Krönika: Varför talar vi så sällan om ’de mjuka värdena’?

Under min intervju i Brynäspodden med Brynäs klubbdirektör Micke Campese så talade han om en viktig sak – de mjuka värdena. Individen bakom statistiken, spelaren – personen som bär tröjan.

Jag är inte på något sätt expert i vare sig psykologi, socialpsykologi eller sociologi. Men jag har utifrån min egen utbildning och yrke läst väldigt mycket och möter människor dagligen i olika kriser i livet där jag förvaltar teorin med praktik.

I flera branscher är man väldigt duktiga på att hantera dessa frågor. Företag idag har sett stora vinster på att möjliggöra förutsättningar för sina anställdas välmående. Men här har idrotten kanske desto mer att jobba på, åtminstone inom lagidrotten..?

För någon gång kanske du har funderat; hur kan spelarna som säger att de aldrig har varit i bättre fysisk form se så otroligt sega och trötta ut i vissa matcher, eller under slutet av perioderna?
Varför presterar en spelare på topp i ett lag, men så snart han bytte miljö så sjönk siffrorna i statistiken – eller tvärtom? Varför gör spelarna samma misstag om, och om igen trots att spelsystemet är så självklart uttalat?

Hur kommer det sig att en tränare gör ett sjuhelsikes bra jobb med ett lag men får inte alls ut någon maxprestation alls i nästa lag han tränar?

Vi ser problematiken varje säsong i olika lag. Men istället för att prata gruppdynamik, mående, arbetsmiljö, sociala kulturer och subkulturer inom diverse lag och föreningar talar vi om det vi ser och kan direkt mäta och analysera som statistik. Vi uttrycker behov av att träna bättre/hårdare, byta spelsystem… eller så ifrågasätter vi spelplanen, att det skjuts för lite, tappas för mycket puckar och att spelare släpper sina positioner hit och dit och så vidare…

Vi irriterar oss på att det aldrig blir bättre. Brynäs skvalpar på 10e plats som vanligt och torskar fyra raka i kvartsfinalen.... För så har det ju sett ut de senaste decennierna.

Men istället för att nämna begrepp som mjuka värden säger vi kanske slarvigt; Det sitter i väggarna… I Brynäs IF kan vi tala om 30 år bakåt i tiden och ingen blir särskilt lycklig bortsett från några fåtal årtal som sticker ut.

---

Januari 2015 fick Tommy Jonsson sparken från Brynäs IF och som ersättare kommer Thomas ”Bulan” Berglund. Plötsligt började Brynäs att vinna matcher och alla skrev om ”Bulaneffekten”. I en intervju med Berglund får han frågor om vilka speländringar han har gjort och vad han har ändrat i spelsystemet för att hjälpa Brynäs.

Bulan själv svarade då:
”Jag gjorde inga ändringar. Jag kom in som en ny röst och försökte bara stärka och uppmuntra spelarna”.

Ett typexempel på det som Micke Campese var inne på – när allt kommer kring handlar det inte så mycket om själva spelsystemet. Det handlar om en massa andra faktorer.

I min bransch talar man ofta om det salutogena perspektivet – att man ska jobba med det som fungerar, utgå från sina egna individuella styrkor och utveckla dem. Jag tänker ofta på det inom lagidrotten, när man exempelvis pratar om rollfördelningar i ett lag inom ishockeyn.

Det handlar inte bara som den sportsliga rollen utan också den sociala rollen i gruppen. Inom organisationsteorin talar man väldigt mycket om vikten av att de formella ledarna och de informella ledarna behöver dra i princip åt samma håll för att skapa en positiv utveckling i gruppen.
Peter Andersson och hans ledarstab samt lagkaptenerna, de som är formella ledare, behöver ha en allians med spelare som exempelvis Patrik Berglund, som har en ledarroll i laget fastän han inte äger någon kaptensstämpel.

Man behöver inte vara helt överens – det är nog omöjligt. En öppenhet för diskussion måste alltid få finnas. Alla som vill ska våga få säga sitt. Men sedan måste alla också köpa det som man till slut kommer överens om tillsammans.

I varje grupp finns det mindre sociala subgrupper. Hur subgrupperna bildas har flera sociala hierarkiska faktorer och mekanismer som spelar roll, men också vad för typ av habitus (tänk värde utifrån tidigare meriter och erfarenhet) man har. Utifrån Nicklas Danielssons långa erfarenhet och ålder lyssnar man kanske per automatik mer på honom än på exempelvis en spelare som Oskar Kvist, som precis har påbörjat sin karriär. Danielsson har ju byggt på sig ett starkare habitus än vad Kvist hunnit göra.

”Ledarna ska leda och följarna ska följa”, som Patrik Berglund sade i en intervju med C-more.

Om alla subgrupper skulle dra åt olika håll spelar det ingen roll vad Peter Andersson skriver på tavlan om hur han vill att Brynäs ska spela. Därför är det viktiga singaler när ledartyperna talar om att ”det här ska vi göra!”, ”det här tror vi på!”, då följer hela gruppen med – för det är dessa sociala mekanismer som driver på oss människor. Flocken går samman.

Som Campese också sade i intervjun; När en spelare som Patrik Berglund ger Johan Alcén, som kanske inte gör mål särskilt ofta, en rejäl uppmuntrande klapp på axeln – klart som fan att Alcén blir stärkt av det.

I grund och botten handlar det om att bygga självförtroende.

Men att göra som Linköpings lagkapten Jonas Juland gjorde senast man mötte Brynäs, att gå ut öppet i media och kritisera sin egen juniorspelare Arvid Costmar, är direkt skadligt och en indikation på att Linköping inte alls mår särskilt bra i gruppen – vilket också syns på isen.

---

Men ärligt talat – visst känner du som supporter en större tilltro till Brynäs IF när spelarna visar att de tror på sig själva ute på isen än när de inte gör det?
Det smittar av sig… det är så vi går samman som en sportslig folkrörelse för ett och samma lag. Den dagen vi alla.. från supporter, partner, kanslipersonal, ledare och spelare tror och går åt samma håll – då kommer Brynäs IF bli en jäkla kraft att räkna med. Men någonstans måste Brynäs först skapa sin egen grund och stabilitet för att förtjäna den tilltron.

Det finns inga absoluta sanningar inom samhällsvetenskapen. Hur mycket man ska jobba med organisationen, systemet, gruppen och hur mycket man ska jobba med den enskilda individen är alltid från fall till fall. Som människor har vi ju trots allt väldigt lika-, men samtidigt också väldigt olika behov.

Som en professor i sociologi sade till mig en gång; ”Om du mår dåligt på grund av dina yttre faktorer, varför ska du då jobba med ditt inre?”. Det är kloka tankar, men en professor i psykologi hade nog kanske uttryckt helt annorlunda? För ska man fokusera på om glaset är helt- eller halvfullt, eller bör fokus kanske istället handla om hur man ska gå tillväga för att kunna fylla glaset? Sanningen är relativ.

Så varför pratar vi så sällan om dessa psykosociala faktorer. De mjuka värdena, då de är minst lika viktiga som statistiken, träningsuppläggen, laguppställningar och spelsystemet?

Är det för krångligt och knepigt att förstå sig på? Eller är det okunskap både hos den traditionella idrotten och media?

Eller handlar det helt enkelt bara om ointresse?