Brynäsbloggen: Pajen var i alla fall god
Både jag och Brynäs var uppe i den nordligaste SHL-staden på lördagen, men det var nog bara jag som hade det trevligt.
Jag var som sagt uppe i Luleå på lördagskvällen. Inte för att titta på hockey utan för att fira en god vän som hittat sin bättre hälft. Det var trevligt där gamla goda vänner, från tiden då man huserade där uppe, återfanns. När det sakta men säkert började ticka in uppgifter om att Luleå hade slagit Brynäs så började också frågan komma ”Hur känns det nu då Luleå slog Brynäs?”. Vad skulle jag säga? Givetvis så knöt det sig i magpartiet. Den där känslan ”hur f-n kan de förlora mot det där gänget?” satt i gomseglet och bara väntade på att få komma ut, högljutt. Jag bet ihop och använde mig av oväntade kunskaper i buktalandets ädla konst ”Det känns bra, Brynäs vinner ju bara så det är kul att se att de också kan förlora”. Innerst inne så ville jag kasta glaset jag hade i min hand. Jag ville kasta det i golvet så att allt innehåll skulle stänka ner samtliga i salen. Jag ville stirra dem djupt in i ögonen och gutturalt förklara hur omöjligt, på samtliga plan, det är att Luleå skulle kunna vinna över Brynäs. Men… jag svalde smärtan djupt, djupt ner i magen och höll andan i några sekunder och sade sedan ”Det känns bra” för att sedan snabbt sätta mig på min plats vid mitt bord.
Jag borde ju ha förstått vad som väntade redan när jag stannade till i Skellefteå för lunch. När jag satt där i godan ro med en bit paj bestående av skinka och Västerbottensost så frös jag plötsligt till is. Mitt nackhår ställde sig rakt ut och med skälvande rörelser så tittade jag upp. Där… där på andra sidan fönsterrutan så stod en grå bil parkerad. En grå Skoda Yeti med små streck i färgerna svart och gul längs med sidan. Snedlagda, liksom för att retas… med ett namn bredvid.
JIMMIE ERICSSON
Mina ögon började sticka och tåras, jag fick svårt med att tugga på den bit av paj jag hade i munnen. Jag fumlade efter min kopp med kaffe. Sörplade i mig det brännheta kaffet som om det vore saft. Den brännande känslan fick mig att koppla bort det som etsat sig fast på mina ögon.
Man har anat att en förlust var i antågande redan sedan matchen mot Rögle i omgång 17. Det som varit Brynäs till fördel har varit deras effektivitet. Spelmässigt så har det varit, tja… halvdassigt (ursäkta ordvalet) rent ut sagt. Brynäs har dragit ner mer och mer på varvtalet och låtit det mekaniska gå utan eftertanke. Nonchalansen samt viljan att göra en snygg passning eller en grym fint har tagit allt mer överhanden istället för att göra det riktiga jobbet. Ett självförtroende i topp är bra att ha men det kan också få ungtuppar att bli lite för kaxig. Man måste jobba hårt för att förtjäna en seger, och det är inte något jag tycker att Brynäs har gjort den senaste tiden. Det var nyttigt för Brynäs att få den här näsbrännan. Det kanske får dem att förstå att Bulans vilja om hårt jobb gäller både om man är ett vinnande eller förlorande lag. Vi lär märka om de har förstått det på onsdag då Färjestad kommer på besök.
Rykten florerar om våra stora poängplockare. Ska Rödin till NHL? Ska Scott till KHL?
Vi ska nog ta dessa nyheter lite med en nypa salt. Givetvis så kommer det att bli intresse för dem när de far fram som en orkan i ligan. Kan tänka mig att det står sportchefer i SHL och bara önskar att Rödin och Scott ska kontakta dem och säga ”jag vill inte spela i Brynäs mer, får jag vara med er?”.
Vad som händer nästa säsong vet ingen. Vi kan bara stå här och se vad som gäller just nu. Kommer en KHL-klubb in med ett anbud till Brynäs på Scott… ja då är det så. Utan att kunna komma ihåg vart jag sett det så har jag för mig att Scott uttryckt sig tveksam om KHL tidigare. Men om Brynäs får ett anbud så kommer de att fundera och sedan samtala med Scott om möjligheterna. Jag tvivlar (kan vara oerhört naiv) på att Scott lämnar Brynäs under pågående säsong. Blir det någon flytt så blir det efter säsongen i så fall.