, ibland sämre och ibland ingen större skillnad alls. Det beror helt på individen själv och miljön.
Som tur är behöver vi vanliga hockeyfans inte tänka i de här socialpsykologiska banorna. Vi fans ser ishockey utifrån prestationen här och nu, och kollar gärna på statistiken som bevisar att den och den spelaren gjort si och så mycket poäng, baklängesmål, utvisningsminuter etcetera...
En sportchef däremot måste- eller bör tänka i de här banorna.
Kommer spelarens personlighet att platsa i laget? Hur agerar spelaren på- och utanför isen? Vad är syftet med spelaren och vilken roll ska han ha för att passa in som bäst i truppen? Dessa tankar måste komponeras med statistikens enögda talan om hur väl spelaren kan producera, är med på baklängesmål, Power play, box play osv…Samtidigt skall det finnas i bakhuvudet att en spelare inte kan producera om han inte har rätt typer av spelare bredvid sig.
Listan går att göras lång...
Jag skulle vilja våga påstå att Brynäs sportchef Stefan Bengtzén har lyckats med detta i årets trupp. Anledningen till att Brynäs var nederlagstippade innan säsongen var för att folk ville se blint på spelarstatistiken. Eller som man säger i idrottsvärlden;
”klen trupp på papperet”.
Bengtzén, tillsammans med Thomas Berglund och övriga i rekryteringsgruppen har under sommaren varit noga med urvalet av spelare. Många av Brynäs egna fans var kritiska när rekryteringen gick långsamt. Tiden Brynäs tog på sig gav dock resultat. Det skulle byggas ett starkt kollektivt, därför var det noga med vilka namn man signade.
Bengtzén svarade flertal gångar i intervjuer likt; "Vi väntar på att rätt sorts kille dyker upp".
Vi fans blev frustrerade, men mannen visste precis vad han talade om.
Redan i våras gjorde Bengtzén och Berglund det draget när man drog in Daniel Mannberg (något som blev ifrågasatt i Sveriges alla hörn), och satte in honom tillsammans med Pathrik- och Ponthus Westerholm. Plötsligt fick Brynäs en av SHLs bästa fjärdelinor och det var få som förstod hur sjutton detta kunde gå till.
Tack vare lysande fingertoppskänsla och gediget ledarskap som bildat en harmonisk hierarki i gruppen; där alla veta sina roller, sin position, och skapat ett kollektiv med gemensam målsättning har Brynäs kunnat presterat över experternas förväntan.
Det är charmen med lagidrott.
Ett exempel på lag som har misslyckats med detta är Luleå, som snabbt ryckte i var och varannan spelare på marknaden och talade om orden "SM-guld" innan första ispasset. Det krävs mycket mer än individuella skickligheter i en lagsport som hockeyn.
Stefan Bengtzén har än så länge bevisat stora kvalitéer som sportchef. Karlskrona hade rätt, Brynäs fick in en stor kompetens i föreningen när sportchefen signade.
