Krönika: Bertilsson, vilken hjälte! – tog oss ur den kollektiva depressionen
En vågskålens match – för åt vilket håll skulle det rinna över? Två lag som slogs med blodad tand på isen. Det var som en vildsint tiger brottades med det hungrigaste av alla lejon. Den brutalaste av många nerviga matcher såhär långt på säsongen. Tack och lov finns Simon Bertilsson...
Kaffet tog slut, jumbotronen krånglade, toaletterna ur funktion och en nervös klubbdirektör låste in sig på kontoret.
Det var en sådan kväll. Allt var kaos, allt var krångligt, allt var lite för drygt...
Spelet var absolut inte vackert – tvärtom – det var ostrukturerat, slarvigt och båda lagen sänkte varandra till denna låga nivå. Men kampandan och viljan osade över isen likt åskmoln som bara väntade på att explodera. Men när sjutton skulle det explodera?
Brynäsmålvakten David Rautio bjöd som vanligt på en lysande insats då han gång på gång styrde bort Linköpings anfallande puckar.
Samtidigt gjorde Dan Tangnes och hans mannar allt för att matcha Jesper Jensen, Oskar Lindblom och Kevin Clark – de kom inte igenom östgötarnas försvarslinje. Marcus Högberg fick därmed kraftig avlastning av sina backar och ja, ni vet redan... båda målvakterna stängde igen matchen.
För hiskeligt vad jämn en match kan vara! Det var nerver från isen upp till pressläktaren och vidare ut över Gavlehov. I periodpausen inför den tredje perioden, då resultattavlan fortfarande visade på 0–0 fann jag mig själv läsa om Glückmans tankar gällande sitt Frölunda. Ett sätt att tänka på annat, lugna nerverna och inse att det finns en betydligt värre verklighet för andra fans än den situation jag befann mig i där och då. I en periodpaus inför 20 livsavgörande minuter…
Hockey är känslor, nerver och ett ständigt flängande mellan hopp och förtvivlan. Det är så sporten ska vara, det är så ett slutspel skall kännas!
Den tredje perioden blev (tyvärr) inte mindre svettig än de två tidigare. Matchen stod och vägde, och mitt i den minst sagt röriga insatsen fick Daniel Paille ett friläge som Högberg ordnade upp. Brynäs fortsatte att utnyttja skottlägen i en större utsträckning än tidigare samtidigt som Linköping försökte öka intensitet på anfallen.
7909 befann sig på läktaren, det var ungefär så många hjärtattacker det bjöds på i omgångar. Men Gävlepubliken pallade trycket och det är all eloge till Brynäsklacken som visade på god favör tillsammans med sittplats.
7:45, 5:25… 4:54… klockan tickade snabbt neråt likt en tidsinställd bomb. Men explosionen… den kom aldrig.
Istället kom förlängningen.
0–0 och sudden death…
Fjärde perioden gick…
Femte perioden kom…
Dåsiga spelare på isen samtidigt som publiken – som jag bara måste nämna en gång till – gjorde allt i sin makt för att skänka den energi som gick att få tag på till spelarna. Det var äkta slutspelskänslor på läktaren, minst sagt. Jag tror inte att folk lämnade arenan, snarare att folk stannade i barerna – folk mådde verkligen inte bra ikväll.
Brynäs trots sega ben forcerade framåt och pressade Linköpings Högberg till det yttersta. Det var trots allt lite rappare i Brynäslägret. Men Linköping spelar en smart ishockey och mönstrar hårt mot motståndarlaget.
Snabba kontringar satte Rautio på prov. Nästan så man blev salig denna afton, för jag tyckte mig nästan se Wille Löfqvist bredvid Rautio hela kvällen. Han hade ju bestämt sig för att hålla nollan. Det var bara så.
... och så kom explosionen!
Det var bara 4:04 minuter kvar av den femte perioden dök han opp som den klaraste blixt vi sett i Gävle sedan Silfverbergs dagar – Simon Bertilsson sprättar dit 1–0 med assist från poängplockaren Oskar Lindblom!
Brynäs får 3–1 i matcher.
Det kanske var den mest sjukaste match jag beskådat på Gavlerinken på mycket länge. Men hur ska Linköping kunna mentalt återhämta sig från det här? Hur ska clubben ens orka ta nya tag och staka ikapp ett sådant underläge?
För Brynäs del är det nu bara att köra vidare.
Gävle är en seger från semifinalen.
Kaffet kommer smaka extra gott imorgon...
