Krönika: Vi blir inte klokare
Jobbigt skadeläge bland viktiga spelare och en dryg svacka har gjort att fansen börjat reagera och spekulera. Det är viktigt att vi gör det, men vi blir inte klokare utav det menar skribenten.
Brynäs trupp kändes inför säsongen som en tunn trupp med höga ambitioner. Det är lätt att vara efterklok och det är ännu enklare att i nuläget säga ”vad var det jag sa”. Spekulationerna ökar, hockeytyckare liksom jag börjar analysera. Ibland tänker man så mycket att tanken blir sanning och den inre hockeyexperten inom var individ yttrar sig.
Brynäs måste göra si, eller så. Att spekulera i detaljer utifrån det vi kan ta på ytan är lite som att kommentera ett enskilt fall av polis, läkare eller socialsekreterare utan att veta alla infallsvinklar. Det går bara inte.
Vi vet bara det vi ser, och det lilla smala strå som media rapporterar om. Medias rapportering är inte heller objektiv i och med att människan är en subjektiv varelse. Så vad gör vi?
Troligtvis brinner de flesta för mycket för sin klubb att man inte kan stå emot att yttra sig när det går dåligt. I sitt utförande lägger man till all den hockeykunskap man har samlat på sig. Lite som att alla dina närmaste plötsligt blir experter på en sjukdom så fort du drabbas av den. Vi människor fungerar så på gott och ont.
Därför vill jag trots det jag nämnt här ovan tveksamt ställa mig i tyckarhörnan. Det finns saker om Brynäs situation idag som måste ifrågasättas.
Vad är Brynäs ambitioner?
Inledningen av säsongen var Brynäs kaxiga och uttalade sig om den ”grymma offensiven”. Underskattade körde man korståg genom Sverige och landade i toppen av tabellen en längre tid än vad vi förväntade oss. Snabbt kunde vi dock sedan se att utan Salmela vinner laget inga matcher och utan varken Salmela och Rödin blev det ännu svårare att vinna. Utifrån de ovannämnda frågorna kan man då undra vad strategin i Brynäs är om laget faller på enskilda individer och trots detta inte väljer att förebygga med att bredda laget?
De ”offensiva kvalitéerna” är bortblåsta. Rörelseförmågan har försämrats i samma takt som skridskoåkningen minskat och då börjar det så kallade peta-med-klubban-hockey.
Går vi tillbaka till reprisen från gårdagens möte mot Karlskrona samt den tidigare matchen mot Växjö kan vi se ett oroande mönster. Nästan samtliga av Brynäs baklängesmål handlar om att en spelare inte markerar sin gubbe. Istället är klubborna där framme och petar. Antingen blir det utvisning eller baklängesmål och i dagsläget tycks det kvitta... Det här är ett grundligt problem som egentligen bör sitta i ryggmärgen hos varje spelare i och med att man printar ner detta tänk redan i ungdomshockeyn. I och med att detta grundläggande hockeytänk inte fungerar kan det vara tecken på att problematiken är bortom den snabba lösning vi gärna vill se och kan förstå. En negativ mental mekanism i gruppen som inte går att ta på men den finns där ändå. Nu pratar vi gruppsykologi, kanske till och med snokar på ett bredare perspektiv utifrån socialpsykologiska arenor. Det är jobbigt att tänka så...
Att beskriva dylika problem och komma lätt undan brukar man gärna begrepp som ”grus i maskineriet”. Det blir enklast så. Då förstår vi att något inte stämmer och vi köper det för stunden. Liksom alltid får vi ändå inte svaret förrän långt efteråt, eller om vi någonsin får det. Hur mycket jag än vill hålla avstånd från ordet så måste vi inse att Brynäs närmar sig en kris utifrån lagets formsvacka och frånvaro av spelare.
Men återigen, vi kan spekulkera, diskutera och formulera oss hur bäst vi vill och kan. Vi ska fortsätta göra det, mest för vår egen skull. Vi blir helt enkelt inte klokare i våra egna tankebanor hur gärna vi än vill. Men tyckandet, själva brainstormingen behövs för att finna något verktyg att prova sig fram för lösningen. Ingen vet sanningen, men alla kan svaren och trots det är frågorna många.
Brynäs har mycket att jobba på, då menar jag mycket och något måste ske snart.
Kaffet kokar inte av sig själv.
