Krönika: Hej hej, hallå dagboken…
En högst personlig krönika om hur det är att vara en helt vanlig (!!?) Brynäs-supporter. Följ med in i huvudet på krönikör Blank.
Det är mycket snack på sociala medier om vad som är ”rätta reaktioner” vid olika händelser som matchresultat, spelare in och spelare ut t.ex. Brynäs IF berör väldigt många människors hjärtan, och det är ju i sig jätteroligt. Jag är av den uppfattningen att Brynäs IF ska vara en ledande hockeyförening i Sverige vilket de också gått ut med som nån form av långsiktig målsättning. Då måste man få kritisera också när de inte spelar för märket på tröjan utan för… Ja, frågan är vad vissa spelare har spelat för på slutet! Det vi fans vill se är bra insatser på matcherna och att den förhoppningsvis leder till seger. Det är föreningens ansvar att man sätter ett tillräckligt slagkraftigt lag på banan. Får man skador på nyckelspelare så får man ersätta de eller säga att man inte tänker ersätta dessa lirare men att man då samtidigt i stort sett erkänner sig besegrade och att man siktar på nästa säsong. Detta är föreningens ansvar.
Vi fans kräver bra insatser på isen, det är i mina ögon inte mycket begärt. Brynäs kan inte vinna alla matcher, det är jag fullt medveten om. MEN man måste kunna kräva gedigna arbetsinsatser. Detta är de enskilda spelarnas ansvar. Det kan inte vara många spelare som kan säga att man är 100% nöjda med sina insatser de sista matcherna, hoppas jag! Annars är det något som är väldigt galet!
En annan (undertecknad) som följer de allra flesta matcherna framför TV, när man inte är på plats då såklart, mår inte bra när det är landslagsuppehåll å sånt ”skit”, hockeyabstinens är ingen rolig åkomma. Det är ju så man får abstinens när man måste vänta på match från lördag till tisdag när nästa omgång drar igång…
Att det är en känslomässig berg-och-dalbana att följa Brynäs IF är ingen nyhet, det har det varit i stort sett sedan guldet 2012. Jag ska nu återge berg-och-dalbanan den Blankska kroppen fick genomlida i onsdags när Malmö borta stundade… Vi börjar med att spola tillbaka till förra lördagen när det var Linköping borta. Först ska sägas att de tre matcherna före denna hade det ju blivit oerhört tunga torskar, i slutsekunderna mot såväl HV71, Rögle och Djurgården (man hade ju inte kommit över de förlusterna än). Och nu är väntar ”Back-to-back” mot Linköping… Ponthus gör 1-0 efter 7 minuter men sen rinner det iväg, Linköping gör 4 raka och leder med 4-1 inför tredje. Här har jag, med min ”negativa inställning” som många på sociala medier tycker, räknat bort möjligheten att ta några poäng överhuvudtaget, att man sedan spelar 2-2 i sista perioden har jag mycket svårt att se något positivt i. Men imorgon då, mot samma motstånd fast hemmamatch! Då kanske vi kan roffa in någon poäng för sen väntar Malmö och det ska ju bara vara 3 säkra poäng så får vi ta det därifrån sen… Mycket riktigt, man krigar till sig 3 mycket välbehövliga och välkomna poäng och spelar stundom riktigt bra! Nice, Malmö nu då och sen ett nytt ”Back-to-back” mot Färjestad som brukar vara tuffa motståndare, men Malmö ska vi ta, de har ju inget att spela för nu när de är klara för spel i SHL och chansen till Play-in är ju typ borta.
Hela onsdagen på jobbet har man lite småtankar på kvällens match, som man har alla matchdagar och man läser som vanligt det mesta som skrivs om laget och hur man tror resultatet blir osv på diverse forum.
Matchstart. Efter 1 (!!) minut frispelas gamle Brynäsaren Thuresson helt sopren framför Felix och klappar in 1-0. Jaha, sånt kan ju hända. Kom igen nu… Nej, även nästa mål är Malmös och det tredje och fjärde! Vad fan är det som händer?? 4-0 av ett lag som inte har något att spela för och mot ett lag som i stort sett har ALLT att spela för. Man sitter ju och skäms plus att blodtrycket ännu en match är på väg över nivåer som läkaren tycker är lämpligt (typ 280!!) Redan här var jag på väg att skriva embryot till denna krönika, men jag övergav den tanken och det tackar Redaktör Alner säkert för… Man sprattlar till efter att halva matchen gått och man gör tre förhållandevis snabba mål och att det står 4-3 till Malmö efter 2 perioder gör att hoppet tänds lite ändå trots den katastrofala matchinledningen. Det kan kanske bli vinst ändå… Laget har gett sig själv ett hyffsat utgångsläge i denna måstematch inför tredje men man lyckas inte vända fullt ut och vinna. Herr Krönikör går ut och går i Hälsingenatten för att inte göra sönder nåt pga det erbarmligt dåliga spel man presenterar i period 1 som lägger grunden för den här förlusten! Katastrof! Promenaden med grannen på typ 6 km var välbehövlig och man kunde förbereda sig mentalt på pikarna man skulle få dagen efter på jobbet, man börjar bli van…
När man sedan godkänt tanken på att kvartsfinalplatsen är körd och att man får sikta in sig på Play-in, som allra säkrast kommer leda till en kvartsfinal mot Skellefteå och då är det ju god natt ändå, går man in på samma forum man läst på innan matchen och där är det som vanligt. I floran av inlägg finns både såna som mig som har svårt att ta en förlust och vädrar missnöjet utifrån aspekten att spelarna gjort en mindre lyckad insats. Men man stöter även på de som hävdar att ”de gjorde nog sitt bästa”, ”kom igen och stötta laget nu” och ”nästa match vinner de”… Har man gjort sitt bästa när man släppt in 4 raka baljor mot ett lag utan något att spela för?! Varför ska man egentligen stötta ett lag som inte ger 100% i varje match?! Nästa match vinner de… Ja, kanske det, men om de inte gör det då? Ska vi ta en till ”nästa match vinner de” då eller? Klart som korvspad att jag kommer stötta laget ändå, som den självplågare man är lider man sig igenom matcherna.
Så en liten sammanfattning över en typisk matchdag i, i alla fall för mig… Man går hela dan och väntar på nedsläpp. Kaxar sig lite och slänger käft med de andra hockeyintresserade man har omkring sig om dagarna. Spänningen stiger och matchen är igång. Man lever sig in och skriker framför TVn så grannarna funderar på om man inte vet att man faktiskt är hemma och att hur högt jag än skriker kommer det inte höras till Gävle (15 mil bort)… Beroende på hur det går i matchen är man mer eller mindre kontaktbar. I pauserna blir det att man går in på Fejjan å kollar lite hockeysidor plus RinkSide appen och slänger lite käft. Slutar matchen i moll sitter man nedsjunken i fåtöljen med en sambo som undrar hur det står till med mentalhälsan då man surar ihop något så enormt, ”-Det är ju bara hockey”…
Men det är inte ”bara” hockey, det är något större och dagen efter en förlust vet man ju att det kommer komma pikar i stort sett hela dan från kollegorna. Sen händer det även något lustigt vid en Brynäsförlust och det är framför allt från de som inte ens vet hur en hockeypuck ser ut… De har helt plötsligt blivit väldigt hockeyintresserade, och för tillfället har Brynäs motståndarlag blivit favoritlaget, att det tröttsamt är ingen underdrift direkt. Samtidigt är det väl lite det som är tjusningen också, men jobbigt om det blir alltför ofta.
Till sist. Man måste få kritisera högt avlönade elitidrottare om man inte tycker de gör sitt jobb. Jag skulle också få skit om jag inte skötte mitt jobb och nej, jag kunde inte göra det bättre själv. Men jag är inte hockeyspelare heller så… Att kalla någon för ”medgångssupporter” gillar jag inte heller. Att man bara är supporter när det går bra men att det minsann är när det går som tyngst laget behöver supporterna som mest. Jo, visst kan det vara så, men man måste åtminstone kunna kräva en gedigen insats i gengäld!
Nu laddar vi inför ett play-in, det blir i alla fall 2 matcher till efter att ordinarie serie är avslutad. Sen återstår att se om säsongen är över eller om det blir flera. Men jag är tveksam!
En sak jag däremot är tvärsäker på; Brynäs IF berör människor!
Nu Gävlar kör vi!
