Krönika: En törn i den moderna historien
Den här säsongen är långt ifrån en lyckad säsong för Brynäs, och det finns mycket man bör kritiskt reflektera över.
Sämsta inledningen sedan 1977 och i samband med det fick vi också den sämsta förslutsviten på hemmaplan någonsin... ja, åtminstone sedan Elitserien grundades 1975. I höstas fanns 60 % av nyförvärven på bänken, huvudtränaren lämnade efter åtta omgångar och vid flera tillfällen låg Brynäs sist i tabellen.
Ja, ni kan den här säsongen. En törn i Brynäs moderna historia. Tommy Sjödin lappade ihop skutan och Brynäs fick en vinnartrend och tack vare det är SHL-biljetten tryggad, men åttondelsfinalen kan fortfarande vara hotad.
Brynäs ligger på 10:e placering efter 45 spelade omgångar med sina 64 poäng. Många av oss brynäsfans har blivit rätt ödmjuka på sistone att ”man ska vara glad för att vi tog poäng i alla fall”. Vilket inte är särskilt konstigt med tanke på den säsong Brynäs haft och har fortfarande.
Men jag vill inte vara nöjd för något poäng här och där.
Kraven på Brynäs i förhållande till ekonomiska förutsättningar gällande eget kapital och omsättning samt organisation ska inte vara på 10e plats och att hoppas att vi får vara med i slutspelet. Det ska vara krav på slutspel, och det ska vara krav på att vilja vinna.
Varje medvetet drag som Brynäs har gjort den här säsongen har känt som en signal att man inte vill vinna. Självklart stämmer inte det. Men Brynäs har inte visat på tydlighet eller krafttag. Valen man har har gjort har känts, på efterhand, som allt annat än genomtänkt.
I en tid då Brynäs behöver få igång effektiviteten och stabilisera sin struktur på isen värvar klubben in –ytterligare– en grovjobbare för att han har ett aggressivt spel och ”en stor arbetskapacitet som kommer tillföra mycket”... som om Brynäs skulle ha brist på just den spelartypen?
Det går inte att diskutera den här säsongen utan att ta upp målvaktsfrågan. David Rautio gör det bra utifrån förutsättningarna både med hans egna känningar och spelet på isen. Men i ett läge där Felix Sandström blir borta och Brynäs är i stort behov av en ny andremålvakt så tar man in Linus Fernström när Johan ”Honken” Holmqvist bankade på dörren.
Som en tragikomisk händelse var Honken sjuk när Brynäs behövde honom och in kommer Fernström, som sedan får förlängt. Fernström ligger inte ens på topp-20 i målvaktsligan och blev ratad av krisklubben Karlskrona som istället värvade in… just det, Johan Holmqvist. Sist jag skrev om Honken var det några som hörde av sig och sa något som folk har sagt sedan typ 2010? Att ”Honken är slut som målvakt”. Till de personerna ber jag att kolla upp Honken en gång till. Honken som andremålvakt till Rautio hade varit en fantastisk kombination.
Skänker man då en tanke till Joakim Eriksson kan hela den här målvaktscirkusen sammanfattas med en lång utdragen suck… Men nog ältande om detta.
Aaron Palushaj, Christopher Liljewall och Henrik Larsson. Där har vi trion av nyförvärv inför den här säsongen som fortfarande lever i Brynäströjan. Mindre lyckade värvningar och en del faktiska värvningsfloppar genom åren börjar bli en rätt gedigen lista nu Stefan Bengtzén.
Det går att diskutera huruvida Liljewall och Larsson varit godkända värvningar eller ej.
Beror på vilka förväntningar man hade på dem. Liljewall blev klassad som SHLs dyraste extraforward i höstas och Larsson har inte gjort mycket väsen av sig under säsongen. Det är bara att hoppas på det bästa av världar att Palushaj väljer att förlänga med klubben.
Det enda jag faktiskt är nöjd med, om man får säga så, den här säsongen är mannen som kanske fått den mest otacksammaste rollen; Tommy Sjödin.
I ett läge där Brynäs samtliga bärande pelare raserades fick han kliva in och lappa ihop det som gick och på något märkligt vis få lite vind i seglen. Med tanke på den komplexa situation Brynäs hamnade i där ingenting fungerade, dålig struktur, brist på tydligt ledarskap och sedan en massa idrottspykologiska aspekter man bör ha i åtanke lyckades Sjödin tillsammans med gruppen att faktiskt göra någonting bra utav det.
Inte kanon, inte succé. Men tillräckligt för att rädda klubben från katastrof.
Mer än så kommer inte Brynäs IF 2017/18.
Nej, det här är ingen rolig krönika att skriva. Men som det ser ut och känns idag kan det här bli en försmak på hur det kommer låta när vi snart ska sammanfatta hela den här säsongen.
Den där tydliga tråden som fanns i föreningen tidigare känns lite som bortblåst och det beror inte bara på det sportsliga misslyckandet, utan det beror på hela sammanhanget. Sättet Brynäs jobbar med att nå ut på sociala medier, de visioner som låg gällande mediala satsningar i organisationen med både ledare och spelare… vad sjutton hände med Brynäs-TV satsningen egentligen?
Och när man ändå låter som en bitterjöns går det inte att inte nämna En bra start. Vad det faktiskt ger Brynäs IF – egentligen? Bortsett från det sociala engagemanget, som naturligtvis är ett positivt inslag, även om man kan kritiskt reflektera över det med, – har vi inte sett några tydliga vinster vare sig ekonomiskt till klubben eller socialt i arenan. Publiksnittet har minskat sedan En bra start infördes (nej, det är inte verksamhetens fel, men den har inte bidragit heller) och ekonomin har gått antingen back eller stått still med undantag i fjol då Brynäs var bra på själva produkten, dvs det sportsliga.
Det finns föreningar som jobbar annorlunda och som dessutom lyckas bättre.
Jag tror att det är på tiden att vi börjar ställa de där obekväma frågorna gällande det mesta om Brynäs. Allt är inte symbolisk guld och gröna skogar.
Man är inte emot något bara för att man reflekterar kritiskt; det handlar snarare om viljan att förstå och begripa samtidigt som det förhoppningsvis ger självinsikt och utveckling tillbaka.
Jag tror mer på den öppna dialogen.
Det handlar ju trots allt om klubben vi älskar.
